Hoppas innerligt att många blivande läkare har följt denna serie och tar lärdom av vad de ser. Jag skulle faktiskt också önska att dessa avsnitt användes som utbildningsmaterial på läkarutbildningarna, för dr Eriksson och dr Lotta måste ju vara de största föredömen man kan tänka sig.

Jag har i några dagar haft lite ont och obehagskänsla i ett öga och googlade för att se vad det skulle kunna vara. Internmedicin var den sida som dök upp först och som känns som en av de mest seriösa webbsidorna då den vänder sig till läkare, sjuksköterskor m.fl som jobbar inom vården.

Lite skrattretande känns dock följande text som fanns med i en av beskrivningarna ”Om du finner ett hårt, helt oretat, ej ömmande öga rör det sig sannolikt om en ögonprotes”! Ursäkta mig, men måste man förklara det för en läkare? Borde inte han/hon kunna fatta det själv?

Idag när jag läste på deras hemsida såg jag att de delat ut Humanispriset Örebro 2010 till Örebro läns landsting. Detta för att de beslutat att inte längre utföra religiös omskärelse på små pojkar, trots att det gått ut rekommendationer både från socialstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting till samtliga landsting om att de ska utföra den typen av ingrepp.

Heja Örebro landsting!

Förmodligen inte. Varför händer det då emellanåt att patienter vill ha pengarna tillbaka för att doktorn ”inte gjorde något”?

Dottern insjuknade på lördag kväll med hög feber som höll i sig även nästa dag men sedan var hon feberfri. Aningen hosta hade hon också och självklart ont i kroppen, vilket man ju får när man har feber. Alltså, hon uppfyller åtminstone tre av de kriterier som är uppsatta för nya influensan. Men, om det nu inte var så att det senare kom fram att ungefär 2/3 av de båda 2:a-klasserna på skolan insjuknat precis samma dag som dottern och dessutom i precis samma symtom, så skulle jag aldrig tänkt tanken att det kunde vara influensa. Med tanke på att hon tillfrisknade så pass snabbt och inte var så där superduperdålig som i alla fall jag har varit de två gånger i livet som jag haft influensa, kändes det mer som någon slags förkylning. Men en del av klasskamraterna som också legat sjuka har verkligen varit så där dåliga som man brukar förknippa med influensa så för deras föräldrar kändes det mer uppenbart att det inte var någon vanlig simpel förkylning bara.

Så här står vi nu, föräldrar till ett 30-tal barn, och funderar över om det de fakto är så att våra barn haft influensan och således inte behöver ta något beslut när det gäller vaccination framöver. Och vi lär aldrig få något svar, för ingen av barnen blev testade då sjukvården bestämt att ej testa andra personer än de som tillhör riskgruppen. Detta beslut är fattat av dels ekonomiska skäl och dels resursskäl och det senaste kan jag förstå för det skulle ju kräva oerhört mycket resurser om var och varannan människa som kanske bara är lite snorig och hes kommer för att ta ett test för säkerhets skull. Men vad gäller ekonomin så tycker jag att det ena borde ta ut det andra; testar man 3-4 barn av 30 insjuknade och det visar sig att de har influensan, ja då kan man väl förutsätta att alla de andra har det också – och då sparar man således in på 30 vaccinationer. Ibland förundras jag över att jag – som hade uruselt betyg i matte – kan komma fram till så geniala matematiska resultat

På olika forum som jag brukar besöka på nätet har jag förstått att många är skeptiska till det här med vaccinering och jag har faktiskt lite svårt att förstå varför. De är rädda för att – som de uttrycker det – ”få i sig en massa gifter i kroppen” och litar inte på att det här vaccinet är tillräckligt testat för att vara säkert. Men jag resonerar som så att vi lever i ett civiliserat land, med rigorösa kontroller vad gäller just läkemedel och jag har svårt att tro att vi skulle uppmanas till att vaccinera oss om det fanns minsta lilla tvivel om att det skulle vara skadligt på något vis. Sedan finns det också de som tycker att det inte gör så speciellt mycket om de får influensan eftersom de inte hör till någon riskgrupp, men då kan jag tycka att man kan tänka på andra människor som finns i ens omgivning, de som tillhör riskgrupperna eller som av någon anledning inte kan vaccinera sig. Det är ju bra om vi tillsammans kan försöka se till att smittan inte sprider sig och utvecklas till en pandemi.

Sedan är det ju så att vi inte riktigt vet vad som händer med den här influensan, just nu verkar den ju ändå vara hyfsat beskedlig, men låt säga att den kommer tillbaka till våren igen (som befarats av vissa) och då blir ännu mer aggressiv – då är det ju toppen om man redan har vaccinerat sig och inte behöver vara speciellt orolig.

Vilken fantastisk utveckling läkarvetenskapen har haft egentligen. Numera är kranskärlsoperationer, hjärtklaffsbyten m.m rutiningrepp, flera tusentals människor gör sådana operationer varje år. Men hur var det förr? Och hur var det för den som opererade och den som blev opererad allra första gången? Det är en fascinerande tanke att allting  någon gång har skett för första gången. Hur kom det sig att någon lokaliserade blindtarmen som boven vid blindtarmsoperationer? Det var ju innan röntgenutrustningen fanns. Och hur kom någon på att man kan operera bort blindtarmen därför att den inte fyller någon funktion? Hur många gick åt i alla dessa försök som sedan resulterade i de operationsmetoder som sedan blev kända och användbara?

