Ibland kan man höra folk diskutera vilket handikapp som skulle vara värst att ha och vilket man helst skulle vilja ha om man var tvungen att ha något och fick välja – vilket jag väl aldrig någonsin har hört talas om att någon fått, men… Jag har själv befunnit mig i sådana diskussioner och då har frågan kommit upp huruvida jag skulle välja att vara döv eller blind och jag, liksom många andra sa då att dövheten skulle vara att föredra framför blindheten. Det här var innan jag utbildade mig till tolk och började jobba med döva människor, för då fick jag insikt i hur deras liv tedde sig och kände att jag nog faktiskt mellan två onda ting skulle välja blindheten. Visst, att leva i ett totalt mörker och väldigt ofta vara beroende av andra människor för att klara mig skulle kännas mycket olustigt och obehagligt. Men med dövheten följer något som jag tror skulle vara än värre, ensamheten. När jag pratar om döva i det här sammanhanget menar jag de som bland de initierade kallas vuxendöva – personer i vuxen ålder som av en eller annan anledning förlorat sin hörsel. För pratar vi barndomsdöva – personer som är födda döva, så kommer allt i en annan dager, de växer upp som döva, får teckenspråket som sitt första språk, går i skola med andra döva och skaffar sig ett socialt liv tillsammans med dem. Men de vuxendöva lever under helt andra förutsättningar.
Ponera att jag skulle vakna stendöv i morgon bitti (och då inte ha den utbildning och kunskap om dövhet som jag har). Det är ju inte så att jag då per automatik lärt mig teckenspråket i och med min dövhet och det har inte min omgivning gjort heller. Nej, jag har hastigt och (o)lustigt tappat all min förmåga att kommunicera, visst jag har talet kvar och kan prata, men vad andra sedan säger till mig har jag ingen aning om. De som är födda döva tränar ofta upp en förmåga att avläsa på läpparna när folk pratar med dem, men den förmågan har ju inte jag idag och inte heller i morgon bitti. Det första som skulle hända mig var att jag inte skulle kunna höra vad min familj säger till mig, skulle det vara något jätteviktigt de vill ha sagt så skulle de väl förmodligen skriva ner det på en lapp så att jag kunde läsa, men de där små samtalen som man hela tiden har skulle helt dö ut. Mina vänner och bekanta skulle sakta, men säkert försvinna ut i periferin, för hur roligt är det att umgås med en människa som inget hör? Det blir bara jobbigt och konstigt och konstlat så de skulle börja undvika mig och sluta höra av sig. Mitt jobb skulle jag inte kunna behålla, för där krävs min hörsel i allra högsta grad, så jag skulle förmodligen bli sjukskriven till att börja med och sedan skulle diverse arbetsmarknadsinsatser sättas in och jag skulle få ”arbetsträna” i något arkiv eller något annat ensamjobb där det inte krävs att jag hör. På rasterna skulle jag sitta lite ensam på kanten, eller kanske hoppa över att gå till fikarummet eftersom det ändå bara blir jobbigt att sitta och känna sig utanför. När släkt och familj skulle träffas, för de skulle ju inte bara kunna försvinna ifrån mig i alla fall, skulle jag sitta där vid matbordet och i soffan och se alla andras munnar röra sig, ibland ser jag att alla skrattar till och då skrattar jag lite grann också, bara för att inte verka helt dum. Då och då skulle någon luta sig fram mot mig och halvskrika och röra övertydligt på munnen och säga ”Vi pratar om en på jobbet som berättade en så rolig historia”.
Dövhet är ett i allra högsta grad socialt handikapp och det utanförskap som det kan innebära skulle förmodligen totalt ta knäcken på mig. Sedan finns det ju ett annat handikapp som benämns dövblind och det skulle vara så fruktansvärt så det vill jag inte ens tänka på!
