Idag när jag var inne på Lilla Bloggen såg jag att W och hans mamma hade suttit och tittat i gamla kokböcker från 50-talet. Då kom jag att tänka på den här texten som jag fick av min mamma för ett tag sedan – det är utdrag från en hemkunskapsbok från 50-talet:
Ha middagen klar. Planera i förväg, redan kvällen innan, så att du kan ha en underbar måltid färdig i tid. Det är ett sätt att visa att du tänker på honom och att du bryr dig om hans behov. De flesta män är hungriga när de kommer hem, och vissheten om att de får en god middag är en del av det varma välkomnande de behöver.
Förbered dig. Ta en kvart på dig att vila så att du ser pigg ut när han kommer. Bättra på din makeup, sätt i ett hårband och se fräsch ut. Han har precis varit tillsammans med många arbetströtta människor. Var lite glad och lite mer intressant. Han kan behöva muntras upp efter en tråkig dag.
Röj undan. Ta en sista runda i de viktigaste delarna av ert hus precis innan din man kommer hem och samla ihop böcker, leksaker, papper etc. Gå sedan över borden med en dammtrasa. Din man kommer att tycka att han har nått ett himmelrike av lugn och ordning, och det ger dig själv också ett lyft!
Förbered barnen. Ta några minuter och tvätta av barnens händer och ansikten (om de är små), kamma deras hår och byt deras kläder om det är nödvändigt. De är små skatter, och din man vill gärna se att de lever upp till den rollen.
Undvik allt oväsen. Undvik allt oljud från tvättmaskiner, torkskåp, diskmaskin eller dammsugare när din man kommer hem. Försök att uppmuntra barnen att vara tysta. Visa din glädje över att han är hemma. Möt honom med ett varmt leende, och visa att du är glad över att se honom.
Vad du inte bör göra: Möt honom inte med problem och beklaganden. Klaga inte om han är försenad till middagen. Betrakta det som en bagatell i jämförelse med vad han kan ha varit med om under dagen. Se till att han har det trivsamt. Förmå honom att luta sig tillbaka i en bekväm fåtölj eller föreslå honom att vila sig på sängen. Ha en varm eller kall drink färdig åt honom. Hjälp honom med kuddarna och erbjud dig att ta av hans skor. Tala med en låg, mjuk, lugnande och trevlig ton. Tillåt honom att koppla av och gå ner i varv.
Lyssna på honom: Du har massor att berätta för honom, men hans ankomst är inte den rätta tidpunkten. Låt honom tala först.
Låt kvällen vara hans. Klaga aldrig över att han inte tar med dig på restaurang eller andra nöjen. Försök i stället att förstå hans värld som består av ansträngning och stress, och hans behov av att koppla av och gå ner i varv.
Nu har jag gjort det igen – skickat iväg ett åsiktsmejl – den här gången till Umeå kommun! Och jag som nästan hade lovat mig själv att sluta upp med att ha så mycket åsikter om allt möjligt, men det är så svårt att hålla tyst när man tycker att något är fel.
Igår var jag på information på skolan om att man har börjat med en kampanj här i staden för att få ner biltrafiken och som ett led i detta har man infört något man kallar ”Gående skolbussar” här på vår skola. Det innebär att några familjer som bor i närheten av varandra startar en grupp som innebär att man turas om att ta med sig ett gäng barn till och från skolan och går tillsammans. En bra idé, visst, men för alla kanske det inte passar. Det är t.ex inte säkert att man bor i närheten av andra familjer som har barn som börjar samma tid och då blir det problem. Men för de som kan få ihop det rent logistiskt är det så klart en kanonbra grej.
Mina invändningar rör sig inte alls om denna idé utan hur Umeå kommun inte har brytt sig om att säkra trafikmiljön för våra barn. En stor del av alla barn som går på vår skola bor på ”fel” sida av en stor väg som måste korsas för att komma till skolan och där kör många som galningar, vilket utgör en stor risk för barnen som ska över vägen. Att det inte har installerats något trafikljus där är för mig obegripligt, en till synes enkel åtgärd som kan göra allting så mycket säkrare och förmodligen också minska en del av föräldrarnas bilskjutsande till skolan.
Jag och dottern cyklar eller går, varje dag, och än så länge får hon sällskap både till och från skola. Men någon gång har hon fått gå själv och då har det inte känts helt bra för mig när jag vet att hon ska korsa den där vägen. Hon är en ganska klok unge och jag litar på att hon ser sig för osv, men riktigt säker kan man ju aldrig vara. Barn kan missbedöma avstånd eller glömma bort sig, och bilförare kan vara väldigt slarviga och ouppmärksamma och då händer en olycka så lätt.
