När jag gick förbi almanackan på väggen i köket såg jag att det är Edla som har namnsdag och då kom jag att tänka på den enda Edla jag har träffat i mitt liv. Det var när jag var liten, kanske i 7-9-årsåldern. Hon var sömmerska och kom hem till oss några gånger då och då och sydde upp en liten kollektion till var och en i familjen, och även lite till hushållet. Hon bodde inte i Luleå (där vi bodde då) utan någonstans i Gällivaretrakten, så hon packade en väska, satte sig på tåget och kom och sov hos oss några nätter medan hon sydde och såg till att våra garderober förnyades. Sedan åkte hon hem för att återkomma nästa säsong. Låter ganska lyxigt, tycker jag.
Ikväll kollade vi på DVD:n Glenn Killing i manegen. Det var länge sedan sist, men det är lika förbaskat kul varje gång. Jag älskar karaktärerna som är med, vem minns inte:
Ove Berglund – han som dricker klorin, hur roligt som helst.
Apache Indian – gaypolisen från Överkalix, pratar om att parkera bussen i pastejköket.
Fred Asp och illern Göran – nästan lite småsorglig i sin ensamhet.
Percy Nilegård – så himla skön!
Det enda som går bort för mig är alla figurer som görs av Johan Inde, han utstrålar någonting som väcker obehag i mig – både när han är sig själv och när han spelar någon annan. Vet inte vad det är, men det är något som inte klaffar.
Häromdagen satt vi på jobbet och pratade om saker vi mindes från förr och samtidigt insåg vi att folk måste ha haft väldigt mycket tid över. Här är några onödiga prylar som vi kom ihåg:
Virkad pudel, gärna med infälld glittertråd. Den var i två delar och den fungerade som prydnad runt en läskedrycksflaska!
Virkad duk med en svan som stod upp mitt på duken (även svanen var virkad).
Virkade grytlappar med ett dockansikte av plast i mitten.
Allehanda lampor och prydnader gjorda av itudelade träklädnypor.
Allehanda prylar gjorda av tändstickor; små hus, cigarettställ osv.
Spiktavlor där man spikat upp spikar och sedan dragit trådar mellan, ofta var mönstret en blomma eller något liknande.
Burkar som var sammanflätade på något vis av plastremsor, gjorda i storleken att rymma en kaffeburk.
Badrumsmattor som var virkade av likadana plastremsor som man gjorde burkarna av.
Virkade löskragar.
I och för sig, om jag spenderade lite mindre tid framför datorn kanske jag skulle hinna med att virka en och annan liten pudel…
Det finns en del oanade talanger i mig – förvisso väl dolda och ej praktiserade på många år, men jag har i alla fall kunnat en gång i tiden. Det första är att jag har dansat menuett! Hur många i min ålder, från min del av världen (Norrbotten) har provat det, tro? Det andra är att jag i princip är utbildad hemmafru, vilket för alla initierade måste framstå som helt ofattbart – men det är så sant som det är sagt.
När jag gick i 9:an och det var dags att fundera över framtiden var det många i min klass (speciellt tjejer) som inte hade någon större lust att plugga vidare och jag var en av dem. Men med lite påtryckning av mina föräldrar insåg jag att det kanske ändå inte skulle vara så dumt att göra någonting annat än ställa mig till arbetsmarknadens förfogande så jag och kompisarna pratade ihop oss lite grann om vad vi ville göra. Någon plugglinje var inte att tänka på, det var vi alldeles för skoltrötta för. Vi var sugna på äventyr av något slag och vad kunde väl då passa bättre än att söka till en skola på annan ort, så man fick bo på internat? Då fanns det tre alternativ att välja på i Norrbotten, lanthushållsskola i Tornedalen, Piteå eller Boden och där blev valet väldigt enkelt – Boden så klart! Vad är väl mer spännande för 16-åriga tjejer än att få bo på en internatskola i Boden – Sveriges största militärstad (på den tiden)? Sagt och gjort, inträdespoängen var allt annat än höga, så vi sökte dit och kom in – äventyret kunde börja. Nu när jag tänker på det så låter det som att jag är typ 100 år – lanthushållsskola, så förlegat. Men det hände faktiskt i slutet på 70-talet så riktigt så gammal är jag ändå inte.
