Ett par rader på slutet kändes himla viktiga, det står ”Vi måste låta bli att fostra duktiga flickor. Lösningen är inte bara att vi kvinnor fostrar våra söner till mer jämställda män. Det viktigaste är att fostra våra tjejer till lata flickor. Flickor som tar plats, tar för sig och inte servar någon”. Klokt sagt, tycker jag.

Jag vet att det finns en annan kategori av människor, de som inte samtalar så mycket och heller inte verkar sakna det. De kanske är mer nöjda över att filosofera för sig själva och föra ett ”inre samtal” – vad vet jag? Men för mig känns det som om jag skulle sprängas om jag inte fick vädra mina åsikter och också få ta del av andras. Jag tänker ibland på min kompis mamma som fick en massiv hjärnblödning när hon var 39 år och förlorade talet och även förmågan att kommunicera med skrift. Innan dess var hon en människa som i princip aldrig var tyst, munnen gick i ett. Hon pratade och skrattade och tjimmade och tjoade, alltid lät det omkring henne. Men så blev det plötsligt alldeles tyst en dag. Hon lever fortfarande och det var ungefär 25 år sedan det här hände. Jag undrar mycket över hur det ska kännas, att något händer som gör att man inte längre kan uttrycka sig och föra en dialog med andra människor, plötsligt får man hålla alla tankar och funderingar inom sig – för mig känns det nästan som ett öde värre än döden faktiskt.

Igår blev jag så full i skratt när dottern fick erbjudande om att följa med en av sina kompisar och hennes familj att åka slalom i helgen. Då sa dottern ”Kan man åka två och två i liften som är i backen där?”. När jag då svarade att jag inte vet och frågade varför hon undrar över det sa hon ”Hoppas det, så att N och jag kan prata medan vi åker i liften”! Sådan moder – sådan dotter.

Jag har alltid tyckt om att prata, massor. Ibland försöker jag faktiskt lägga band på mig själv och tänka att nu ska jag försöka vara lite mer tystlåten emellanåt, men det håller aldrig länge. Det liksom bara bubblar ur mig och jag hittar ingen stoppknapp. Jag förstår ju att alla kanske inte uppskattar pratglada människor och kanske ibland skulle föredra att jag höll snattran en stund, ingen har sagt något om det, men de kanske tänker desto mer. Jag omger mig ofta också med dem som är likadana som jag och i sådana sällskap trivs jag riktigt bra. Jag tycker att det ger väldigt mycket att sitta och konversera och stöta och blöta saker som händer i livet, det kan vara allt från något man läst i tidningen, något man sett på vägen till jobbet, hört på radio, tankar och funderingar. Väldigt tystlåtna människor kan ibland göra mig lite rädd, de är ju så inneslutna och jag har inte en aning om vad de tycker och tänker. Medan pratsamma människor ofta är som en öppen bok, de formulerar alla sina tankar i ord och då vet jag ju på något vis vart jag har dem.

Min bästa väns mamma var en sådan människa, hon pratade och pratade, var i princip aldrig tyst. Men en dag tystnade hon för gott, 39 år gammal fick hon en stroke och har sedan dess inte kunnat säga ett enda ord – ej heller få ner orden på pränt. Det är nu ungefär 25 år sedan och jag funderar ofta på hur det skulle kännas att aldrig mer få uttrycka sig till någon – tanken är fruktansvärd. Ikväll när vi satt och kollade på Idol här hemma sa dottern ”Mamma, visst är rösten det viktigaste man har?”. ”Njae”, svarade jag, ”det finns nog det som är viktigare”. ”Men då kan man ju inte säga dom saker man vill till andra människor” sa dottern. Och det är ju så sant som det är sagt.

På tisdag ska vi på utvecklingssamtal på dotterns skola och jag vet precis vad som kommer att bli sagt – att det går jättebra för henne i skolan, hon är duktig och hänger med, men….hon pratar lite för mycket på lektionerna. Och visst har jag hört det förr – vartenda år som vi hade våra kvartssamtal (som det hette på den tiden) under min skoltid. Jag var en riktig surrkuse, ville vara med när det hände något, berätta en massa saker och det var svårt att hålla allt det där inne tills på rasterna. Så att dottern har blivit likadan förvånar mig inte på något vis, jag känner igen det så väl och förstår henne helt och fullt – även om jag så klart också vet att man inte ska störa andra utan låta dem få den arbetsro de behöver.

Men i min värld är det nog snarare så att ”Tiga är silver och tala är guld” i stället för tvärtom – bara man ger plats åt andra också och är beredd att lyssna på vad de har att säga.

