Vad vore livet utan prat? Jag tillhör den kategorien människor som gillar att prata/samtala. Att sitta ner med en eller ett par andra människor och prata om allt mellan himmel och jord ger så väldigt mycket, tycker jag. Det är inte så att jag är en sån som gillar att lösa alla världsproblem och samtalen behöver inte alltid vara av den djupaste arten, utan vanlig enkel kommunikation räcker långt. Ett givande samtal kan innehålla allt från väder och vind, saker man reflekterat över, små vardagliga händelser, tv-program, musik, vad man läst i tidningen, livserfarenhet osv. Det finns ju verkligen tusen och en saker att prata om.
Jag vet att det finns en annan kategori av människor, de som inte samtalar så mycket och heller inte verkar sakna det. De kanske är mer nöjda över att filosofera för sig själva och föra ett ”inre samtal” – vad vet jag? Men för mig känns det som om jag skulle sprängas om jag inte fick vädra mina åsikter och också få ta del av andras. Jag tänker ibland på min kompis mamma som fick en massiv hjärnblödning när hon var 39 år och förlorade talet och även förmågan att kommunicera med skrift. Innan dess var hon en människa som i princip aldrig var tyst, munnen gick i ett. Hon pratade och skrattade och tjimmade och tjoade, alltid lät det omkring henne. Men så blev det plötsligt alldeles tyst en dag. Hon lever fortfarande och det var ungefär 25 år sedan det här hände. Jag undrar mycket över hur det ska kännas, att något händer som gör att man inte längre kan uttrycka sig och föra en dialog med andra människor, plötsligt får man hålla alla tankar och funderingar inom sig – för mig känns det nästan som ett öde värre än döden faktiskt.
Igår blev jag så full i skratt när dottern fick erbjudande om att följa med en av sina kompisar och hennes familj att åka slalom i helgen. Då sa dottern ”Kan man åka två och två i liften som är i backen där?”. När jag då svarade att jag inte vet och frågade varför hon undrar över det sa hon ”Hoppas det, så att N och jag kan prata medan vi åker i liften”! Sådan moder – sådan dotter.
Igår när jag hämtade dottern på fritids och vi promenerade hem i det fina höstvädret sa dottern glatt ”Vad ska vi prata om?”. Och den frågan var liksom så träffande på något vis, hon har blivit precis som sin mamma – en person som älskar att prata. Hon var tidig med talet, kunde snabbt en massa ord och ordförrådet har under åren ökat i en rasande takt. Till stor del kan vi tacka alla böcker vi och hon läst sedan hon var pytteliten för det, men sedan har hon ju också mig som mor.
Jag har alltid tyckt om att prata, massor. Ibland försöker jag faktiskt lägga band på mig själv och tänka att nu ska jag försöka vara lite mer tystlåten emellanåt, men det håller aldrig länge. Det liksom bara bubblar ur mig och jag hittar ingen stoppknapp. Jag förstår ju att alla kanske inte uppskattar pratglada människor och kanske ibland skulle föredra att jag höll snattran en stund, ingen har sagt något om det, men de kanske tänker desto mer. Jag omger mig ofta också med dem som är likadana som jag och i sådana sällskap trivs jag riktigt bra. Jag tycker att det ger väldigt mycket att sitta och konversera och stöta och blöta saker som händer i livet, det kan vara allt från något man läst i tidningen, något man sett på vägen till jobbet, hört på radio, tankar och funderingar. Väldigt tystlåtna människor kan ibland göra mig lite rädd, de är ju så inneslutna och jag har inte en aning om vad de tycker och tänker. Medan pratsamma människor ofta är som en öppen bok, de formulerar alla sina tankar i ord och då vet jag ju på något vis vart jag har dem.