Våra föräldrar tyckte förstås att det lät väldigt rejält och bra, flickorna skulle gå på en skola där man fick lära sig laga mat, städa, väva och sy – helt perfekt. Men ämnena var så klart inte det vi lockades av, nej det var det ljuva livet på egen hand. Varje söndag kväll tog vi tåget till Boden och varje fredag åkte vi tåget hem till Luleå för att tillbringa helgen hemma hos föräldrarna (eller rättare sagt på stan med kompisarna).
Det här året var ett av de kanske mest roliga åren i mitt liv – allt var bara så himla roligt. Det var ganska lite teoretiska lektioner, mest praktik och vi skojade och svamlade och hade skoj mest hela tiden. Rektorn på skolan var en sträng dam (ryktet gick att hon jobbat som guvernant på Buckingham Palace, vilket jag ej har det minsta belägg för om det är sant eller ej). Det enda hon undervisade i var gymnastik och det var där menuetten kom in i bilden. På fullt allvar slog tanten på en skiva med gammal barockmusik (eller vad det nu kan ha varit) och lärde oss stegen i menuett. Vilken syn det ska ha varit – typ 15 stycken 16-åriga tjejer iförda köksklänningar och huckle på huvudet som skrattande stapplade omkring med allt annat än nätta steg samtidigt som en pryd dam med knälång marinblå kjol och ordentligt knäppt blus försökte styra upp det hela! I mitt minne var det det enda vi gjorde på våra gymnastiklektioner, men det var nog inte hela sanningen, förmodligen gjorde vi en del andra saker också.
Det var så klart besöksförbud på själva internatet, endast föräldrarna var välkomna dit. Ville vi ha ”manligt” besök fick vi ta emot det i den andra byggnaden på gården där det fanns någon typ av sällskapsrum som man skulle hålla till i, om jag inte minns fel så var det onsdagskvällar som var besökskvällar. Nu var det väl så att vi inte brydde oss speciellt mycket om regler och vi listade snabbt ut ett sätt att smyga in killar på rummen – via brandstegen! Och killar rådde det ingen brist på, hela stan var ju full av dem – militärer från Sveriges alla hörn. Meningen var att vårt internat skulle bevakas av en Securitasvakt som kom vid en speciell tid varje kväll, han skulle se till att inga obehöriga befann sig i huset. Men han var väl kanske inte den som tog den uppgiften på allra största allvar, nej han var en ung kille som tyckte att han hade världens bästa jobb – han vaktade dels på vår skola och dels på sjuksköterskeutbildningens internat – så han glassade mest omkring. Såg han någon av de killar som vi smugglat in vände han bara bort huvudet och sa att hans tystnad kostade en kopp kaffe – så det blev många koppar kaffe kokade i vårt lilla kök.
En sak som jag minns lite extra är när jag och en annan tjej på skolan kom på en inte allt för intelligent sak. Vi funderade över hur brandlarmet fungerade ochville testa det. Det fanns rökdetektorer i taket och vi kom på den ”smarta” idén att ta en stol, ställa oss under en av detektorerna med en tändare och elda. Det dröjde inte allt för länge tills larmet satte igång och som det tjöt! Plötsligt kom det tjejer rusande från vartenda rum, de sprang huller om buller, ut ur rummen, in igen för att rädda än det ena, än det andra. Rektorn kom springande med världens största nyckelknippa och uppmanade alla att utrymma huset. Jag och kompisen skyndade oss att ställa undan stolen som vi använt och sprang ut vi också. Vi gömde oss i buskarna för vi höll på att skratta ihjäl oss, förmodligen var vi aningen chockade över vad vi hade ställt till med. Värst blev det när vi hörde utryckningsfordonens signaler, två brandbilar, en ambulans och en polisbil kom till platsen – då kände vi oss nog ganska små och eländiga faktiskt. Vad hade vi ställt till med?
