Så steg jag då glad i hågen in på den välkända tatueringsstudion på Söder i Stockholm. Den ligger ganska nära den adress jag bodde på när jag bodde på Söder, så jag har gått förbi där många många gånger och funderat över hur det såg ut där inne, vad det var för typ av människor som tatuerade och som tatuerade sig. Nu skulle jag äntligen få se. Min enda erfarenhet av sådana ställen är från de tv-program jag gärna ser; LA ink och Miami ink, och där verkar alla så snälla, vänliga och hjälpsamma med att få till ett riktigt bra motiv. Men riktigt så var det inte, kan jag säga. Jag bemöttes av en något blasé och nonchalant tjej i ”receptionen” och han som skulle göra min tatuering pratade inte mer än absolut nödvändigt – dessutom bara på engelska. Så där fanns ingen hjälp att få. Så det slutade med att jag för tillfället uteslöt min olivkvist och bara gjorde namnet, sedan får jag väl hoppas att jag kan hitta någon snäll tatuerare någonstans som kan hjälpa mig att få till den någon gång i framtiden.

Gjorde det ont då? Ja, det kan jag säga att det gjorde. Det var alls inte den värsta typen av smärta jag känt, jag har ju faktiskt både fött barn och dessutom mer eller mindre krossat min axel och jämfört med det var själva smärtan som en smekning. Men jag tror inte att jag varit med om något så irriterande förut, detta envisa stickande framkallade värsta ilskan inom mig och jag är glad att jag inte gjorde något flertimmarsmotiv för då hade nog smockan hängt i luften är jag rädd.

Nej, framför åtminstone EN rejäl krok på väggen på varje allmän toalett!

Så jag har det riktigt bra här i min ensamhet, men vet att det kommer att kännas bra när de är hemma här igen.

Ett av de allra bästa ögonblicken på dygnet är när jag får gå och lägga mig i min säng. Inte när jag lägger mig ner för att läsa utan när jag lägger ifrån mig boken och glasögonen, släcker lampan, stänger ögonen och lägger mig till rätta – då njuter jag. Jag njuter av den sköna sängen, det sköna täcket och den sköna kudden, lugnet och tystnaden. Samtidigt som jag gör det finns det de som aldrig får känna den känslan. Har de riktigt tur så kanske de hittar tak över huvudet i en trappuppgång eller källare någonstans, kanske har de hittat en bit kartong att ligga på och några gamla tidningar att bre om sig med. Deras bästa tid på dygnet sammanfaller nog inte med min.

• handlar all mat och alkohol vi tänker sätta i oss på midsommar
• funderar över om vi ska hinna med både Gröna Lund, Skara Sommarland och Liseberg på semestern
• planerar vinterns fjällsemester
• springer ut till glassbilen och bunkrar upp fulla frysen med glass
• klagar över att Sverige inte kom med till fotbolls-VM
• har betalat 17 kr/svensk invånare för det kungliga bröllopet
• suckar över att vi får vänta fyra timmar  på läkare på akutmottagningen när vi söker för hosta
• är förbannade för att bussbiljetterna har höjts med 1 krona

händer detta i en annan del av världen.

Ett par rader på slutet kändes himla viktiga, det står ”Vi måste låta bli att fostra duktiga flickor. Lösningen är inte bara att vi kvinnor fostrar våra söner till mer jämställda män. Det viktigaste är att fostra våra tjejer till lata flickor. Flickor som tar plats, tar för sig och inte servar någon”. Klokt sagt, tycker jag.