Min bästa väns mamma var en sådan människa, hon pratade och pratade, var i princip aldrig tyst. Men en dag tystnade hon för gott, 39 år gammal fick hon en stroke och har sedan dess inte kunnat säga ett enda ord – ej heller få ner orden på pränt. Det är nu ungefär 25 år sedan och jag funderar ofta på hur det skulle kännas att aldrig mer få uttrycka sig till någon – tanken är fruktansvärd. Ikväll när vi satt och kollade på Idol här hemma sa dottern ”Mamma, visst är rösten det viktigaste man har?”. ”Njae”, svarade jag, ”det finns nog det som är viktigare”. ”Men då kan man ju inte säga dom saker man vill till andra människor” sa dottern. Och det är ju så sant som det är sagt.
På tisdag ska vi på utvecklingssamtal på dotterns skola och jag vet precis vad som kommer att bli sagt – att det går jättebra för henne i skolan, hon är duktig och hänger med, men….hon pratar lite för mycket på lektionerna. Och visst har jag hört det förr – vartenda år som vi hade våra kvartssamtal (som det hette på den tiden) under min skoltid. Jag var en riktig surrkuse, ville vara med när det hände något, berätta en massa saker och det var svårt att hålla allt det där inne tills på rasterna. Så att dottern har blivit likadan förvånar mig inte på något vis, jag känner igen det så väl och förstår henne helt och fullt – även om jag så klart också vet att man inte ska störa andra utan låta dem få den arbetsro de behöver.
Men i min värld är det nog snarare så att ”Tiga är silver och tala är guld” i stället för tvärtom – bara man ger plats åt andra också och är beredd att lyssna på vad de har att säga.
Idag hade jag en helt vansinnigt upprörd och galen människa i min omgivning, och herre Gud så tufft det blev för alla som var runt omkring henne! Idag var dagen D på jobbet och vi har alla peppat varandra och blivit peppade av chefer och andra om att det här nog ska gå bra – och så är den här människan alldeles tvärt emot. Inga glada tankar där inte! Allt var fel! Hon skällde och gnällde så det stod härliga till och fasen vad sånt ställer till för de som tvingas arbeta med en sådan människa.
Det här fick mig att tänka på hur viktigt mitt eget beteende är för alla i min omgivning – inte minst på jobbet. Man kan ju leva efter devisen att jag gör väl som jag vill, ingen annan ska bry sig i hur jag uppför mig och jag har rätt att ha åsikter. Och visst, alla är vi som vi är, men vi har baske mig en skyldighet att se till så att vi inte förpestar alla andra i vår omgivning. Om 20 stycken är positiva och 1 är negativ så tar den där negativismen över, den är som en elak farsot och pestsmitta som liksom naglar sig fast och smittar alla runt omkring sakta men säkert. Hur mycket man än försöker stå emot så går det inte, det börjar gro ett litet frö av missnöje och sedan är det liksom kört på något vis. Den negativa energin är så stark och så genomträngande och går nästan inte att ruska av sig.
Den här människan som nästan förstörde allas våran dag är förmodligen lyckligt omedveten om vad hon ställt till med. Antagligen tycker hon att hon har rätt att bete sig på det viset, och alla vi som INTE fattar hur fel och hur dåligt allting är är bara dumma i huvudet.
Jag tycker synd om sådana människor, men jag tycker ännu mer synd om de som blir drabbade.
Så himla roligt det är att träffa folk! Jag har insett att en av de saker som ger mig allra mest i livet är just möten med andra människor. Det är skoj att prata om alldagliga ting, stora världsproblem, skvallra lite och bara utbyta tankar och funderingar. Självklart är alla människor inte lika roliga att prata med, en del undviker man helst, men de allra flesta har någonting att säga som är viktigt, roligt, tänkvärt etc.