Ett par dagar senare kom rektorn in i vårt klassrum, i handen höll hon…..en rökdetektor! Med allvarlig min tittade hon sig runt omkring och sa ”Brandkåren har undersökt alla dessa och på den här kan man se att plasten har smält lite, det måste betyda att någon av er har eldat under den”. Att vi inte dog! Och att inte rektorn – och alla andra – kunde se på våra ansiktsuttryck och ansiktsfärg att det var vi som var de skyldiga! Herre Gud så pinsamt det blev, och ännu värre blev det då rektorn sa att en sån där utryckning kostar pengar och om inte de skyldiga anmäler sig så får hela klassen vara med och dela på utgiften. Plötsligt förstod vi att vårt ”lilla” upptåg inte var så himla oskyldigt och litet, nej det var nog ändå ganska allvarligt.
Vi pratade en del om hur vi skulle göra och insåg att vi nog var tvungna att erkänna, vi kunde ju inte låta alla andra oskyldiga tvingas betala för det som vi ställt till med. Men så var det som att allt rann ut i sanden, ganska plötsligt bestämdes det att rektorn skulle sluta (har ingen aning om det var hennes eget val eller vad som hänt) och vi fick en ny och sedan hörde vi inget mer om det där. Så vi behövde inte ge oss till känna, teg och led och skämdes och berättade inte för någon att det var vi som gjort det förrän långt senare. Till vårt försvar kan jag nog bara säga att vi aldrig hade trott att det skulle dras igång en så stor karusell bara för att larmet gick, vi hade i vår enfald tänkt oss att det kanske gick ett larm till rektorn och sedan inget mer – inte att det skulle bli värsta pådraget med brandbilar och ambulans!
Hur som helst, det hände många roliga saker under det där året och även om det inte blev någon husmor av mig så var det lärorikt för mig att få bo hemifrån. Dessutom träffade jag flera stycken där som blev vänner för livet och bara det är ju värt hur mycket som helst. Efter det här året fick jag läslusten tillbaka och fortsatte vidare på gymnasiet till mina föräldrars stora glädje.
Det är med sorg i hjärtat som jag har förstått att för alla under 20 år är Björn Borg = handväskor. För mig och många andra i min generation är Björn Borg en gammal idol, en levande legend, mannen som fick oss att lära oss tennisens alla regler och hänga med i hur man räknar poäng. Jag skiter väl i handväskorna!
Ikväll spelade vi Rita & Gissa med dottern och där fanns en kategori kända personer. Det var kört, hon har ingen aning om vem Nils Poppe, Åsa-Nisse, Sitting Bull, Snoddas, Rolle Stoltz, J.R, Lennart Hyland, Egon Kjerrman eller Zarah Leander är. Nu är hon visserligen bara 7 år och spelet är från 10 år och uppåt, men jag är helt övertygad om att inte heller en 10-åring har en susning om vilka dessa personer är. Man kan ju bara undra vilken ålder det är på de som har konstruerat det här spelet och hur de tänkte.
Kända personer kommer och kända personer går, en del blir historia och kommer antagligen att leva kvar i många generationer – men de jag ovan nämnt är nog ändå förgängliga. Dottern får väl ibland leva med att hon har relativt gamla föräldrar och med det följer också ett visst kulturarv. Mamma har haft Björn Borg och Ted Gärdestad som idoler och följaktligen vet hon också vilka det är. Jag har vid något svagt tillfälle försökt få henne att uppskatta min barndoms gamla barnprogram såsom ”Beppes godnattstund”, dock utan resultat. Hon var väl ungefär 2½ år och smet iväg från tv:n hela tiden och ville göra annat, jag försökte nästan tvinga henne att titta men insåg till slut själv vilket skräpprogram det faktiskt var. Det är klart att vi gillade det på min tid, vad hade vi för alternativ? Men inte är det något barn i nutiden som uppskattar att titta på en gammal gubbe i nattmössa som ligger och svamlar med en massa otäcka dockor!
