Ibland tror jag att de allra flesta människor glömmer bort hur viktigt det är med bemötande, även om vi bara ses för några minuter så är våra ord, vårt kroppsspråk och våra ögon av stor betydelse för den andra personens upplevelse. Inte minst jag som har ett arbete där jag ständigt möter nya människor måste påminna mig själv om detta, hur viktigt det är att jag bemöter andra människor med respekt, vänlighet och tålamod. På min arbetsplats kanske det är extra viktigt då de som söker upp oss inte alltid visar sig från sin bästa sida, de är sjuka, kanske lite rädda och skärrade. Men det är ett ständigt arbete att ha det i åtanke, för det är lätt att halka in i en cynism och bli lite blasé och avtrubbad – men den dagen jag hamnar där hoppas jag verkligen att jag har kollegor som säger till mig på skarpen.

För många år sedan skulle jag börja arbeta som telefonist på dåvarande Televerket. Ingen annan än min så kloka mamma var den som lärde upp mig och de andra som då var nyanställda. En sak som hon sa etsade sig fast ”Ju otrevligare en kund är, desto trevligare ska ni vara – det finns ingenting som känns så bra som att ha fått dem nöjda och glada när de lägger på luren, för vänlighet smittar”.

Jag vet att det finns en annan kategori av människor, de som inte samtalar så mycket och heller inte verkar sakna det. De kanske är mer nöjda över att filosofera för sig själva och föra ett ”inre samtal” – vad vet jag? Men för mig känns det som om jag skulle sprängas om jag inte fick vädra mina åsikter och också få ta del av andras. Jag tänker ibland på min kompis mamma som fick en massiv hjärnblödning när hon var 39 år och förlorade talet och även förmågan att kommunicera med skrift. Innan dess var hon en människa som i princip aldrig var tyst, munnen gick i ett. Hon pratade och skrattade och tjimmade och tjoade, alltid lät det omkring henne. Men så blev det plötsligt alldeles tyst en dag. Hon lever fortfarande och det var ungefär 25 år sedan det här hände. Jag undrar mycket över hur det ska kännas, att något händer som gör att man inte längre kan uttrycka sig och föra en dialog med andra människor, plötsligt får man hålla alla tankar och funderingar inom sig – för mig känns det nästan som ett öde värre än döden faktiskt.

Igår blev jag så full i skratt när dottern fick erbjudande om att följa med en av sina kompisar och hennes familj att åka slalom i helgen. Då sa dottern ”Kan man åka två och två i liften som är i backen där?”. När jag då svarade att jag inte vet och frågade varför hon undrar över det sa hon ”Hoppas det, så att N och jag kan prata medan vi åker i liften”! Sådan moder – sådan dotter.

Mina föräldrar är helt fenomenala på att prata med folk. Bara på en liten shoppingrunda kan de prata med 5-10 människor, det kan vara någon som jobbar i charken, plockar upp varor, den som står bakom i kön, en man på bilparkeringen – ja, precis överallt hittar de någon att byta några ord med. Och sedan inser man hur mycket de fått med sig från dessa små konversationer, för när man träffar dem har de nästan alltid något att återberätta. Mormor var likadan, men de sista åren hon levde kom hon inte ut så jättemycket så samtalen fick ske hemma vid hennes köksbord. Hon hade lantbrevbärare och i flera år hade de sin fikarast hemma hos mormor. Hon gjorde i ordning en termos kaffe och några mackor och bullar och så kom de in och satt hos henne och fikade och pratade – och pratade – och pratade. Mormor var, trots sin höga ålder, en fena på att hänga med i allt som hände i världen, både när det gäller stora och små händelser men också i kändisvärlden. Hon pratade med de yngre killarna om bilar och musik, var en stor dyrkare av Tomas di Leva bl.a. och hon hade förmågan att kunna samtala med alla sorts människor. Nästa stopp på dagen gjorde hemtjänsten, de åt sin lunch tillsammans med mormor, hemsamariterna valde mormors kök i stället för sitt eget lilla kryp in till kontor/lunchrum. Då fick hon också prata och umgås. Roligast var ändå att se när alla hennes 11 syskon och hon var samlade, alla var likadana – diskussionerna var livliga och högljudda och det fanns liksom inget stopp.

Jag har nog blivit litegrann som mina föräldrar och min mormor, jag gillar att prata och konversera. Jag kanske inte går så långt att jag startar en konversation med kassörskan på ICA eller damen som står intill mig på busshållplatsen, men jag tar tillfället i akt när jag t.ex stöter på andra föräldrar på fritids, barnen på fritids, personalen på fritids, andra föräldrar på olika aktiviteter osv. Att diskutera aktuella händelser med arbetskamraterna, med en kompis på telefon eller så är också något som ger mig näring i livet. Jag tycker att det är så himla skoj!