Mina föräldrar är helt fenomenala på att prata med folk. Bara på en liten shoppingrunda kan de prata med 5-10 människor, det kan vara någon som jobbar i charken, plockar upp varor, den som står bakom i kön, en man på bilparkeringen – ja, precis överallt hittar de någon att byta några ord med. Och sedan inser man hur mycket de fått med sig från dessa små konversationer, för när man träffar dem har de nästan alltid något att återberätta. Mormor var likadan, men de sista åren hon levde kom hon inte ut så jättemycket så samtalen fick ske hemma vid hennes köksbord. Hon hade lantbrevbärare och i flera år hade de sin fikarast hemma hos mormor. Hon gjorde i ordning en termos kaffe och några mackor och bullar och så kom de in och satt hos henne och fikade och pratade – och pratade – och pratade. Mormor var, trots sin höga ålder, en fena på att hänga med i allt som hände i världen, både när det gäller stora och små händelser men också i kändisvärlden. Hon pratade med de yngre killarna om bilar och musik, var en stor dyrkare av Tomas di Leva bl.a. och hon hade förmågan att kunna samtala med alla sorts människor. Nästa stopp på dagen gjorde hemtjänsten, de åt sin lunch tillsammans med mormor, hemsamariterna valde mormors kök i stället för sitt eget lilla kryp in till kontor/lunchrum. Då fick hon också prata och umgås. Roligast var ändå att se när alla hennes 11 syskon och hon var samlade, alla var likadana – diskussionerna var livliga och högljudda och det fanns liksom inget stopp.
Jag har nog blivit litegrann som mina föräldrar och min mormor, jag gillar att prata och konversera. Jag kanske inte går så långt att jag startar en konversation med kassörskan på ICA eller damen som står intill mig på busshållplatsen, men jag tar tillfället i akt när jag t.ex stöter på andra föräldrar på fritids, barnen på fritids, personalen på fritids, andra föräldrar på olika aktiviteter osv. Att diskutera aktuella händelser med arbetskamraterna, med en kompis på telefon eller så är också något som ger mig näring i livet. Jag tycker att det är så himla skoj!
Jag undrar ibland hur det känns att vara tvärt om, en som inte pratar så ofta med andra, som lever lite mer i det tysta – saknar de någonsin samtalen eller tycker de bara att det är skönt att få vara ifred? För mig skulle livet bli så oändligt mycket tristare om jag inte fick de här ”prattillfällena” – de är guld värda för mig.
Antagligen har jag varit sådan ända sedan jag var ganska liten, för jag minns hur vi ofta satt på föräldrasamtalen och lärarna sa ”Det går bra för henne, men hon pratar alldeles för mycket”. Nu går dottern i skolan och då får vi höra detsamma ”Hon är jätteduktig, men hon pratar lite väl mycket på lektionerna”. Och jag vet att det är så, hon är väldigt pratglad och har så varit sedan hon började prata. Munnen kan gå i ett och ibland slutar man nästan höra vad hon säger, för det blir liksom ett konstant ljud bara. Men jag är så glad att hon är sådan, det gör ju att hon öppnar sig och man har liksom så mycket lättare för att veta vem hon är, hur hon tänker, vad hon gör, vad hon vill etc.
Ibland tänker jag på en kompis mamma, hon var så ofantligt pratglad. När man kom hem till dem så hörde man henne prata i ett, det var liksom aldrig tyst runt henne. Men så en dag – när hon var 39 år – tystnade hon. Hon fick en hjärnblödning som tog talet ifrån henne, och sedan dess kan hon inte uttrycka sig längre. Hon är nu snart 70 år, så tystnaden har varit lång – hur mår hon egentligen? Hur känns det när locket liksom bara läggs på och man inte kan förmedla det man vill längre? De gånger jag har träffat henne efter att det hände har hon börjat gråta, jag antar att det kanske beror på att hon inte längre kan ställa alla de där frågorna som hon vill, inte kan tala om hur roligt det är att se mig, inte kan berätta vad hon gjort, hur hon mår, vad hon vill göra. Usch, nästan ett straff värre än döden!