Hur som helst – idag sänder jag en tacksamhetens tanke till Ellis DeBakey som år 1958 var den förste att framgångsrikt utföra en bypassoperation. Och så ser jag fram emot att få ha min pappa kvar många år till!

Idag kunde jag också läsa en tråd i ett forum där den ena efter den andra spyr galla över den svenska sjukvården och de som jobbar inom den. Det hela får mig att bli lite ledsen. Jag jobbar ju själv inom den ”branschen” om än inom administrationen, men omger mig dagligen av vårdande personal som gör sitt yttersta för att hjälpa och underlätta för andra. Jag har mycket svårt att känna igen de beskrivningar folk ger, hur de blivit nonchalant och otrevligt bemötta och fått ett uselt omhändertagande. På min arbetsplats ser jag hur mina arbetskamrater jobbar och sliter, försöker hålla humöret uppe trots nedskärningar och åtstramningar och utföra sitt arbete på bästa sätt. Visst, det finns undantag, som överallt annars, men de är få. De allra flesta är beundransvärda i sitt arbete.

Jag vet faktiskt inte vad en undersköterska tjänar, men de hör ju definitivt inte till någon högavlönad grupp. Men när jag hör hur en undersköterska hos oss ena dagen blir helt nedkräkt och nästa dag nedbajsad, ja då funderar jag över varför hon inte anses värd en högre lön. När jag ser hur undersköterskor och sjuksköterskor trots att deras arbetspass för dagen tagit slut stannar kvar för att det kommit in så många akut sjuka patienter som behöver snabb vård, imponeras jag över att de behåller sitt glada humör och inte knorrar en enda sekund över att de inte får gå hem.

Jag ser hur de stannar till i korridoren, pratar vänligt med en patient som ligger där, tar dennes hand och förklarar att det kanske kan ta ytterligare lite tid innan doktorn kommer. Hur de snabbt som ögat samlar sig och springer in i akutrummet och börjar med hjärtmassage på en patient som fått hjärtstopp. De skojar och skrattar och leker med ett litet barn som är rädd för sjukhus och sprutor och får honom till slut att koppla av och gå med på att bli stucken. De tar med största respekt emot berusade eller drogpåverkade personer och kan lugna ner de som blir våldsamma och aggressiva. När den sura damen i väntrummet, som tycker sig ha fått vänta alldeles på tok för länge när hon söker till akuten med en åkomma som hon haft i flera månader, för 10:e gången argt skriker på någon sköterska – ler sköterskan vänligt och säger att ”det är nog snart din tur”. De torkar blod, bajs och spyor, duschar av gamla fyllon som kissat och bajsat på sig i flera dagar, tröstar och lugnar, tar hand om anhöriga som precis mist någon närstående.

Varför läser vi så sällan om sådana saker? Om hur himla bra vår sjukvård nästan alltid fungerar? Vad är det som gör att tidningarna så gärna skriver ner sjukvården, berättar de mest onyanserade berättelser om hur dålig behandling folk fått i vården och därmed får allmänheten att till slut tro att det är den rena sanningen? Och varför pekar vi ut den enskilde personen, sköterskan, doktorn, undersköterskan? När det i slutänden alltid handlar om detsamma – nedskärningar, besparingar och alldeles på tok för lite resurser. Nej, bråka på politikerna – inte på de som trots dåliga förutsättningar försöker göra sitt allra bästa dag efter dag…

Att det kan vara svårt att hålla tiderna har jag full förståelse för, det är inte det jag hänger upp mig på. Det är frånvaron av den där lilla ursäkten som stör mig. I alla andra sammanhang är det ju helt självklart att man ber varandra om ursäkt om man kommit för sent till en överenskommen tid, detta för att visa respekt för den andra och dennes tid. Men så är det alltså inte inom vården – vad kan det egentligen bero på?

Min vän Tina valde också att avsluta sitt liv, hon var dock lite äldre – 35 år och småbarnsmamma. Hennes liv var kantat av svårigheter, en mamma som dog när Tina gick i 8:an, en tvillingbror som blev fast i tungt missbruk, en sambo – som var hennes livs kärlek – som lämnade henne för en annan när hon precis hade fött deras andra barn och en pappa som dog strax efter det. Alla vi som kände Tina älskade henne, jag glömmer aldrig hennes pigga ögon, snabba käft och ständiga leende. Men under ytan mådde hon inte bra, hon var fylld av sorg och förtvivlan, något som hon dolde så bra för sin omgivning. Hon sökte hjälp hos psykiatrin, men de hade inte tid med henne.

Ensam med sina tankar, sin hopplöshet och förtvivlan hängde hon sig – två små pojkar blev utan sin älskade mamma.

Hur många fler ska tvingas ta den slutgiltliga vägen ut ur sina liv innan våra makthavare förstår att psykiatrin behöver oändligt mycket mer resurser än de redan har?