Jag undrar ibland hur det känns att vara tvärt om, en som inte pratar så ofta med andra, som lever lite mer i det tysta – saknar de någonsin samtalen eller tycker de bara att det är skönt att få vara ifred? För mig skulle livet bli så oändligt mycket tristare om jag inte fick de här ”prattillfällena” – de är guld värda för mig.

Antagligen har jag varit sådan ända sedan jag var ganska liten, för jag minns hur vi ofta satt på föräldrasamtalen och lärarna sa ”Det går bra för henne, men hon pratar alldeles för mycket”. Nu går dottern i skolan och då får vi höra detsamma ”Hon är jätteduktig, men hon pratar lite väl mycket på lektionerna”. Och jag vet att det är så, hon är väldigt pratglad och har så varit sedan hon började prata. Munnen kan gå i ett och ibland slutar man nästan höra vad hon säger, för det blir liksom ett konstant ljud bara. Men jag är så glad att hon är sådan, det gör ju att hon öppnar sig och man har liksom så mycket lättare för att veta vem hon är, hur hon tänker, vad hon gör, vad hon vill etc.

Ibland tänker jag på en kompis mamma, hon var så ofantligt pratglad. När man kom hem till dem så  hörde man henne prata i ett, det var liksom aldrig tyst runt henne. Men så en dag – när hon var 39 år – tystnade hon. Hon fick en hjärnblödning som tog talet ifrån henne, och sedan dess kan hon inte uttrycka sig längre. Hon är nu snart 70 år, så tystnaden har varit lång – hur mår hon egentligen? Hur känns det när locket liksom bara läggs på och man inte kan förmedla det man vill längre? De gånger jag har träffat henne efter att det hände har hon börjat gråta, jag antar att det kanske beror på att hon inte längre kan ställa alla de där frågorna som hon vill, inte kan tala om hur roligt det är att se mig, inte kan berätta vad hon gjort, hur hon mår, vad hon vill göra. Usch, nästan ett straff värre än döden!

Många är vi som ”råkat” hamna i ett visst yrke. Det är inte drömyrket vi skaffat oss, kanske har vi aldrig ens haft något drömyrke. Vi har helt enkelt av en eller annan anledning gått en viss utbildning och därefter skaffat oss jobb inom den branschen, mest för att man ju ska ha ett jobb och tillfälligheterna gjorde att det blev just det valet vi gjorde vid den tidpunkten.

Sedan jag blev vuxen har jag nog aldrig haft något drömyrke, jag har aldrig sagt att ”det eller det skulle jag villa jobba med”. Nej, för mig har jobbet varit något som är nödvändigt för försörjningen och också en del som ingår i livet på något vis, om man sedan trivs och har roligt på jobbet är det så klart en bonus och en förutsättning för att man ska bli kvar. Men att skaffa mig en fin titel har aldrig legat för mig. Jag, liksom alla andra i vår moderna tid, har ju egentligen haft samma förutsättningar. Gymnasium och högskola/universitet har legat öppna för oss oavsett vilken bakgrund vi haft. Vissa valde att gå långa teoretiska utbildningar, andra låg mer åt det praktiska hållet och valde de utbildningarna. För mig var tanken att snabbt utbilda mig till något som skulle leda till ett yrke och att jag kunde börja jobba och tjäna pengar för att få friheten att göra det jag ville.

I slutet på 70-talet, när jag gick ut högstadiet, var det väldigt vanligt att man inte valde någon gymnasieutbildning. Många var sugna på att börja jobba direkt och då var arbetsklimatet sådant att det gick. Det fanns massvis med jobb att få för de som ville och de klarade sig riktigt bra på det. Jag hade dock föräldrar som mer eller mindre krävde att jag skulle gå någon form av utbildning och då kanske jag inte var så glad över det, men självklart var det något jag uppskattade senare i livet då jag såg hur flera av mina kompisar ett antal år senare var tvungna att sätta sig på kom vux för att läsa in gymnasiebetyg. Jag valde dock en yrkesinriktad utbildning just för att jag inte gillade att plugga och ville ut och jobba i stället. Sedan har jag i vuxen ålder gått några andra utbildningar och skaffat mig andra yrken, hoppat på sådant som verkat skoj.

Men hur tänker då de som tycker att det är så viktigt med titlar? Är jag mindre värd för att jag inte gått en akademisk utbildning, är jag inte att räkna med då? Jag har sammanlagt gått 16 år i skola, inte någon utbildning med akademiska poäng, men jag har således studerat lika länge som ex.vis en sjuksköterska eller ingenjör. Så man kan ju inte säga att jag är obildad – jag har bara valt en annan typ av studier och yrken.