Ibland känner jag en sådan längtan härifrån så det nästan knyter sig i magen. En längtan att bo någonstans där jag trivdes som allra mest, där jag har mina ”riktiga” vänner, de där som man bara kan ringa och säga ”Ska vi träffas och gå och fika en stund” eller som ringer mig och säger detsamma. De som jag har som mina allra bästa vänner bor långt bort, vi träffas som mest en gång/år och ibland inte ens så ofta. Vi har så klart kontakt på telefon och mejl, men det blir ju inte detsamma. Det skulle vara så skönt att ha dem här, bestämma en träff, sitta tillsammans och prata och skratta så man till slut får ont i magen. Jag saknar att ha någon i min närhet som känner mig innan och utan, som kan min historia, vet vad jag har i bagaget och som det inte behöver bli några konstigheter med. Någon som tänker att det skulle vara roligt att träffa just MIG just den här dan.
Nej, nu blev det lite ”tyck-synd-om-mig-aktigt” här, men för det allra mesta är det inte alls synd om mig. Men just nu känner jag att jag är i en liten svacka och skulle behöva ha lite roligt tillsammans med någon av de där superduperroliga väninnorna. Men jag har ju själv gjort mitt val, flyttat runt som en galning i hela mitt vuxna liv och lämnat en massa människor bakom mig när jag har gett mig iväg. Jag ångrar inte en sekund att jag levt som jag gjort, men ibland, som idag, känns det lite tungt att tänka på att det kunde ha varit annorlunda.
Vad är det egentligen som gör att vi svenskar är så titelfixerade? Varför är bland de första frågorna vi ställer till en ny bekantskap vad de jobbar med? Är det för att kunna kategorisera dem och stoppa in dem i ett fack? Vad säger egentligen ett yrke om en människa? Enligt mig i princip ingenting.
Många är vi som ”råkat” hamna i ett visst yrke. Det är inte drömyrket vi skaffat oss, kanske har vi aldrig ens haft något drömyrke. Vi har helt enkelt av en eller annan anledning gått en viss utbildning och därefter skaffat oss jobb inom den branschen, mest för att man ju ska ha ett jobb och tillfälligheterna gjorde att det blev just det valet vi gjorde vid den tidpunkten.
Sedan jag blev vuxen har jag nog aldrig haft något drömyrke, jag har aldrig sagt att ”det eller det skulle jag villa jobba med”. Nej, för mig har jobbet varit något som är nödvändigt för försörjningen och också en del som ingår i livet på något vis, om man sedan trivs och har roligt på jobbet är det så klart en bonus och en förutsättning för att man ska bli kvar. Men att skaffa mig en fin titel har aldrig legat för mig. Jag, liksom alla andra i vår moderna tid, har ju egentligen haft samma förutsättningar. Gymnasium och högskola/universitet har legat öppna för oss oavsett vilken bakgrund vi haft. Vissa valde att gå långa teoretiska utbildningar, andra låg mer åt det praktiska hållet och valde de utbildningarna. För mig var tanken att snabbt utbilda mig till något som skulle leda till ett yrke och att jag kunde börja jobba och tjäna pengar för att få friheten att göra det jag ville.
I slutet på 70-talet, när jag gick ut högstadiet, var det väldigt vanligt att man inte valde någon gymnasieutbildning. Många var sugna på att börja jobba direkt och då var arbetsklimatet sådant att det gick. Det fanns massvis med jobb att få för de som ville och de klarade sig riktigt bra på det. Jag hade dock föräldrar som mer eller mindre krävde att jag skulle gå någon form av utbildning och då kanske jag inte var så glad över det, men självklart var det något jag uppskattade senare i livet då jag såg hur flera av mina kompisar ett antal år senare var tvungna att sätta sig på kom vux för att läsa in gymnasiebetyg. Jag valde dock en yrkesinriktad utbildning just för att jag inte gillade att plugga och ville ut och jobba i stället. Sedan har jag i vuxen ålder gått några andra utbildningar och skaffat mig andra yrken, hoppat på sådant som verkat skoj.