Det här fick mig att tänka på hur viktigt mitt eget beteende är för alla i min omgivning – inte minst på jobbet. Man kan ju leva efter devisen att jag gör väl som jag vill, ingen annan ska bry sig i hur jag uppför mig och jag har rätt att ha åsikter. Och visst, alla är vi som vi är, men vi har baske mig en skyldighet att se till så att vi inte förpestar alla andra i vår omgivning. Om 20 stycken är positiva och 1 är negativ så tar den där negativismen över, den är som en elak farsot och pestsmitta som liksom naglar sig fast och smittar alla runt omkring sakta men säkert. Hur mycket man än försöker stå emot så går det inte, det börjar gro ett litet frö av missnöje och sedan är det liksom kört på något vis. Den negativa energin är så stark och så genomträngande och går nästan inte att ruska av sig.

Den här människan som nästan förstörde allas våran dag är förmodligen lyckligt omedveten om vad hon ställt till med. Antagligen tycker hon att hon har rätt att bete sig på det viset, och alla vi som INTE fattar hur fel och hur dåligt allting är är bara dumma i huvudet.

Jag tycker synd om sådana människor, men jag tycker ännu mer synd om de som blir drabbade.

Mina föräldrar är helt fenomenala på att prata med folk. Bara på en liten shoppingrunda kan de prata med 5-10 människor, det kan vara någon som jobbar i charken, plockar upp varor, den som står bakom i kön, en man på bilparkeringen – ja, precis överallt hittar de någon att byta några ord med. Och sedan inser man hur mycket de fått med sig från dessa små konversationer, för när man träffar dem har de nästan alltid något att återberätta. Mormor var likadan, men de sista åren hon levde kom hon inte ut så jättemycket så samtalen fick ske hemma vid hennes köksbord. Hon hade lantbrevbärare och i flera år hade de sin fikarast hemma hos mormor. Hon gjorde i ordning en termos kaffe och några mackor och bullar och så kom de in och satt hos henne och fikade och pratade – och pratade – och pratade. Mormor var, trots sin höga ålder, en fena på att hänga med i allt som hände i världen, både när det gäller stora och små händelser men också i kändisvärlden. Hon pratade med de yngre killarna om bilar och musik, var en stor dyrkare av Tomas di Leva bl.a. och hon hade förmågan att kunna samtala med alla sorts människor. Nästa stopp på dagen gjorde hemtjänsten, de åt sin lunch tillsammans med mormor, hemsamariterna valde mormors kök i stället för sitt eget lilla kryp in till kontor/lunchrum. Då fick hon också prata och umgås. Roligast var ändå att se när alla hennes 11 syskon och hon var samlade, alla var likadana – diskussionerna var livliga och högljudda och det fanns liksom inget stopp.

Jag har nog blivit litegrann som mina föräldrar och min mormor, jag gillar att prata och konversera. Jag kanske inte går så långt att jag startar en konversation med kassörskan på ICA eller damen som står intill mig på busshållplatsen, men jag tar tillfället i akt när jag t.ex stöter på andra föräldrar på fritids, barnen på fritids, personalen på fritids, andra föräldrar på olika aktiviteter osv. Att diskutera aktuella händelser med arbetskamraterna, med en kompis på telefon eller så är också något som ger mig näring i livet. Jag tycker att det är så himla skoj!

Jag undrar ibland hur det känns att vara tvärt om, en som inte pratar så ofta med andra, som lever lite mer i det tysta – saknar de någonsin samtalen eller tycker de bara att det är skönt att få vara ifred? För mig skulle livet bli så oändligt mycket tristare om jag inte fick de här ”prattillfällena” – de är guld värda för mig.

Antagligen har jag varit sådan ända sedan jag var ganska liten, för jag minns hur vi ofta satt på föräldrasamtalen och lärarna sa ”Det går bra för henne, men hon pratar alldeles för mycket”. Nu går dottern i skolan och då får vi höra detsamma ”Hon är jätteduktig, men hon pratar lite väl mycket på lektionerna”. Och jag vet att det är så, hon är väldigt pratglad och har så varit sedan hon började prata. Munnen kan gå i ett och ibland slutar man nästan höra vad hon säger, för det blir liksom ett konstant ljud bara. Men jag är så glad att hon är sådan, det gör ju att hon öppnar sig och man har liksom så mycket lättare för att veta vem hon är, hur hon tänker, vad hon gör, vad hon vill etc.