Om jag inte valt att göra ”karriär” och i stället sett jobbet som en försörjning och något som är socialt viktigt för mig – är jag då sämre än den som klättrat på sin karriärsstege och ”blivit något” i samhället? Har jag satt mig själv åt sidan för att jag sedan jag fått barn gått ner i arbetstid, degraderat mig i arbetslivet och i stället satsat på att vara förälder? Nej, jag tycker inte det. Det är ett val som jag har gjort. Jobbet betyder inte så mycket för mig att jag vill tillbringa upp till 12 timmar där – jag vill hellre befinna mig i livet och lägga mitt krut där. Jag lever inte för att jobba utan jag jobbar för att leva. Sedan är jag självklart innerligt tacksam över att jag har ett jobb där jag trivs fantastiskt bra – det är mycket värt. Men det har ingenting med min titel att göra utan att jag har roliga arbetsuppgifter och framför allt väldigt bra arbetskamrater.

Vore det inte trevligare att i stället för att fråga någon vad de jobbar med fråga ”Vem är du?” och ”Vad har du för intressen?”. Det skulle i alla fall ge mig mer. Sedan skiter jag i om jag samtalar med en fabriksarbetare, frisör, professor eller lokalvårdare – huvudsaken att det är en person med hjärtat på rätta stället, som är fri från fördomar och som kan bjuda på sig själv.

Jag och kompisen A-L hade varit på en längre resa i Grekland. Hemresan skedde via tåg och unga och inte speciellt ekonomiska som vi var hade vi förstås spenderat upp alla pengar innan vi kommit hem. Tågresan blev ganska dryg eftersom vi var i stort sett panka och inte hade råd att köpa så mycket att äta.

Någonstans i Danmark klev en väldigt storvuxen, rödbrusig man med grått halvlångt hår ombord på tåget. Han var iklädd en lång vargpäls, hade guldringar på nästan alla fingrar, stor guldklocka, guldkedjor runt både handleder och hals. Till vårt stora förtret slog han sig ner bredvid mig och A-L och så började han snacka. Han pratade och pratade, högt och ljudligt, gestikulerade med händerna och drog till sig allas blickar. Och där satt vi, 19 år gamla, och tyckte att det var väldigt pinsamt. Men vi var välartade norrländska flickor som artigt svarade på tilltal och låtsades som om vi uppskattade hans sällskap.

Efter en stund bad mannen oss följa med honom till restaurangvagnen. Vi tackade nej och han ville veta varför. Vi förklarade för honom att vi hade spenderat i princip alla våra pengar och därför inte kunde följa med honom. Mannen svarade då att han självklart skulle bjuda oss på något, men vi avböjde. Han insisterade och till slut följde vi med – hungern tog över. Väl inne i restaurangvagnen slog han sig ner vid ett bord, gav oss några hundralappar och bad oss köpa en öl till honom och något att äta till oss. Det här kändes oerhört genant för oss, att ta emot pengar från en främmande man, men vi köpte hans öl och valde det billigaste vi kunde hitta till oss själva – varsin kanelbulle och varsitt glas mjölk. När vi kom tillbaka till bordet skällde han åt oss för att vi inte tagit något rejälare och pengarna som blivit över när vi handlade räckte han tillbaka till oss och ville att vi skulle ha. Vi ville absolut inte ta emot några pengar, men han envisades och sa ”En gång i min ungdom rymde jag hemifrån utan några pengar på fickan. Jag fick då hjälp av en äldre man och kvinna och lovade mig själv att om jag någon gång möter någon som behöver min hjälp ska de få den, så därför vill jag att ni tar emot dessa pengar och tänker på mig om ni träffar på någon nödställd”. Vi svalde vår stolthet och tog emot pengarna. De pengarna räddade oss i vår fortsatta resa, vi hade ju en bit kvar och fick råd att köpa både middag och frukost innan vi var hemma igen.

Året därefter åkte vi till Grekland igen för att jobba. Så en dag gick ryktet att det fanns en svenskt par med en liten bebis där och de hade blivit av med alla sina pengar och hade inte ens råd att köpa mat och blöjor till sitt lilla barn. Plötsligt kom vi att tänka på den danske mannen och hans ord – nu var det vår tur att betala igen. Så vi sökte upp den lilla familjen, följde med dem och handlade blöjor och barnmat och så fick de lite pengar att klara sig med tills de skulle få pengar skickade från Sverige. Självklart berättade vi om den danske mannen och bad dem att tänka på honom och oss om de i framtiden skulle stöta på någon annan som behövde hjälp.

Förhoppningsvis kom de ihåg den kloke mannens devis och förde hjälpen vidare till någon annan, som i sin tur hjälpte någon som hjälpte någon… Om vi alla kunde vara lite mer som honom och tänka på våra medmänniskor vore väl världen ändå en så mycket vackrare plats.