Men hur tänker då de som tycker att det är så viktigt med titlar? Är jag mindre värd för att jag inte gått en akademisk utbildning, är jag inte att räkna med då? Jag har sammanlagt gått 16 år i skola, inte någon utbildning med akademiska poäng, men jag har således studerat lika länge som ex.vis en sjuksköterska eller ingenjör. Så man kan ju inte säga att jag är obildad – jag har bara valt en annan typ av studier och yrken.
Om jag inte valt att göra ”karriär” och i stället sett jobbet som en försörjning och något som är socialt viktigt för mig – är jag då sämre än den som klättrat på sin karriärsstege och ”blivit något” i samhället? Har jag satt mig själv åt sidan för att jag sedan jag fått barn gått ner i arbetstid, degraderat mig i arbetslivet och i stället satsat på att vara förälder? Nej, jag tycker inte det. Det är ett val som jag har gjort. Jobbet betyder inte så mycket för mig att jag vill tillbringa upp till 12 timmar där – jag vill hellre befinna mig i livet och lägga mitt krut där. Jag lever inte för att jobba utan jag jobbar för att leva. Sedan är jag självklart innerligt tacksam över att jag har ett jobb där jag trivs fantastiskt bra – det är mycket värt. Men det har ingenting med min titel att göra utan att jag har roliga arbetsuppgifter och framför allt väldigt bra arbetskamrater.
Vore det inte trevligare att i stället för att fråga någon vad de jobbar med fråga ”Vem är du?” och ”Vad har du för intressen?”. Det skulle i alla fall ge mig mer. Sedan skiter jag i om jag samtalar med en fabriksarbetare, frisör, professor eller lokalvårdare – huvudsaken att det är en person med hjärtat på rätta stället, som är fri från fördomar och som kan bjuda på sig själv.
Tänk vad man tar vissa saker för givet, eller egentligen nästan allting. Hur ofta stannar man egentligen upp och ser sig omkring och tänker ”Fan vad bra jag har det”? Inte vidare ofta i mitt fall kan jag säga. Det är ju inte ens självklart att leva och vara frisk, ha familj, vänner, jobb etc.
Just idag har jag faktiskt stannat upp och funderat över livet och döden och vad jag har och vad jag kan mista. Verkligheten kröp liksom inpå mig på ett sätt som den kanske inte gjort på länge. Det handlar om mina föräldrar, och framför allt då om min pappa. Väldigt överraskande fick han för bara ett par veckor sedan veta att han alls inte har den goda fysik som alltid förknippats med honom. Visst han är en man på snart 82 år så han springer ju inte precis några maror eller så, men för sin ålder har han alltid varit väldigt pigg och vital. Men, som sagt, för inte allt för länge sedan fick han då beskedet att han måste genomgå en större kranskärlsoperation. Jag vet att det här är en rutinoperation nu för tiden och att de allra allra flesta klarar den bra. Men samtidigt kryper ett obehag över mig och jag är rädd, rädd för att han inte ska överleva operationen och att mamma därmed också blir ensam.
Idag lades han in på sjukhuset och i morgon sker operationen. Jag var upp till honom och mamma (som troget suttit vid hans sida hela dagen på sjukhuset). Han var där för inskrivning och förberedelser inför operationen och vi satt i dagrummet och pratade en stund innan det var dags för mig att åka hem. Samtalet var ganska alldagligt, jag såg att min vanligtvis glada och skämtsamma pappa hade ett allvar över sig, som jag inte sett så ofta förr. Han pratade om att det här ska nog gå bra och jag svarade med att det är klart att det gör. Ingen ville skrämma upp den andra. Att sedan resa mig upp från stolen och säga hej då och lycka till var ingen enkel sak, jag fick bita ihop för att inte visa hur rädd och ledsen jag var. Antagligen kände han ungefär detsamma.
