Har vi i Umeå de dummaste beslutsfattarna i landet eller är det så här galet överallt? De här senaste dagarna har jag fått anledning att bli riktigt irriterad över hur politikerna styr och ställer. Idag framkom det att kommunen har avskrivit drygt 750 000 kronor som Björklöven var skyldiga, härom dagen yttrade sig kommunalrådet och tyckte att det är dags att flytta Norrlandsoperan ner till kajen och samtidigt med det utöka deras lokalyta eftersom de har för litet! Då undrar jag om dessa herrar och damer som bestämmer i kommunen inte har något som helst framförhållande, operan är endast 8 år gammal och man börjar redan prata om att de är trångbodda! Hur mycket det kostade att uppföra den byggnad de nu finns i har jag ingen aning om och inte heller hur mycket det skulle kosta att bygga en ny, men man behöver ju inte vara något snille för att förstå att det handlar om väldigt mycket pengar.

Samtidigt har man inte lyckats minska barngrupperna på förskolorna som man lovat, många av de skolor som finns i kommunen är undermåliga och har dåliga lokaler, äldreomsorgen fungerar dåligt. Om det nu är så att Umeå kommun är så förbaskat välbeställda som det verkar så hade jag, och säkert många med mig, hellre sett att man satsat på det som är viktigt i stället för avdankade hockeylag och finkultur i form av nytt operahus.

Men det är skillnad på lort och pannkaka!

Att uttrycka sånt här kan alltid vara lite ”farligt”, för alltid kan en och annan Sverigedemokrat nappa och tycka att det är precis deras linje. Men jag är inte någon anhängare till främlingsfientliga partier utan bara en vanlig människa som tycker att religionen ska säras från politiken – oavsett vilken religion det handlar om.

Alltså, hallå – hur seriöst känns det här? Vi avlönar dessa politiker för att de ska ta tillvara våra intressen och arbeta för vår sak, och det är inga dåliga löner de har heller. Kan man då inte kräva att de ska ha sin fulla uppmärksamhet riktad mot sitt arbete och inte samtidigt hålla på med en massa annat trams som inte hör dit? Jag är själv en vanlig tjänsteman, ej särskilt högavlönad, men har trots detta en arbetsmoral som gör att det aldrig i livet skulle falla mig in att slå på tv:n mitt i arbetet för att kolla på något tv-program. Trots att jag är en flitig Facebook-användare har jag hittills aldrig loggat in på FB på arbetstid, jag tycker inte att det känns okej. Varför kan då inte dessa människor, som i övrigt tycker att de har så ansvarsfulla och viktiga arbeten känna samma arbetsmoral? Och vad skulle de tycka om deras anställda, administratörer och allt vad det nu finns i kommunhuset, skulle göra detsamma? Det skulle antagligen inte alls gillas. Jag antar att man på kommunen, såväl som på landstinget, har någon form av policy för hur man får använda datorer och internet på arbetstid. Men det gäller alltså INTE de som är på toppen.

Fy fan! säger jag. Såna här människor visar på en arrogans och nonchalans som är rent avskyvärd. Inte konstigt att det finns ett ord som heter politikerförakt.

De senaste åren som jag bodde i Stockholm var hemlösheten väldigt påtaglig, på många platser som jag passerade kunde jag se hemlösa som satt och tiggde, låg ihopkurade och frös eller som stod någonstans och sålde ”Situation Stockholm”. Det var fårade, ärrade och märkta människor, märkta av det hårda liv de levt och fortfarande levde. En sorg i blicken som gjorde ont att se och helst ville jag bara knipa ihop ögonen och låtsas som att de inte fanns. För det var smärtsamt att bli påmind om att det i vårt ”fantastiska” och välbärgade land finns människor som har fallit helt utanför systemet och som vi inte förmår hjälpa till en dräglig tillvaro. Man kan väl lugnt säga att Sverige har misslyckats i det avseendet.