Mymlan har satt upp veckans bloggtema ”Första gången” och då kom jag att tänka på första gången då jag på riktigt insåg att jag faktiskt inte är odödlig. Jag fick ju barn ganska sent, 39 år gammal, och innan hon föddes – för 8½ år sedan – hade jag nog inte funderat speciellt mycket över min egen död. Men när hon var cirka 1½ år hände något som gjorde att jag förstod att jag inte kommer att finnas på denna jord i all evighet. Plötsligt en dag uppmärksammade jag att jag hade nedsatt känsel på halva kroppen, vänster sida från tårna upp till brösthöjd var liksom bortdomnad. En underlig känsla, men jag skakade av mig det hela och tänkte att det väl skulle släppa så småningom. Dagarna gick och blev till veckor och det försvann inte, så jag insåg att jag nog måste söka läkare för att få reda på vad det var.
Jag fick tid hos en distriktsläkare och gick dit inget ont anande och tänkte att han nog skulle säga till mig att avvakta och att det inte var några konstigheter. Men där bedrog jag mig, för hastigt och lustigt befann jag mig sittande på pendeltåget till Huddinge sjukhus med en remiss i min hand. Självklart hade de klistrat igen kuvertet, men nyfiken och vetgirig som jag är öppnade jag så klart kuvertet för att läsa remissen. Som frågeställning stod det med stora bokstäver ”MS-debut?”. Kändes inget vidare…
Väl framme på Huddinge sjukhus akutmottagning blev det ett ganska stort pådrag, två olika neurologer undersökte mig med allvarliga miner och gjorde alla tänkbara tester. Sedan fick jag beskedet att de ville lägga in mig för vidare utredning, vilket alls inte var vad jag hade tänkt mig. Med en liten 1½-åring där hemma ville jag så klart hem till henne och efter lite kompromissande fick jag löfte om att åka hem och sova så fort jag hade gjort en magnetkameraröntgen av hjärna och ryggmärg för att sedan komma tillbaka dagen efter.
När den vidriga röntgenundersökningen var avklarad fick jag komma upp till avdelningen och in kom en sjuksköterska som sa ”Du får stanna kvar över natten, för de hittade något på röntgenundersökningen och överläkaren kommer hit i morgon bitti för att tala om för dig vad det var”! Sedan gick sjuksköterskan ut från rummet och lämnade mig ensam med mina tankar, hela natten. Där låg jag och funderade, de hade röntgat min hjärna och min ryggmärg, mycket vitala delar i kroppen. Och plötsligt slog det mig – jag KAN faktiskt vara en av de människor som får ett fruktansvärt besked. Det KAN vara en hjärntumör, det KAN vara dödligt! Och jag ville ju verkligen inte dö, jag hade ju min lilla dotter där hemma och henne ville jag leva tillsammans med många många år till.
Den natten var nog den värsta i mitt liv, så många tankar, sån ångest. Tiden har väl aldrig gått så sakta som då och jag bara väntade och väntade på att det någon gång skulle bli morgon så att den där överläkaren kom och gav mig beskedet, dödsdomen!
När morgonen väl kom, och så även överläkaren, visade det sig att all min oro och all min ångest varit helt i onödan. Det man hade sett var en inflammation på ryggmärgen, ingenting farligt utan något som med allra största sannolikhet skulle försvinna med tiden. Jag kunde andas ut, men den natten var det alltså första gången som jag insåg att jag var odödlig.
Vad jag sedan tycker om den klantiga sköterskans sätt att uttala sig – det är en helt annan historia.
Idag kändes det som om jag befann mig utanför Ministry of silly walks. Jag stod utanför sjukhuset och väntade på bussen och inom loppet av kanske 30 sekunder kom det folk från alla möjliga håll och den ena gick konstigare än den andra. En var krokig som ingen annan och hade käpp, en annan var låghalt och linkade fram, en tredje gick med världens största steg och knäade så djupt så jag blev rädd att hon skulle slå i backen och en fjärde hade någon form av handikapp som gjorde att han gick jättekonstigt. Där stod jag, småleende för mig själv och kom att tänka på Monty Python och en av deras otaliga fantastiskt roliga sketcher.