Nu sitter jag här och tänker på hur självklart det alltid har varit för mig att ha mina föräldrar omkring mig. Vi har ofta bott ganska långt ifrån varandra sedan jag flyttade hemifrån, men de har ändå alltid funnits där för mig, ställt upp och hjälpt till på alla tänkbara sätt. Vi har pratat med varandra i stort sett varje dag och nu när vi bor i samma stad ses vi flera gånger i veckan. När det nu slår mig att de en dag inte kommer att finnas i min närhet gör det så ont i mig och jag har svårt att ens tänka den tanken.
Jag har inte sagt till mina föräldrar hur mycket de betyder för mig, aldrig någonsin tror jag att jag har gjort det. Varför inte det då? kan man undra. Kanske för att jag aldrig tidigare har tänkt att det kanske en dag är för sent, kanske har jag alltid trott att jag hinner…än ska de ingenstans. Kanske har det bara varit så självklart att de finns. Men nu börjar jag vakna upp och inse att ingenting är för evigt – de är gamla och har inte all evighet kvar att leva.
Samtidigt som min själviska oro över att förlora min pappa nu så infinner sig också en oro för min mammas skull. Hur blir livet för henne om han inte klarar av det här? De har alltid varit så nära varandra, alltid tillsammans, upplevt så många saker och haft så trevligt tillsammans. Deras tid får inte vara över ännu, de har massor kvar att göra – de var ju nyss i fjällen och hade en fantastisk vecka och har redan bokat in samma stuga till nästa höst igen! Snälla någon (vore ju förmätet av mig att be till Gud) gör så att pappa klarar det här och att de kan se fram emot många härliga stunder tillsammans.
När jag satt och tänkte på det här började plötsligt Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå” spelas i mitt huvud. Tänkvärd text….Även om den sjungs på danska tycker jag att det här är en alldeles fenomenal tolkning av den låten http://www.youtube.com/watch?v=HU9yu36O0ug
Min allra bästa vän – alla kategorier – har haft den dåliga smaken att bosätta sig väldigt långt härifrån. Hon bor i Grekland sedan många år och det stora avståndet mellan oss blev än mer påtagligt i och med att deras dator gick sönder. Usch, vad handikappad man blir…allt blir så mycket svårare. Det kanske bara är någon liten grej jag skulle vilja säga henne, då sätter jag mig inte precis ner med papper och penna och börjar skriva ett vanligt brev. Jag ringer inte så ofta heller, jag blir lite dumsnål när jag tänker på att göra det – trots att det egentligen inte är så dyrt längre att ringa utlandssamtal. Nej, då blir det som nu…jag sitter här och tänker på henne, blir lite småledsen över att hon är så långt borta och sedan går det över tills nästa gång.
Vi har gjort så mycket roligt tillsammans; gick på internatskola samtidigt och hittade på all världens tokerier, flyttade hemifrån samtidigt och delade lägenhet och levde verkligen loppan, reste utomlands så ofta vi kunde och sedermera sa vi upp jobb och bostad här hemma och flyttade ner till Grekland. Där hade vi mycket skoj, men det var också tufft ibland. Men allt det där som vi har gått igenom tillsammans finns kvar och gör att vi har ett starkt band till varandra. Det vi gjort allra mest tillsammans är skrattat och när hon kommer hem till Sverige och vi träffas igen kan det ha gått några år mellan gångerna, men direkt är det sig likt, vi skrattar – ofta så tårarna rinner.
Numera lever vi helt skilda liv, hon är en grekisk hemmafru som fick barn ganska tidigt och inte har jobbat sedan hon flyttade till Grekland för över 20 år sedan. Jag är yrkesarbetande, har gått en massa utbildningar, provat på massvis med jobb och flyttat runt lite överallt och inte skaffat barn förrän jag nästan var 40 år. Som personer är vi också ganska olika, hon är temperamentsfull, högljudd och drar sig inte för att säga vad hon tycker och tänker även om det ibland kan såra andra. Jag är lite av en mes, konflikträdd och tiger hellre än svarar emot. Men på något sätt har vi hittat varandra och kompenserat varandra bra.