Det är lätt att se ner på dessa människor, tro att de har sig själva att skylla, att de valt att leva det liv de gör. Men så är det ju inte, olika falla ödets lotter och många av dessa utslagna människor har inte precis glidit fram på någon räkmacka utan deras väg har varit kantad av tragedier och svårigheter. För många handlar det om trasig uppväxt, tidigt missbruk, psykiska sjukdomar etc. Men det finns också människor som tidigare levt helt ”vanliga” liv, med bostad, jobb och familj, men så har något gått snett på vägen, deras tillvaro har rasat och så står de där – utan skyddsnät och allt bara försvinner.

För några år sedan läste jag en så söt artikel i DN. Den handlade om en ung tjej som jobbade på ett nattöppet 7eleven i Sthlm. Det fanns en stamkund där, en äldre man som brukade komma in på nätterna och få en kopp kaffe för att värma sig. Han var uteliggare sedan ganska många år tillbaka. Han och den unga tjejen brukade prata med varandra varje gång han kom in och en mycket god vänskap uppstod. Han hade berättat sin historia för henne – Han hade levt ett vanligt liv, med fru och barn och arbete som tapetserare. En dag ringde det på hans dörr och det var polisen som meddelade att hans fru och barn omkommit i en bilolycka. Hans tillvaro rämnade så klart och han blev sjukskriven ett längre tag. Han hade dock lite kontakt med en äldre dam som bodde granne, denna dam var svårt cancersjuk och han hjälpte henne så gott han kunde med att handla, städa osv. Men så var det någon illasinnad själ som anmälde detta till försäkringskassan och han blev avstängd därifrån och fick således inte sin sjukpenning längre. För att kunna betala sin hyra sökte han upp socialförvaltningen där han kände sig så kränkt och förnedrad så han lovade sig själv att aldrig mer gå dit, det var under hans värdighet. Utan inkomst förlorade han så småningom sin bostad och blev hemlös. Han hade sina få tillhörigheter i en box på Centralen, det var i stort sett endast hygienartiklar och något ombyte, för han var väldigt noga med att hålla sig ren. Han hade inga drogproblem och försörjde sig så gott han kunde genom att samla tomglas, han promenerade runt i Stockholm för att hitta sina tomglas men med tiden fick han onda ben och ond rygg och det blev svårare och svårare för honom. Poliserna i Sthlm tyckte synd om honom och brukade varje månad samla in pengar till honom för att han skulle kunna köpa ett SL-kort för att han skulle ta sig till och från olika platser lättare. Den här unga tjejen på 7eleven fattade tycke för denna man och det slutade med att hon erbjöd honom att flytta hem till henne! Så han fick en liten sängplats i hennes lägenhet, när hon kom hem från sitt jobb doftade det underbart av nylagad mat – för han var en riktigt bra kock – och där satt de vid middagsbordet och pratade om allt mellan himmel och jord. När det här reportaget skrevs var det bara någon månad tills han skulle få sin folkpension, vilket han såg mycket fram emot – för då, äntligen, hade han blivit lovad en egen bostad.

En riktig solskenshistoria, tycker jag.

Gruppen EMD har också gjort en insats som är bra, de har spelat in en låt där hela inkomsten oavkortat går till Stadsmissionen som gör ett fantastiskt arbete för de hemlösa – ett arbete som våra politiker har misslyckats totalt med. Situation Stockholm har givit ut en bok som jag tycker att var och en borde läsa – för den ger insikt om att även bakom dessa trasiga människor finns en levande varelse med samma behov som alla oss andra.

Idag blev jag glad över att äntligen få se solen igen, för det var sannerligen länge sedan. Men jag är irriterad också, på våra kommunalpolitiker. För några dagar sedan kunde man läsa i lokaltidningen att man beslutat att stänga ungdomarnas replokal i centrala stan, detta för att man uppmätt för hög ljudnivå. Idag framkommer dock att det alls inte är sant, det har INTE gjorts några mätningar utan det var bara bluff och båg!

Här har Umeå i flera år kämpat och jobbat, fjäskat och fjantat, för att bli kulturhuvudstad. När de nu lyckats med den bedriften (till min stora besvikelse) då börjar de lägga ner kulturen! Vad är det för stil? Är inte ungdomskulturen lika mycket värd som vuxenkulturen?

