Jag vet inte så mycket om debaklet runt Elisabeth Höglund och anledningen till att hon slutat/fått sluta på TV 4. Jag undrar bara hur sjutton det ska kännas att bli utbytt mot Carolina Gynning av alla människor!
En sak slog mig ikväll när första delfinalen av melodifestivalen var avklarad – de fyra som gick vidare hörde till de som var mest påklädda. Den som visade mest hud av dem var han med stora hålet på knäet och bara fötter, annars var det inte mycket naket. Så kanske damerna med baddräktsliknande klädsel ska tänka om – det blir inte bättre bara för att man klär av sig. Snyggast av damerna var definitivt Jessica Andersson med sin hellånga klänning, elegant och värdigt på något vis.
Hur som helst är jag glad att Salem el Fakir gick vidare, han var nog kanske den mest musikaliskt begåvade av dem alla som stod på scenen och det är svårt att inte gilla honom. Att Ola skulle gå vidare hade jag tippat redan innan, när jag tjuvlyssnade på bidragen tidigare idag, för det är en sån där typisk vinnarlåt på något vis. Med det inte sagt att jag tror att han skulle ha någon chans i stora eurovisionsfinalen. Men för den delen så har man väl aldrig någon som helst aning om vad som funkar där, det kan gå precis hur som helst för vem som helst. Det insåg jag det året då The Ark var med, jag var så himla glad över att de vann och så stensäker på att det här skulle bli en dundersuccé, lika stort som när Abba vann med Waterloo. Jag plågade mig igenom hela långa finalen trots att jag var så trött och less, men jag kände att jag bara inte kunde missa det stora segervrålet när Sverige och The Ark skulle ta hem segern. Den kvällen var det inte långt ifrån att jag slängde ut tv:n kan jag lova. Sedan dess har jag aldrig vågat tro någonting, förra året avskydde jag Sveriges bidrag och därför hade det inte förvånat mig om hon hade gått och vunnit, men inte heller det gick hem.
Sedan måste jag bara säga - Dolph Lundgren, allt är förlåtet! Nu tänker jag sluta minnas pinsamheterna som kom ur hans mun när han precis hade flyttat till USA och de halvtaskiga skådespelartalangerna jag tyckt mig kunna ana. I stället ska jag minnas showen han bjöd på ikväll, med glimten i ögat och en stor portion självdistans.
Idag har jag tittat på första avsnittet av Mästarnas mästare, ett program som jag har stora förväntningar på då det var så väldigt bra förra året. En av mina gamla favoriter Patrik Sjöberg är ju med och vad jag förstår av Expressens skriverier ikväll så väcker han känslor, eller så önskar i alla fall tidningen att han ska göra det. Man har satt igång en liten sån där tyck till-undersökning där frågan är ”Går Patrik Sjöberg för långt?” – så dumt, känner jag. Ända sedan han var aktiv har han stuckit ut en del, han har varit en ganska annorlunda idrottsman som inte stack under stol med att han drack och rökte under sin aktiva period. Han har sagt vad som fallit honom in och inte varit rädd för att tro på sig själv och göra sig obekväm. Och nu hinner han bara synas i ett tv-program och tidningarna hugger direkt!
För min del tycker jag att han är en ganska skön kille, han gör som han vill och skiter i vad andra tycker och tänker. Jag tycker att det är upplyftande med sådana människor inom idrotten, jag skulle faktiskt kräkas om alla var som Stefan Holm, Gunde Svan och Karolina Klüft!
Som jag har väntat och längtat, men nu är det alldeles snart dags för mitt favorit-tv-program alla kategorier – ”I en annan del av Köping”. Jag är helt såld på dessa fantastiska människor och jag finner mig sittandes med ett litet leende på läpparna var gång jag ser dem. Min absoluta favorit är Linda, hon har ett skratt som fyller mig med glädje och hon verkar så älskvärd och allt igenom god.
När det pratades om att denna tv-serie skulle börja sändas var jag, liksom många andra, skeptisk. Skulle det handla om någon slags lyteskomik? Men inte då, det ger oss en briljant inblick i en vardag som kanske är lite annorlunda än vår egen, det förmedlar kärlek, visdom och glädje och jag tror att vi är många som skulle kunna lära oss mycket av dessa personer.
Kollade på ”Stjärnorna på slottet” på SVT play idag och vilka sköna repliker de spottade ur sig:
”Jag gillar när kvinnor tvättar trosor” – Björn Ranelid till Meg Westergren när hon stod och tvättade upp trosor i handfatet (varför i hela h-vetet tog hon inte med sig trosor så det räckte?).
”Pretentiös dynga” – Kjell Bergqvist om Ingmar Bergman.
”Den enda friheten hon besitter är humorfriheten” – Tommy Körberg om biskop Karoline Krook som surnade till när han på Astrid Lindgrens begravning sjöng ”Fattig bonddräng”.
”Jag läser ALDRIG kvällstidningar – Kjell Bergqvists förklaring till varför han inte hade en aning om allt som skrivits och förtalats om Björn Ranelid. En liten stund senare kan man se honom sitta vid bordet i sitt rum och vad ligger där – Aftonbladet!
Ikväll kollade vi på DVD:n Glenn Killing i manegen. Det var länge sedan sist, men det är lika förbaskat kul varje gång. Jag älskar karaktärerna som är med, vem minns inte:
Ove Berglund – han som dricker klorin, hur roligt som helst.
Apache Indian – gaypolisen från Överkalix, pratar om att parkera bussen i pastejköket.
Fred Asp och illern Göran – nästan lite småsorglig i sin ensamhet.
Percy Nilegård – så himla skön!
Det enda som går bort för mig är alla figurer som görs av Johan Inde, han utstrålar någonting som väcker obehag i mig – både när han är sig själv och när han spelar någon annan. Vet inte vad det är, men det är något som inte klaffar.