Jag önskar bara att jag kunde vinna massor med pengar och köpa dem en ny dator och skicka henne en massa pengar att ha på ett reskonto så hon kunde komma hit lite oftare. Jag måste nog också ta mig i kragen och se till att jag och familjen inom en inte allt för avlägsen framtid tar oss ner till henne och hennes familj, då kan vi sitta där på hennes terrass långt in på nätterna och skratta och minnas allt skoj vi haft….
Tänk att man kan jobba på samma arbetsplats i nästan hela sitt vuxna liv utan att egentligen vet vad de andra tycker om en. Vi är nog väldigt dåliga på att bekräfta våra kollegor, berömma dem när de gör något bra, låta dem veta att man tycker om att jobba tillsammans med dem osv. Den här tanken slog mig faktiskt inte förrän jag började mitt senaste arbete då jag hamnade i lite av en livskris. Jag hade i flera år arbetat inom en annan bransch, på en arbetsplats där jag var någon som man räknade med, jag hade ansvarsområden och visste att jag var duktig i mitt arbete. Så bestämde vi oss för att flytta upp till norr och därmed avslutade jag också det jobbet och den ”karriären”. Jag visste att jag inte skulle kunna få ett lika bra jobb här uppe inom samma bransch som jag då arbetade inom utan att jag skulle gå tillbaka till mitt tidigare yrke.
Sagt och gjort, jag sökte mig till sjukhuset och började jobba där. Dagarna gick och jag kände verkligen att jag var absolut ingen alls. Ingen var glad att det just var jag som var där, det enda som gladde dem var att jag hade börjat lagom till semestern så att de skulle få sin ledighet. Men vem som sedan täppte till luckorna spelade mindre roll. Det var en besynnerlig och jobbig känsla att inte känna sig uppskattad eller behövd. Ingen frågade mig om någonting, jag var ju ny och kunde i princip ingenting om rutiner etc. Jag kände mig verkligen anonym och det var inte många som frågade hur jag hade det eller vad jag hade gjort i helgen eller sådana där vänskapliga frågor som jag var van vid från min tidigare arbetsplats. Till slut fick jag nästan ont i magen av blotta tanken att jag skulle till jobbet nästa dag igen, jag pratade med min man och sa att jag faktiskt inte visste om jag ville jobba kvar där längre än just över sommaren som var mitt första förordnande.
Jag gick till jobbet och tillbringade mina dagar där och kände mig som en liten grå mus som ingen såg. Man glömde bort mig till fikat (!), ingen frågade om jag ville hänga med på lunch – jag var verkligen INGEN ALLS. Men så en dag stannade chefen till i korridoren och frågade hur jag tyckte att det gick. Jag svarade lite svävande att det kändes lite svårt, att det var mycket att lära sig och att jag inte riktigt visste om jag kommit in i alla rutiner etc. Då sa hon till mig ”jag har pratat med dina arbetskamrater och de är sååå nöjda med dig och tycker att du är jätteduktig och att det är sån tur att vi fått dig hit”! Jag fick bekräftelse och behövde den så innerligt, jag som var så nära att ge upp, inte trodde att någon brydde sig att just jag var där.
Nu är jag inne på mitt femte år på samma arbetsplats och trivs som fisken i vattnet. Jag har berättat för mina kollegor om min hemska upplevelse i början och jag tror nog att de skäms lite när de hör hur mina funderingar gick och hur jag kände mig. De är jättetrevliga och vänliga människor, ingen av dem menade något ont på något vis, det vet jag. Men det var nog bara så att ingen riktigt tänkte på hur jag kände mig, att jag behövde lite uppmuntran och bekräftelse som ny.
