Från det vi är små får vi lära oss att alla människor är bra på nånting och då jag började fundera över vad jag egentligen är bra på tog det liksom stopp – vad sjutton är jag egentligen bra på? Ingenting känns det som. Jag är inte bra på att laga mat, inte på att baka, inte på att städa, inte på att spara pengar, inte på att ha bra tålamod och inte på att vara mamma – i alla fall känns det så just nu.

När jag söker jobb, vilket jag faktiskt är ganska bra på, så tycker jag inte att det är några större problem att på intervjuer svara på vad jag har för bra och dåliga sidor. Men då gäller det jobbet och där har jag hyfsat bra självförtroende, jag vet vad jag kan och jag vet också mina begränsningar. På det privata planet, och gällande självkänslan, är allt så himla mycket svårare.

Men, som tur är brukar mina svackor inte hålla i sig allt för länge, så snart kanske jag kan intala mig sjäv att jag åtminstone duger och kanske är lite lite bra på nånting i alla fall.

Nu senast då jag stötte på en sådan människa var under semestern. Det var en gammal bekant här uppifrån som vi sprang på när vi var på Kolmården. Hon är mamma till en flicka som dottern har haft aktiviteter tillsammans med så vi känner bara varandra lite flyktigt, men vi har tillbringat en timme i veckan tillsammans i väntan på att våra döttrar skulle bli klara med sin aktivitet så vi har hunnit pratas vid en hel del. När vi suttit där och samtalat har jag känt mig som en liten fjortis som ingenting fattar, det är nästan så att jag började stamma och jag hörde mig själv prata ett ordfattigt språk innehållande en massa svordomar som jag vanligtvis inte använder. Men denna kvinna gör mig så makalöst nervös och osäker så jag hör hur jag bara vräker ur mig en massa nonsens så fort vi träffas, det känns som att allt jag gör och står för är så helt fel. Hon är alltigenom superpräktig; har ett ”fint” jobb, dansar squaredance (hurv), sjunger barbershop och gör sådana där saker som jag tycker är riktigt riktigt tråkiga. Klagar man över lokaltrafiken säger hon hurtigt ”men man kan ju cykla”, suckar man över vädret så ”finns det inget dåligt väder, bara dåliga kläder” osv. Säger vi att vi under besök i Stockholm varit med dottern på Gröna Lund så kontrar hon så klart med att de varit på Vasamuseet och Naturhistoriska museet, har vi gått igenom en souvernirbutik på Kolmården så har de naturligtvis inte låtit sig luras av turistfällorna medan vi inhandlat diverse krafs till överpriser. Jag får helt enkelt känslan av att allt jag gör är fel och att jag inte ”mognat” ordentligt utan bara är barnslig och mindre vetande. Det värsta är att den här damen är två år yngre än mig, så egentligen borde det väl vara jag som är mer vuxen. Å andra sidan skulle jag ju inte vilja vara som henne – jag avskyr präktighet, squaredance och barbershop och jag går hellre på Gröna Lund än på museum.  Men jag förundras över hur man kan påverkas av andra människor och på något vis förminska sig själv bara p.g.a något som de utstrålar.

Men det kanske är så att de allra flesta av oss inte riktigt identifierar oss med den ålder vi har. Jag minns hur min mormor kunde tala om någon ”gammal tant” som hon träffat – och då var mormor över 90 år så med stor sannolikhet var den där ”gamla tanten” kanske till och med yngre än mormor. Samma sak var det när hon vid 88 års ålder bestämde sig för att sluta gå på logdans med kommentaren ”det är ju bara gamla gubbar där”.

Eller så är det så att jag helt enkelt får inse att jag kanske är ganska barnslig och omogen och att det kan få vara så också – livet kanske är lite roligare om man tillåter sig vara sån!

Nu är jag själv mamma och tycker vissa dagar att jag inte kan någonting! Jag har definitivt inte svar på alla frågor som hon kommer med och jag kan inte utföra alla saker så geschwint som min mamma kunde. Nu är t.ex uppdraget att fixa en trollkostym till dotterns trollmusikal. Klippa sönder ett par byxor var inte svårt, det klarade jag. Sedan kom det till att sy fast lite tyglappar på en gammal t-shirt och det kan väl ändå inte vara så svårt. Jo då, för mig blir det det…t-shirten är i stretchkvalitét så den glider omkring, en del lappar likaså, så när jag sytt fast den första insåg jag att det här blir inte bra. Så vad hände…maken fick ta bilen och köra iväg till Coop och köpa textillim – kl 20.00 lördag kväll! Nästa nöt att knäcka blir hur jag ska fästa svansen i byxorna, det är dagens stora utmaning. Sedan kommer jag att sitta och titta på alla de andra barnen i trollmusikalen och tycka att de har fantastiska mammor som säkert på en kafferast slängt ihop de allra mest fantastiska kreationer till sina små barn. Men kanske kanske finns det någon fler än jag som suttit hemma och svurit, rivit upp och till slut fått hitta en enklare lösning…kanske har till och med någon bett sin mamma om hjälp…eller?

Hur som helst – idag är det mors dag och hur lite vi än kan och hur lite vi än vet så är vi bäst när det gäller!