För övrigt har jag lite svårt för det här med folk som haltar eller går konstigt, befinner jag mig gående bakom en sådan får jag behärska mig något alldeles ofantligt för att inte falla in i samma lunk. De som vet vart jag jobbar förstår nog att jag emellanåt har det lite kämpigt där jag går fram och tillbaka i korridorerna, det gäller att hålla tungan rätt i mun!
Alltså vad är det med folk och reor? Jag har aldrig förstått tjusningen med att köa till en butik bara för att det är lagerrensning/rea/utförsäljning eller vad de nu kallar det. Att först stå i kö och knuffas och eventuellt frysa, sedan komma in i en butik där alla springer omkring och rycker och sliter och är halvt hysteriska, efter det dags för nästa kö som är till provhytterna och slutligen kö för att betala. Nej, jag betalar hellre fullt pris och går i lugn och ro och letar efter det jag vill ha.
För övrigt undrar jag varför folk envisas med att använda ordet ”barnfödd” – kan man vara annat än född som barn?
Nu har det hänt igen – NATO har dödat 27 civila i Afghanistan i tron att det var talibaner! Jag blir alldeles bedrövad när jag hör sånt, hur tänker de ansvariga när sånt här sker ”Oops, det gick lite fel på jobbet idag, men vad sjutton – alla kan vi göra fel!”?
Jag säger bara en sak – vilken jäkla nitlott de drog de som blev födda i ett land som Afghanistan, och vilken vinstlott vi som blev födda i Sverige drog! Det är lätt att glömma sånt, men när sådana här saker händer påminns man om hur himla bra vi faktiskt har det i vårt lilla land.
Vad vore livet utan prat? Jag tillhör den kategorien människor som gillar att prata/samtala. Att sitta ner med en eller ett par andra människor och prata om allt mellan himmel och jord ger så väldigt mycket, tycker jag. Det är inte så att jag är en sån som gillar att lösa alla världsproblem och samtalen behöver inte alltid vara av den djupaste arten, utan vanlig enkel kommunikation räcker långt. Ett givande samtal kan innehålla allt från väder och vind, saker man reflekterat över, små vardagliga händelser, tv-program, musik, vad man läst i tidningen, livserfarenhet osv. Det finns ju verkligen tusen och en saker att prata om.
Jag vet att det finns en annan kategori av människor, de som inte samtalar så mycket och heller inte verkar sakna det. De kanske är mer nöjda över att filosofera för sig själva och föra ett ”inre samtal” – vad vet jag? Men för mig känns det som om jag skulle sprängas om jag inte fick vädra mina åsikter och också få ta del av andras. Jag tänker ibland på min kompis mamma som fick en massiv hjärnblödning när hon var 39 år och förlorade talet och även förmågan att kommunicera med skrift. Innan dess var hon en människa som i princip aldrig var tyst, munnen gick i ett. Hon pratade och skrattade och tjimmade och tjoade, alltid lät det omkring henne. Men så blev det plötsligt alldeles tyst en dag. Hon lever fortfarande och det var ungefär 25 år sedan det här hände. Jag undrar mycket över hur det ska kännas, att något händer som gör att man inte längre kan uttrycka sig och föra en dialog med andra människor, plötsligt får man hålla alla tankar och funderingar inom sig – för mig känns det nästan som ett öde värre än döden faktiskt.
Igår blev jag så full i skratt när dottern fick erbjudande om att följa med en av sina kompisar och hennes familj att åka slalom i helgen. Då sa dottern ”Kan man åka två och två i liften som är i backen där?”. När jag då svarade att jag inte vet och frågade varför hon undrar över det sa hon ”Hoppas det, så att N och jag kan prata medan vi åker i liften”! Sådan moder – sådan dotter.