Något som däremot kändes aningen märkligt var när dottern i ungefär 3-års ålder föll pladask för Peps Persson! Hon såg Robert Gustavsson göra en imitation av honom på Allsång på Skansen och blev fullkomligt galen i ”Oh boy”. Maken grävde fram en gammal skiva med Peps och sedan var det kört. Hon lärde sig texten på varenda låt och gick omkring och sjöng på ”Hög standard”, ”Rotrock”, ”Hyreskasern” osv. Sommaren efter det var lyckan total, då dök Peps Persson x 2 upp i Allsången, dels var det Robert Gustavsson och dels den alldeles äkta Peps. Dottern hoppade och tjoade och gallskrek ”pappa, ta kort på tv:n”. Det gick till och med så långt att hon ville ha en poster med Peps på, men av förklarliga skäl blev det ingen sådan – det var nog väldigt många år sedan det var någon efterfrågan på dessa.
Nu känns det ändå som att tiderna är lite annorlunda mot för då jag växte upp. Jag och mina föräldrar lyssnade aldrig på samma musik. De hade radion på och där spelades Kalle Jularbo, Jokkmokks Jokke, Jan Malmsjö, Siv Malmqvist, Ann-Louise Hansson, Gunnar Viklund m.fl. Musik som jag känner igen och låtar som jag antagligen skulle kunna sjunga med i än idag – men inte sjutton gillade jag det då. Jag lyssnade på Sweet, Gary Glitter, Slade, Gilbert ‘O Sullivan (av någon outgrundlig anledning), diskomusik m.m och mina föräldrar kallade det för ”skrän”. Här hemma har vi också radion på nästan jämt och jag och dottern sjunger med i samma låtar, jag spelar hennes skivor och hon spelar mina. Det finns ingenting som jag tycker är ”skrän” och jag tror inte att hon tycker att så mycket av det jag lyssnar på är mossigt. Nu vet jag ju i och för sig inte hur det hela kommer att utvecklas, hon är ju ännu relativt liten och musiksmaken kan förändras. Börjar hon lyssna på death metal eller hardcore så är jag nog beredd att ta på mig öronproppar och banka på hennes dörr.
Men en sak är säker – jag kommer INTE per automatik att börja lyssna på dragspelsmusik bara för att jag blir gammal. Det blir väl till att lyssna på gamla Ted Gärdestad-plattor eller Gyllene Tider eller nåt sånt när man sitter på hemmet.
På www.gb.se kan man se alla glassar som funnits genom åren, vilken nostalgitripp! Vem minns inte Flirt, Alexandra och Super Jet? Storstrut fick man endast vid extra speciella tillfällen, 1971 kostade den 1:65! På affären kunde man köpa förpackningar med en glass som hette Manolito, alla kollade på High Chaparall och Manolito var snyggingen. Oftast köpte vi hem en glass som jag tror hette Saftis, en knallorange isglass där toppen var doppad i choklad – den var supergod! När man kom till mormor och morfar var det mindre trevligt att bli bjuden på glass, de dök ner i den stora frysboxen och letade fram en för länge sedan inköpt ½-liter tresmak…den var så gammal att det var sån där läskig seg hinna på den. Men vi åt upp den ändå, man var ju inte så bortskämd på den tiden.
Läsk fick vi ytterst sällan och då var det oftast sockerdricka. Det var riktig fest att få en hel sockerdricksflaska för sig själv, någon vuxen borrade hål i kapsylen och stack in två tunna sugrör och sedan drack man andäktigt. Godis var också sällsynt hemma, ibland köpte mamma hem en Bridgeblandning som hela familjen glatt mumsade i sig. Hade man tur kunde man också hitta en halväten Bitte i mammas handväska. Hon kunde köpa en sån (storlek som en liten japp ungefär) och så gnagde hon som en liten mus på den, den räckte säkert i en vecka eller så. I samma väska fanns det alltid Sor-Bits-tuggummi, det var små bitar, var och en inpackad i ett litet papper. Mamma tog en halv bit åt gången så de räckte också väldigt länge. På tal om tuggummi så fanns det väldigt många goda sorter, mina favoriter var Jenka, Shake och Spearmint.