Nu hoppas jag att det finns några vettiga människor bland de som bestämmer i vår stad och ser till att nedläggningen inte blir av. Låt ungdomarna få finnas och ta plats, ge dem vettiga lokaler att vara i, se till att de har sysselsättningar och en meningsfull fritid. Om det sedan skulle råka pysa ut ett och annat ljud när de repar – vad gör det?

Visst vet jag, precis som alla andra, att det är högst olämpligt och hälsovådligt att nyttja tobak i alla former, men nu börjar jag bli riktigt less. Ska verkligen en arbetsgivare kunna styra och ställa över sina anställda precis hur som helst? Och vad är egentligen syftet? Jo, de förklarar det med att de vill ha friskare personal och att det är hjälp till självhjälp. Men herre gud – är det det som är tanken, ja då måste de jobba lite hårdare tycker jag. Kanske endast tillåta frukt och grönt i matlådorna, förbjuda personalen att ta bilen till jobbet och i stället ta en rask promenad, ta bort alla kaffeautomater m.m.

Hade man pratat om att rökarna går ifrån sitt arbete flera gånger om dagen och därmed blir mindre effektiva – ja, då kanske jag hade köpt det. Även om jag är av den uppfattningen att det är bra med mikropauser och inte alls har den erfarenheten från alla arbetsplatser jag haft, tvärt om så har de rökare jag jobbat med varit MINST lika effektiva som alla andra, om inte mer. Hade de sagt att röken sätter sig i kläderna och eventuella astmatiker på arbetsplatsen riskerar att bli sjuka, ja då hade jag nog också i viss mån kunnat acceptera beslutet. Men när man pratar om hälsan – då tycker jag att det på något sätt blir så fel…om rökaren håller upp från rökandet under sin arbetsdag och sedan tar igen det och röker som en borstbindare på fritiden, då är ju vinsten lika med noll.

Det här med tobaksförbudet gör mig lika förbannad som att sjukhuset bestämde att ingen tobak längre skulle få säljas på sjukhuset och som att min pappa (82 år) måste visa leg när han ska köpa snus på ICA. Jag vill inte bo i en förmyndarstat och så länge det inte är förbjudet att hantera tobak i Sverige så tycker jag att vi vuxna människor ska få göra våra egna val.

Visst får man ju tycka vad man vill i olika frågor, så bra har vi det i det här landet – åsiktsfrihet som det så fint heter. Men ibland tycker jag nog ändå att man får lägga lite band på sig och kanske inte ventilera alla sina åsikter offentligt, speciellt om man som Cyrene är politiker och således har lite inflytande i vårt samhälle. Att öppet gå ut och kritisera en dödsannons, för att den är skriven på ett annat språk som hon uppenbarligen inte förstår, är bara så osmakligt och hur sårande ska det inte vara för de som satt in den?

Jag såg också den annonsen när den var i tidningen och jag blev lite glad faktiskt. Detta för att jag tidigare funderat lite över det där med att man sällan ser att invandrare sätter in någon dödsannons när någon dör, har undrat om det är så att det inte hör till deras kultur eller så. Men nu fick jag alltså se en, och dessutom på ett annat språk, vilket inte störde mig det minsta. Jag håller med någon som hade svarat på Cyrenes inlägg (som för övrigt numera är borttaget), det känns mer självklart att de vill ha annonsen på ett språk som de som berörs förstår och talar än att de ska tvingas skriva den på svenska och därmed riskera att mannens vänner och bekanta inte förstår vad som står.

Idag har hon gjort avbön, inlägget om annonsen är borttaget och hon har skrivit något som hon kallar ”Förklaring”. Att hon gjort det förstår jag, förmodligen är hon uppmanad att göra det från sina partikamrater som inte alls vill att partiet ska riskera att stämplas som främlingsfientliga. Dessutom verkar hon helt klart ha fått hjälp att skriva denna ”Förklaring”, för aldrig tidigare har något av hennes inlägg varit skrivna på bra svenska och helt rättstavat (helt uppenbart lider hon antingen av dyslexi eller är extremt obegåvad när det gäller språk).