Idag fick jag bli arg igen när jag läste artikeln om Gerda och Gunnar som inte får leva ihop sina sista år tillsammans. Detta för att socialtjänsten har fattat beslutet med hänvisning till att Gerda och Gunnar har olika vårdbehov, trots att kommunen tidigare har fattat ett beslut om rätten att bo tillsammans.
Det gör ont i hela hjärtat att läsa om dessa stackars människor som alltså måste leva åtskilda de sista åren de har i livet. Jag är helt övertygad om att alla skulle tjäna på att Gerda fick bo med Gunnar, han skulle förmodligen bli mycket gladare och därmed lättare att vårda och Gerda skulle säkert avlasta personalen på boendet genom att finnas vid hans sida.
Jag undrar jag hur dessa beslutsfattare sover på natten – dåligt hoppas jag!
Ps. Kolla in kroppsspråket på riksdagsmannen på bilden.
Jag pratade med min storebror på telefon idag och som alla andra klagade jag över det eländiga vädret. Brodern berättade då att han jobbat utomhus hela dagen (han är snickare) och när jag tyckte synd om honom för det svarade han ”Ja, men jag tänkte som så att jag bor i alla fall inte i Haiti”. Så klok är min bror! Det är så lätt att glömma bort hur bra man egentligen har det. Visst, det är skitjobbigt att plumsa i snö upp till låren i värsta snöstormen – men vad sjutton, vi har varma kläder, ett varmt hem, mat och dryck, är friska och har varandra. Så när man tänker efter så är det inte så illa i alla fall. Efter att ha plumsat i snön kom vi hem till värmen, kunde hänga in våra blöta kläder i ett torkskåp, byta om till rena varma kläder, laga mat, äta varsin semla, kolla in dotterns nya slalomutrustning, ringa familj och vänner och sätta oss vid varsin dator. Hur synd är det egentligen om oss? Inte det minsta.
Nu är det kallt, snöigt och blåsigt i princip över hela landet. Vart tar då uteliggarna vägen? Försöker de hitta sig en varm trappuppgång eller källare att sova i, blir de utkastade mitt i natten av någon arg hyresgäst som hittat dem där? Har de alls några varma kläder? Får de någon varm mat? Det är en skrämmande tanke att det just nu, i vårt land, förmodligen finns ganska många som fryser och är hungriga och ingenstans har att ta vägen.
När man är inne på VK.se kan man i vänstra spalten se att de har lagt in lite olika ämnen under ”Historiskt”, det är en liten bild och lite text och så kan man klicka sig vidare för att läsa mer. Bl.a finns fantombilden av ”Hagamannen” och så står det ”Läs VK:s alla dokument om jakten på Hagamannen”.
En tanke slår mig – han har familj; föräldrar, syskon och barn, som ständigt får leva med vad han har gjort. Vad gäller honom själv hyser jag ingen som helst medkänsla eller sympati, men hans familj är ju också på sitt vis offer för vad han gjort. Han har lurat dem, svikit dem och levt det mest makabra dubbelliv man kan tänka sig.
Hur känns det för dem varje gång de besöker VK.se och sneglar mot vänsterkanten?
Nu är det gjort – nu har jag köpt 1:a numret av ”Vasaplan”. Fortfarande är jag stor motståndare till namnet på tidningen, men initiativet tycker jag är kanonbra. Efter att ha läst igenom tidningen kan jag säga att den var bra och innehöll några intressanta reportage. Jag hoppas att man kommer att ge plats åt de personer tidningen faktiskt handlar om, att de får möjlighet att skriva krönikor och att man gör några porträtt då och då – precis som man gör i ”Situation Stockholm”. Jag tror att det är viktigt att vi får komma dem lite närmare, får höra deras historia, så kanske vi också kan bli lite mindre fördömande.
Mannen jag köpte tidningen av var en trevlig herre som pratade några ord med dottern och önskade oss trevlig helg. 40 kronor kostade den och så fick han så klart 10 kronor i dricks, det tycker jag det är värt!