Under mötet igår fick jag också en annan sak att fundera över – det sades att pojkar promenerar nästan dubbelt så mycket som pojkar! Vad kan det bero på, undrar jag? Tror vi att våra små prinsessor inte ORKAR gå? Intressant reflektion i alla fall.
Vad är det som gör att det är sån skillnad på tjejer och killar? Kan det bara vara från uppfostran eller har vi det med oss i generna? Jag väljer att tro på båda delarna, en del har vi säkert själva skapat genom att vi uppfostrar tjejer och killar på olika sätt, men en del tror åtminstone jag är genetiskt också.
Under de här snart åtta åren som jag varit mamma till en tjej så har jag i olika situationer märkt skillnad mellan henne och hennes killkompisar. Ändå tycker inte jag att E är någon urtypisk tjej, hon leker glatt med bilar, tåg etc och har aldrig varit speciellt intresserad av dockor och dockvagnar. Men skillnaderna finns. När hon gick i grupp och lärde sig spela piano för några år sedan var olikheten mellan tjejerna och killarna slående. Tjejerna var lugna och stillsamma, lydde lärarens instruktioner. Killarna busade och sprang omkring och flickorna stod snällt och väntade medan fröken försökte styra upp dem. Pojkföräldrarna förfasade sig och skämdes över sina söner medan flickföräldrarna började rannsaka sig själva…uppfostrar vi dem olika, fostrar vi våra tjejer att vara lydiga och snälla medan pojkföräldrarna tycker att pojkarna måste få rasa av sig?
Nu är det tennis som gäller. De är tre flickor och två pojkar i gruppen. Där kan man se en annan skillnad mellan tjejerna och killarna. När de gör övningar med att t ex serva över nätet och killarna klarar av det så skriker de och gör segergester, tjejerna ler lite grann och skyndar sig raskt därifrån. Inga större gester där inte.
Jag tycker att det intressant att fundera över de här skillnaderna, är det vi själva som skapar dem? Hade jag också haft en son hade jag ju kunnat jämföra mina två barn och rannsaka mig själv för att se om vi fostrat dem olika, men nu har vi ju bara ett barn.
I vissa avseenden tror jag ändå att vi vuxna har mer tolerans med pojkar som är högljudda, springer, hoppar och inte lyssnar på tillsägelser. Ett exempel från dotterns dagistid är när hon kom hem och berättade att en kille i gruppen brukade slå henne och dagispersonalen hade sagt att ”du vet hur pojkar är, det är inte något att bry sig om”! Är det så vi ska fostra barnen? En kille som slåss behöver inte stå till svars ”för killar är sådana” och en tjej som blir slagen ska acceptera att så är det, killar slår tjejer? Min dotter ska i alla fall INTE växa upp med en inställningen.
En personal på fritids berättade för mig inför ett lov som nyss var att han har under de år som han jobbat reflekterat över att när det är lovveckor, ex vis höstlov, påsklov, så är det fler pojkar som är där än flickor. Man tar alltså oftare ledigt för flickorna än pojkarna. Vad beror det på? Är det så att man som pojkförälder känner att killarna behöver få vara där och rasa av sig, medan man som flickförälder tycker att lilla gumman måste få vara hemma och vila lite grann? Intressant att fundera över.
Och varför är det så att det verkar tjafsas mer mellan tjejer än killar? Det är ju känt sedan alla tider att tre tjejer ofta inte funkar så bra ihop, medan det verkar gå alldeles utmärkt för tre killar att leka tillsammans. Är det så att vi tjejer hela tiden söker bekräftelse och måste bli sedda och då blir det svårt om man är tre och inte hela tiden har den andras uppmärksamhet?
Hur som helst tycker jag inte att det är något problem att det är skillnad på tjejer/killar, kvinnor/män, men det är intressant att fundera över vad skillnaderna består i och hur de uppstår. Sedan är det ju inte bra om det blir så att det ena könet måste stå tillbaka för det andra. Jag hörde härom dagen att det numera är fler kvinnor än män som söker sig till läkaryrket och att det har inneburit att lönesättningen blivit sämre – och så vill vi ju inte ha det! Att vi ska behandlas lika oavsett kön, religion, etniskt ursprung eller sexuell läggning känns som en självklarhet, men är det fortfarande inte – trots att vi är en bra bit in på 2000-talet!