Ibland tänker jag på en kompis mamma, hon var så ofantligt pratglad. När man kom hem till dem så  hörde man henne prata i ett, det var liksom aldrig tyst runt henne. Men så en dag – när hon var 39 år – tystnade hon. Hon fick en hjärnblödning som tog talet ifrån henne, och sedan dess kan hon inte uttrycka sig längre. Hon är nu snart 70 år, så tystnaden har varit lång – hur mår hon egentligen? Hur känns det när locket liksom bara läggs på och man inte kan förmedla det man vill längre? De gånger jag har träffat henne efter att det hände har hon börjat gråta, jag antar att det kanske beror på att hon inte längre kan ställa alla de där frågorna som hon vill, inte kan tala om hur roligt det är att se mig, inte kan berätta vad hon gjort, hur hon mår, vad hon vill göra. Usch, nästan ett straff värre än döden!

Nej, nu blev det lite ”tyck-synd-om-mig-aktigt” här, men för det allra mesta är det inte alls synd om mig. Men just nu känner jag att jag är i en liten svacka och skulle behöva ha lite roligt tillsammans med någon av de där superduperroliga väninnorna. Men jag har ju själv gjort mitt val, flyttat runt som en galning i hela mitt vuxna liv och lämnat en massa människor bakom mig när jag har gett mig iväg. Jag ångrar inte en sekund att jag levt som jag gjort, men ibland, som idag, känns det lite tungt att tänka på att det kunde ha varit annorlunda.

Många är vi som ”råkat” hamna i ett visst yrke. Det är inte drömyrket vi skaffat oss, kanske har vi aldrig ens haft något drömyrke. Vi har helt enkelt av en eller annan anledning gått en viss utbildning och därefter skaffat oss jobb inom den branschen, mest för att man ju ska ha ett jobb och tillfälligheterna gjorde att det blev just det valet vi gjorde vid den tidpunkten.

Sedan jag blev vuxen har jag nog aldrig haft något drömyrke, jag har aldrig sagt att ”det eller det skulle jag villa jobba med”. Nej, för mig har jobbet varit något som är nödvändigt för försörjningen och också en del som ingår i livet på något vis, om man sedan trivs och har roligt på jobbet är det så klart en bonus och en förutsättning för att man ska bli kvar. Men att skaffa mig en fin titel har aldrig legat för mig. Jag, liksom alla andra i vår moderna tid, har ju egentligen haft samma förutsättningar. Gymnasium och högskola/universitet har legat öppna för oss oavsett vilken bakgrund vi haft. Vissa valde att gå långa teoretiska utbildningar, andra låg mer åt det praktiska hållet och valde de utbildningarna. För mig var tanken att snabbt utbilda mig till något som skulle leda till ett yrke och att jag kunde börja jobba och tjäna pengar för att få friheten att göra det jag ville.

I slutet på 70-talet, när jag gick ut högstadiet, var det väldigt vanligt att man inte valde någon gymnasieutbildning. Många var sugna på att börja jobba direkt och då var arbetsklimatet sådant att det gick. Det fanns massvis med jobb att få för de som ville och de klarade sig riktigt bra på det. Jag hade dock föräldrar som mer eller mindre krävde att jag skulle gå någon form av utbildning och då kanske jag inte var så glad över det, men självklart var det något jag uppskattade senare i livet då jag såg hur flera av mina kompisar ett antal år senare var tvungna att sätta sig på kom vux för att läsa in gymnasiebetyg. Jag valde dock en yrkesinriktad utbildning just för att jag inte gillade att plugga och ville ut och jobba i stället. Sedan har jag i vuxen ålder gått några andra utbildningar och skaffat mig andra yrken, hoppat på sådant som verkat skoj.

Men hur tänker då de som tycker att det är så viktigt med titlar? Är jag mindre värd för att jag inte gått en akademisk utbildning, är jag inte att räkna med då? Jag har sammanlagt gått 16 år i skola, inte någon utbildning med akademiska poäng, men jag har således studerat lika länge som ex.vis en sjuksköterska eller ingenjör. Så man kan ju inte säga att jag är obildad – jag har bara valt en annan typ av studier och yrken.