Jag har i alla fall lovat mig själv att ingen annan som kommer ny till oss ska behöva känna samma sak. Det är jätteviktigt att de får känna att de är välkomna, viktiga och att just de behövs. Jag försöker också emellanåt komma ihåg att bekräfta mina arbetskamrater, att de ska få veta att de är duktiga, trevliga att jobba med osv, men jag tror inte att jag är så jättebra på det själv – det är lätt att glömma bort. Men jag SKA bättra mig, för det är väl ändå inte så svårt att säga ett trevligt ord, fråga hur någon mår, vad de gjort i helgen och berömma dem när man tycker att de har gjort något bra?
Nu när jag kommer tillbaka från semestern ska jag försöka se till att säga åtminstone något vänlig ord till mina kollegor varje dag – jag är ganska övertygad om att det även kommer att få mig att må bra!
Jag har reflekterat över hur påverkad jag kan bli av andra människor och deras sätt att vara. Jag uppnår strax den aktningsvärda åldern av 47 år och känner mig emellanåt så barnslig och omogen så det är nästan sorgligt. När jag får den känslan är det tillsammans med en viss typ av människor; präktiga, väldigt kunniga personer som ger uttryck av att veta och kunna precis allt. De finns lite här och var och jag får nästan ångest av att tillbringa min tid med dem.
Nu senast då jag stötte på en sådan människa var under semestern. Det var en gammal bekant här uppifrån som vi sprang på när vi var på Kolmården. Hon är mamma till en flicka som dottern har haft aktiviteter tillsammans med så vi känner bara varandra lite flyktigt, men vi har tillbringat en timme i veckan tillsammans i väntan på att våra döttrar skulle bli klara med sin aktivitet så vi har hunnit pratas vid en hel del. När vi suttit där och samtalat har jag känt mig som en liten fjortis som ingenting fattar, det är nästan så att jag började stamma och jag hörde mig själv prata ett ordfattigt språk innehållande en massa svordomar som jag vanligtvis inte använder. Men denna kvinna gör mig så makalöst nervös och osäker så jag hör hur jag bara vräker ur mig en massa nonsens så fort vi träffas, det känns som att allt jag gör och står för är så helt fel. Hon är alltigenom superpräktig; har ett ”fint” jobb, dansar squaredance (hurv), sjunger barbershop och gör sådana där saker som jag tycker är riktigt riktigt tråkiga. Klagar man över lokaltrafiken säger hon hurtigt ”men man kan ju cykla”, suckar man över vädret så ”finns det inget dåligt väder, bara dåliga kläder” osv. Säger vi att vi under besök i Stockholm varit med dottern på Gröna Lund så kontrar hon så klart med att de varit på Vasamuseet och Naturhistoriska museet, har vi gått igenom en souvernirbutik på Kolmården så har de naturligtvis inte låtit sig luras av turistfällorna medan vi inhandlat diverse krafs till överpriser. Jag får helt enkelt känslan av att allt jag gör är fel och att jag inte ”mognat” ordentligt utan bara är barnslig och mindre vetande. Det värsta är att den här damen är två år yngre än mig, så egentligen borde det väl vara jag som är mer vuxen. Å andra sidan skulle jag ju inte vilja vara som henne – jag avskyr präktighet, squaredance och barbershop och jag går hellre på Gröna Lund än på museum. Men jag förundras över hur man kan påverkas av andra människor och på något vis förminska sig själv bara p.g.a något som de utstrålar.
Men det kanske är så att de allra flesta av oss inte riktigt identifierar oss med den ålder vi har. Jag minns hur min mormor kunde tala om någon ”gammal tant” som hon träffat – och då var mormor över 90 år så med stor sannolikhet var den där ”gamla tanten” kanske till och med yngre än mormor. Samma sak var det när hon vid 88 års ålder bestämde sig för att sluta gå på logdans med kommentaren ”det är ju bara gamla gubbar där”.
Eller så är det så att jag helt enkelt får inse att jag kanske är ganska barnslig och omogen och att det kan få vara så också – livet kanske är lite roligare om man tillåter sig vara sån!