När jag gick i skolan, på 70-talet, fanns det förmodligen mer resurser i skolan än det gör nu. Vi hade skolsköterska, kurator, vaktmästare och skolvärdinna som jobbade heltid. Men jag tror inte att enbart det är anledningen till att sådana här hemska saker inte hände i samma utsträckning då. För det första är jag inte så säker på att killarna var lika våldsbenägna då som nu. Visst, många var stökiga, sniffade och rökte hasch, men aldrig aldrig att jag hörde talas om någon som blivit våldsam mot en tjej. Tuffa var de, men ropade aldrig ord som ”hora” efter någon utan det fanns ändå någon form av respekt både mot tjejer och killar.

Jag tror att det ligger mer än enbart neddragningar i skolorna bakom sånt här, det är hela samhället som blivit snedvridet på något vis. Föräldrarna jobbar mer än någonsin, har inte riktigt tid att vara med sina barn/ungdomar, vågar inte alltid fostra dem utan låter dem fostra sig själva. Jag tycker mig se att fler och fler föräldrar försöker lägga över ansvaret på alla andra; dagispersonal, lärare, tränare etc i stället för att ta sitt ansvar som föräldrar. Filmerna blir allt mer våldsamma, internet gör porren mer lättillgänglig, förebilderna blir allt mer lättklädda och utmanande osv. Empati verkar bli en allt mer sällsynt egenskap.

Vi har en hel del att jobba på känner jag – för det måste bli ett slut på det här. Jag vill att min dotter, och alla andras döttrar, ska kunna känna sig trygga och få uppleva allt det roliga som hör barndomen och ungdomen till utan att för den skull utsättas för faror.

Med tanke på dessa ”små” incidenter kan jag säga att jag inte är speciellt förvånad egentligen över att de vuxna i Bjästa inte agerat på bästa sätt. När man redan på dagis och förskola verkar blunda för problemen och hellre sopa dem under mattan så kan det väl inte bli annat än fel?

Väl inne i mitt arbetsrum har jag tur om inte någon av mina arbetskamrater lägger krokben för mig när jag går förbi. När jag ska ta fram mina saker ur lådan knuffas och trängs alla andra bredvid mig, alla vill hinna först – så det gäller att ha vassa armbågar. När jag sitter och försöker arbeta är det hela tiden någon som pockar på min uppmärksamhet, vill ha hjälp av mig och är pratsjuk. Svarar jag så på deras frågor så blir chefen arg på mig, fast det inte var jag som började! Om jag behöver hjälp av chefen och räcker upp min hand, kan jag bli sittande väldigt länge, hon har ju 25 andra personer som hon också måste hjälpa. Vissa dagar kan det till och med hända att jag blir utan hjälp.

När vi sedan har rast gäller det att vara snabbt framme för att inte bli ensam på rasten. Redan på väg ut på rasten måste jag hugga tag i den kollega jag är sugen på att umgås med och paxa henne/honom, för annars kanske någon annan hinner före och då är det inte alls säkert att jag får vara med dem. Tillbaka från rasten kanske mina kläder är blöta, men eftersom vi bara har två (väldigt dåligt fungerande) torkskåp är sannolikheten att mina kläder ska få plats där ganska liten så därför får jag finna mig i att ta på mig blöta kläder till nästa rast.

Då det är lunch och jag går till personalmatsalen får jag sällan stå i fred i kön, alla puttas och knuffas och vill hinna fram först. I matsalen finns det alltid bara en maträtt som serveras, inget alternativ, så gillar jag inte maten får jag vackert vara hungrig. Där gäller det att äta snabbt, för samma sak gäller här – om jag vill ha någon att vara med på min rast måste jag vara snabbt ute, kommer jag ut sist har alla andra redan hunnit paxa varandra och jag blir utanför.

Blir jag kissnödig väntar jag så länge det bara går, helst vill jag hinna hem innan jag går på toa. Men det är svårt att hålla sig så länge och jag blir tvungen att besöka en toalett som är smutsig och stökig och inte alltid har ett fungerande lås. Funkar inte låset måste jag be någon kollega följa med mig och stå vakt utanför. När jag sedan ska tvätta händerna har jag tur om det finns tvål och handdukar, oftast blir det bara att tvätta händerna med vatten och torka av dem på kläderna.

Mina kollegor och jag tävlar hela tiden om vem som är bäst och kan mest. Vi berömmer sällan varandra, utan klagar hellre. Flera gånger om dagen händer det saker som skapar intriger och en massa energi går åt till att bråka och försöka reda ut vem som gjorde fel och vem som gjorde rätt. Vi fräser och snäser åt varandra och gaddar gärna ihop oss flera stycken mot en. Några av männen på min arbetsplats har ”särskilda behov” och det gör att jag och de andra kvinnorna lite då och då får stå ut med en del sparkar och slag, för eftersom det finns så få chefer på jobbet hinner de inte med att se och ta itu med allt som händer.

Om det var min arbetsplats skulle jag genast gå till mitt skyddsombud och klaga – eller helt enkelt vägra gå dit nästa dag igen! Men det är ett val som jag i så fall kan göra bara för att jag är vuxen och har valmöjligheter – när det gäller barnen så har de skolplikt och får vackert gilla läget.

Idag satt jag och bläddrade i dotterns mattebok – HERRE GUD hur ska detta gå? Än så länge har det ju inte varit några större problem att hjälpa till med läxorna och jag trodde nog att jag skulle klara det galant åtminstone några år till, men nu vet jag inte längre.