Morfar bjöd på mörkgröna Läkerol och ibland Kungen av Danmark. Men på påsk festade de till med lite skumägg. Var man sugen på något gott en lördag kväll hände det att vi gjorde hemgjord Dajm, den skulle stå i frysen och stelna men den hann aldrig bli stel för vi var ju så sugna så vi åt upp den innan. Något annat man kunde göra om man var godissugen var röra ihop kakao, socker och pyttelite mjölk så det blev som en chokladsås – man tager vad man haver.
Jag minns en kiosk i närheten där vi bodde när jag var 6-7 år. Dit gick vi och frågade om de hade några trasiga, tanten i kiosken brukade samla ihop trasiga godisar och lägga i en påse och så fick vi den! Det var en sällsynt snäll tant, måste jag säga.
Chips, ostbågar och sånt vet jag inte ens om det fanns när jag var liten – det är nog först från mellanstadiet jag har något minne av det, då skulle man ju ha med sig lite sånt till klassfesten när killarna satt under borden i matsalen och mumsade medan vi tjejer dansade.
Och tänk vad saft var gott när man var liten! Jag undrar ibland om det är så att de gör saften på något annat sätt nu, eller om det bara är min smak som blivit förändrad. Jag tycker inte alls att saft är speciellt gott nu, speciellt inte hemgjord som ju var den enda saft man drack när man var liten. För några år sedan fick jag för mig att jag skulle koka saft, köpte essens och en faslig massa socker – men fy vad äckligt det var! Som en sockerlag. Jag gav bort allt!
Jag minns den första pizzerian som öppnade i Luleå – Vagabondo hette den. Än idag kan jag komma ihåg hur den första pizza jag åt smakade, det var en helt ny smaksensation. Jag skulle tro att det var ungefär när jag gick i 6:an eller något sådant. För mina föräldrar dröjde det ännu något år innan de vågade prova, de vuxna då tyckte att det var ungdomsmat. När Vagabondo hade öppnat gick det många rykten om de som hade pizzerian. Vi var inte så vana vid invandrare i Luleå då, det fanns kanske en handfull personer med invandrarbakgrund i stan. Det sas att de bakade in knark i pizzor som de levererade till fängelset – och det var alldeles sant. Föräldrarna sa att vi skulle vara försiktiga när vi gick dit och inte prata för mycket med de som jobbade där för de var inte att lita på.
Allt var inte bättre förr, men visst finns det en del att sakna….
Hur sjutton gick det till – snart är jag 47 år och har liksom inte riktigt hunnit med. För inte allt för länge sedan gick jag på högstadiet, tyckte att jag var vuxen och att föräldrarna inte fattade nånting. Älskade att gå på disco, kollade på varenda tennismatch som Björn Borg spelade, vartenda åk som Ingemar Stenmark åkte, tjuvrökte, drack mellanöl och åkte raggarbil, ljög ihop de mest osannolika historierna för föräldrarna och livet lekte. Luleå var min stad, jag kände till varenda gatusten, hade koll på allt som hände och vågade inte lämna stan ens för ett par dagar – jag kunde ju missa något! På midsomrarna åkte man antingen till Piteå Havsbad eller Brännaberget i Överkalix. Campingplatserna där förvandlades till rena slagfälten, det kryllade av överförfriskade ungdomar och raggarbilar. Föräldrarna var godtrogna och fruktansvärt naiva, skickade iväg oss med lite pengar på fickan, ett gammalt tält och med orden ”ha det så roligt”. Och roligt var det, men kanske inte på det sätt som de hade tänkt sig.