Men en vinst har hon i alla fall gjort med sitt urdumma uttalande – hon har ”blivit” någon som folk talar om och hon har hamnat på 1:a plats på VK:s bloggtopp!

Glädjen visste inga gränser bland vissa när Umeå blev utnämnd till Kulturhuvudstad något år här framöver som jag inte har lagt på minnet. Själv har jag tyckt att det där mest bara liknar blaj. Vad kan Umeå som kommun tjäna på den utmärkelsen, undrar jag. Jag har inte satt mig in i vad det innebär att vara kulturhuvudstad, just bara för att jag är så oerhört ointresserad, men vad det än är så har jag svårt att tro att just den saken ska göra att Europas alla blickar riktas just mot oss.

Kommunen har valt att köpa tillbaka Umeå hockeyarena av Björköven till priset av 1 krona, i det priset ingår ett flertal miljoner i skulder – som kommunen alltså verkar anse att de har råd med.

Vad Umeå kommun inte har råd med är att se till att våra barn, ungdomar och gamla får en dräglig tillvaro. Vad gäller de gamla, äldreomsorg osv, kan jag inte uttala mig så mycket om eftersom jag inte är insatt i ämnet (har ej behövt engagera mig där ännu då jag inte har någon som är i behov av sådana tjänster). Men jag är ganska väl insatt i hur det ser ut i åtminstone vår skola och där finns det mycket att önska.

Dottern går nu i andra klass, de är 25 stycken i hennes klass och 25 stycken i den andra 2:an. De delar fritids, vilket alltså innebär att 50 barn delar på samma yta. I år har vi haft turen att få flytta till ett annat fritids än det som vi hade förra året, så nu kan man ändå säga att lokalerna funkar tillfredsställande. Men lokalen som de höll till i förra året var en mardröm, ”Bunkern” allmänt kallad av personal och barn på skolan. Det är ett gammalt skyddsrum, med små högt sittande fönster, branddörrar och jättehöga trösklar. Inte på något vis anpassat efter barns behov. Men resonemanget verkar ha varit ”Man tager vad man haver” och så blev det som det blev. I år går årets 1:or där och deras föräldrar klagar och står i, precis som vi gjorde förra året.

Det som är mest skrämmande med vår skola, eller rättare sagt vårt skolområde, är att man i våras bestämde sig för att lägga ner den närmast liggande grundskolan. Det var ett fåtal elever som gick där och man ansåg att det inte var ekonomiskt försvarbart att ha den skolan igång, samtidigt som lokalerna behövdes för barnomsorg. När det kom till allas vår kännedom började protesterna hagla, föräldrarna till barnen som gick på den skolan ville så klart ha kvar sin lilla skola, och vi som är föräldrar på vår skola var rädda för att klasserna skulle bli för stora och utrymmena för trånga. Det var ett flertal möten angående detta och vi blev hela tiden lugnade med beskedet att vår skola skulle börja byggas om sommaren som var så att lokalerna skulle bli anpassade till ett större elevantal. Men så kom hösten och skolstarten och ingenting hade hänt, skolan såg precis ut som vanligt. Eleverna från den ”nedlagda” skolan hade kommit och man hade beslutat sig för att evakuera 5:e- och 6:e-klasserna till den ”nedlagda” skolan! Hmm…den var alltså inte nedlagd, utan man hade bara gjort en rockad av eleverna. Slitit upp först eleverna som gick på den ”nedlagda” skolan och sedan slitit upp 5:orna och 6:orna från vår skola! Till vilken nytta, undrar jag?

Nu har man kunnat läsa i tidningarna att det finns en stor risk att inga skolor beviljas pengar till ombyggnationer pga besparingar, detta trots att man redan vidtagit åtgärder som att ”stänga” en skola och flyttat runt elever. Samtidigt har man satsat miljontals kronor på att fjäska för någon kulturdelegation från EU samt sett till att stötta ett av Sveriges sämsta (nu blir det väl skottpengar på mig) hockeylag genom att ta över alla deras skulder!

Ursäkta mig – men finns det någon annan som kan förklara logiken i detta?