Något mattesnille har jag aldrig varit och mitt intresse för detsamma har alltid varit lika med noll. Jag fattade aldrig riktigt vitsen med den där avancerade matematiken, +, -, x och / kunde jag köpa, men inte de där X-uträkningarna och allt annat ”trams”. Men visst är det förmodligen ett handikapp vid vissa tillfällen att jag inte hängt med och brytt mig på lektionerna, vilket kommer att visa sig mer och mer när jag ska sitta med dottern och räkna.

Nedanstående uppgifter har jag hittat i dotterns mattebok (årskurs 2):

Lina spelar basket. I en match blev det 25 mål. Linas lag gjorde 3 fler mål än det andra laget. Vilket resultat blev det i matchen? Här fick 47-åringen tänka till lite grann.

Stinas katter är tillsammans 12 år gamla. Misse är dubbelt så gammal som Murre. Hur gamla är katterna? Även här tog det en stund innan poletten ramlade ner.

Men så till den svåraste – som jag ska erkänna att jag gick bet på:

En påse äpplen och en påse chips kostar sammanlagt 30 kr. Äpplena och en godispåse kostar 40 kr. Godispåsen och chipsen kostar 50 kr. Vad kostar godispåsen? Vad kostar chipsen? Vad kostar äpplena?

Jag säger som Sverker ”Ska det vara på det här viset?”. Är det redan nu problemen kommer att uppstå? Och även om jag pga enkelheten i vissa av de kluriga uppgifterna kan räkna ut svaret, så hur ska jag enkelt kunna förklara det för dottern?

Hemskt kommer det att bli…

Glädjen visste inga gränser bland vissa när Umeå blev utnämnd till Kulturhuvudstad något år här framöver som jag inte har lagt på minnet. Själv har jag tyckt att det där mest bara liknar blaj. Vad kan Umeå som kommun tjäna på den utmärkelsen, undrar jag. Jag har inte satt mig in i vad det innebär att vara kulturhuvudstad, just bara för att jag är så oerhört ointresserad, men vad det än är så har jag svårt att tro att just den saken ska göra att Europas alla blickar riktas just mot oss.

Kommunen har valt att köpa tillbaka Umeå hockeyarena av Björköven till priset av 1 krona, i det priset ingår ett flertal miljoner i skulder – som kommunen alltså verkar anse att de har råd med.

Vad Umeå kommun inte har råd med är att se till att våra barn, ungdomar och gamla får en dräglig tillvaro. Vad gäller de gamla, äldreomsorg osv, kan jag inte uttala mig så mycket om eftersom jag inte är insatt i ämnet (har ej behövt engagera mig där ännu då jag inte har någon som är i behov av sådana tjänster). Men jag är ganska väl insatt i hur det ser ut i åtminstone vår skola och där finns det mycket att önska.

Dottern går nu i andra klass, de är 25 stycken i hennes klass och 25 stycken i den andra 2:an. De delar fritids, vilket alltså innebär att 50 barn delar på samma yta. I år har vi haft turen att få flytta till ett annat fritids än det som vi hade förra året, så nu kan man ändå säga att lokalerna funkar tillfredsställande. Men lokalen som de höll till i förra året var en mardröm, ”Bunkern” allmänt kallad av personal och barn på skolan. Det är ett gammalt skyddsrum, med små högt sittande fönster, branddörrar och jättehöga trösklar. Inte på något vis anpassat efter barns behov. Men resonemanget verkar ha varit ”Man tager vad man haver” och så blev det som det blev. I år går årets 1:or där och deras föräldrar klagar och står i, precis som vi gjorde förra året.

Det som är mest skrämmande med vår skola, eller rättare sagt vårt skolområde, är att man i våras bestämde sig för att lägga ner den närmast liggande grundskolan. Det var ett fåtal elever som gick där och man ansåg att det inte var ekonomiskt försvarbart att ha den skolan igång, samtidigt som lokalerna behövdes för barnomsorg. När det kom till allas vår kännedom började protesterna hagla, föräldrarna till barnen som gick på den skolan ville så klart ha kvar sin lilla skola, och vi som är föräldrar på vår skola var rädda för att klasserna skulle bli för stora och utrymmena för trånga. Det var ett flertal möten angående detta och vi blev hela tiden lugnade med beskedet att vår skola skulle börja byggas om sommaren som var så att lokalerna skulle bli anpassade till ett större elevantal. Men så kom hösten och skolstarten och ingenting hade hänt, skolan såg precis ut som vanligt. Eleverna från den ”nedlagda” skolan hade kommit och man hade beslutat sig för att evakuera 5:e- och 6:e-klasserna till den ”nedlagda” skolan! Hmm…den var alltså inte nedlagd, utan man hade bara gjort en rockad av eleverna. Slitit upp först eleverna som gick på den ”nedlagda” skolan och sedan slitit upp 5:orna och 6:orna från vår skola! Till vilken nytta, undrar jag?

Nu har man kunnat läsa i tidningarna att det finns en stor risk att inga skolor beviljas pengar till ombyggnationer pga besparingar, detta trots att man redan vidtagit åtgärder som att ”stänga” en skola och flyttat runt elever. Samtidigt har man satsat miljontals kronor på att fjäska för någon kulturdelegation från EU samt sett till att stötta ett av Sveriges sämsta (nu blir det väl skottpengar på mig) hockeylag genom att ta över alla deras skulder!

Ursäkta mig – men finns det någon annan som kan förklara logiken i detta?