Om jag inte valt att göra ”karriär” och i stället sett jobbet som en försörjning och något som är socialt viktigt för mig – är jag då sämre än den som klättrat på sin karriärsstege och ”blivit något” i samhället? Har jag satt mig själv åt sidan för att jag sedan jag fått barn gått ner i arbetstid, degraderat mig i arbetslivet och i stället satsat på att vara förälder? Nej, jag tycker inte det. Det är ett val som jag har gjort. Jobbet betyder inte så mycket för mig att jag vill tillbringa upp till 12 timmar där – jag vill hellre befinna mig i livet och lägga mitt krut där. Jag lever inte för att jobba utan jag jobbar för att leva. Sedan är jag självklart innerligt tacksam över att jag har ett jobb där jag trivs fantastiskt bra – det är mycket värt. Men det har ingenting med min titel att göra utan att jag har roliga arbetsuppgifter och framför allt väldigt bra arbetskamrater.

Vore det inte trevligare att i stället för att fråga någon vad de jobbar med fråga ”Vem är du?” och ”Vad har du för intressen?”. Det skulle i alla fall ge mig mer. Sedan skiter jag i om jag samtalar med en fabriksarbetare, frisör, professor eller lokalvårdare – huvudsaken att det är en person med hjärtat på rätta stället, som är fri från fördomar och som kan bjuda på sig själv.

Just idag har jag faktiskt stannat upp och funderat över livet och döden och vad jag har och vad jag kan mista. Verkligheten kröp liksom inpå mig på ett sätt som den kanske inte gjort på länge. Det handlar om mina föräldrar, och framför allt då om min pappa. Väldigt överraskande fick han för bara ett par veckor sedan veta att han alls inte har den goda fysik som alltid förknippats med honom. Visst han är en man på snart 82 år så han springer ju inte precis några maror eller så, men för sin ålder har han alltid varit väldigt pigg och vital. Men, som sagt, för inte allt för länge sedan fick han då beskedet att han måste genomgå en större kranskärlsoperation. Jag vet att det här är en rutinoperation nu för tiden och att de allra allra flesta klarar den bra. Men samtidigt kryper ett obehag över mig och jag är rädd, rädd för att han inte ska överleva operationen och att mamma därmed också blir ensam.

Idag lades han in på sjukhuset och i morgon sker operationen. Jag var upp till honom och mamma (som troget suttit vid hans sida hela dagen på sjukhuset). Han var där för inskrivning och förberedelser inför operationen och vi satt i dagrummet och pratade en stund innan det var dags för mig att åka hem. Samtalet var ganska alldagligt, jag såg att min vanligtvis glada och skämtsamma pappa hade ett allvar över sig, som jag inte sett så ofta förr. Han pratade om att det här ska nog gå bra och jag svarade med att det är klart att det gör. Ingen ville skrämma upp den andra. Att sedan resa mig upp från stolen och säga hej då och lycka till var ingen enkel sak, jag fick bita ihop för att inte visa hur rädd och ledsen jag var. Antagligen kände han ungefär detsamma.

Nu sitter jag här och tänker på hur självklart det alltid har varit för mig att ha mina föräldrar omkring mig. Vi har ofta bott ganska långt ifrån varandra sedan jag flyttade hemifrån, men de har ändå alltid funnits där för mig, ställt upp och hjälpt till på alla tänkbara sätt. Vi har pratat med varandra i stort sett varje dag och nu när vi bor i samma stad ses vi flera gånger i veckan. När det nu slår mig att de en dag inte kommer att finnas i min närhet gör det så ont i mig och jag har svårt att ens tänka den tanken.

Jag har inte sagt till mina föräldrar hur mycket de betyder för mig, aldrig någonsin tror jag att jag har gjort det. Varför inte det då? kan man undra. Kanske för att jag aldrig tidigare har tänkt att det kanske en dag är för sent, kanske har jag alltid trott att jag hinner…än ska de ingenstans. Kanske har det bara varit så självklart att de finns.  Men nu börjar jag vakna upp och inse att ingenting är för evigt – de är gamla och har inte all evighet kvar att leva.

Samtidigt som min själviska oro över att förlora min pappa nu så infinner sig också en oro för min mammas skull. Hur blir livet för henne om han inte klarar av det här? De har alltid varit så nära varandra, alltid tillsammans, upplevt så många saker och haft så trevligt tillsammans. Deras tid får inte vara över ännu, de har massor kvar att göra – de var ju nyss i fjällen och hade en fantastisk vecka och har redan bokat in samma stuga till nästa höst igen! Snälla någon (vore ju förmätet av mig att be till Gud) gör så att pappa klarar det här och att de kan se fram emot många härliga stunder tillsammans.

När jag satt och tänkte på det här började plötsligt Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå” spelas i mitt huvud. Tänkvärd text….Även om den sjungs på danska tycker jag att det här är en alldeles fenomenal tolkning av den låten http://www.youtube.com/watch?v=HU9yu36O0ug