Så mycket dumt man har gjort – och så mycket roligt man har haft. Vi har stått på mörka vägar och liftat, hoppat in i bilar med okända personer där vad som helst hade kunnat hända – men det gjorde det inte. Vi gick till lasarettet och bad att få ny patientbricka eftersom vi ”tappat” den gamla, vi hade ”glömt” ta med ID-kort men fick ut den ändå – med falskt personnummer förstås, plötsligt var vi 18 år och kunde gå på puben. För på puben kom man in genom att legitimera sig med patientbrickan när man hade ”glömt” ID-kortet. Vi gick till den gamla gubben med närlivsbutiken intill skolan och köpte mellanöl på rasterna på fredagarna, för han var så gammal så han trodde att alla var minst 18 år som kom in i hans butik. Vi skolkade från skolan, nästan alla gjorde det i så stor utsträckning att lärarna kom på att de skulle skicka hem frånvarolappar till föräldrarna som de sedan skulle skriva under och vi elever skulle lämna tillbaka dem till lärarna. Då struntade vi i att visa dem för föräldrarna, förfalskade deras namnteckning och gav till lärarna – som på något obegripligt sätt trodde att allt stod rätt till. Vi ljög för föräldrarna ”jag ska sova hos S” sa jag, ”jag ska sova hos K” sa hon och så var vi ute och festade hela natten.
När jag var 16 år gick jag ett år på en internatskola, lanthushållsskola. Det berodde definitivt inte på att jag var intresserad av att lära mig stycka kött, väva, laga mat etc, nej det som drog var att man skulle få bo på internat på veckorna och det i värsta militärstaden Boden. Tänk så mycket killar det fanns där! Där levde vi loppan, hängde med militärerna, festade och gjorde lite som vi ville. Vi smugglade in killar på internatet, trots förbudet, Securitasvakten som gick rundor för att kolla att inga obehöriga fanns inne på byggnaden mutade vi med kaffe så då höll han tyst. Där lärde jag också känna A-L som skulle bli min allra bästa kompis alla kategorier hela livet. Vi blev så förälskade i Boden att vi återvände dit ett par år senare för att bo där. Och det var också en tid då vi levde loppan. Då var vi myndiga och bestämde själv över våra liv – behövde inte ljuga eller komma med bortförklaringar utan gjorde precis som vi ville. Livet var en fest. Vi jobbade på veckorna, festade på helgerna. Sparade pengar, reste utomlands så fort vi kunde och att vi överlevde de strapatserna är något av ett under – lika godtrogna som vanligt hoppade vi in i bilar med folk vi inte kände, klev upp bakpå motorcyklar och åkte med rasande fart längs serpentinvägarna i de grekiska bergen – utan hjälm förstås! Men inget farligt hände, vi hade bara så fasligt kul.
Sedan, med åldern, kom förnuftet och då blev det liksom lite tråkigare. Plötsligt insåg man farorna som fanns på lut och vågade inte ge sig hän lika mycket åt att bara njuta av livet och göra det som faller en in. Jag insåg också att jag nog hade haft en väldig tur som inte hade råkat illa ut på någon av alla strapatser. Men tänk så trist min tonårstid hade kunnat vara om jag hade haft den insikten redan som 13-14-åring – så mycket jag hade missat!
Nu inser jag att tonåringarna tycker att jag är hopplöst gammal och en sån som ingenting förstår. Ibland har jag nästan lust att ropa ut att ”jag var före er, jag har gjort allt det där, jag vet hur det funkar”. Jag kan nästan bli lite småilsken när jag åker upp till Luleå och ser tonåringar som glider omkring och ser ut som om de äger stan – det var ju JAG som ägde stan, jag var där först! När de nu lyssnar på remixer av gamla diskolåtar som jag hörde när jag var i deras ålder skulle jag också vilja att de fick veta att jag hörde de låtarna långt före dem – de är MINA!
Nåväl, så länge man är yngre än Rolling Stones är man inte gammal – för de är inte gamla.
