Nu när jag inte längre kan hålla Patrik Sjöberg som någon storfavorit så måste jag ju hitta någon annan och jag tror baske mig att det får bli Björn Ferry. Han är så fantastiskt oförutsägbar med sina roliga kommentarer, man vet aldrig vad som ska komma ur hans slängda käft. Som nu häromdagen då han apropå att han inte lyckats få ytterligare en OS-medalj sa: ”I Afrika, om man får sitt första kylskåp är det en skillnad i livet men om man får ett andra är ju bra men inte helt növdvändigt.”
Eller vad sägs om dessa:
”Jag trodde de var dopade, jag tror fortfarande att de var dopade. Så det är väl inget konstigt med att säga det, förklarade Ferry senare.”
”Bara att bita tag i hans rövskägg” om att haka på tysken Wolf i stafetten.
”Det är bara ouppfostrat att bryta skidor och strunta i att prata med folk” om att överdrivet visa känslor efter ett dåligt lopp.
”Ni kommer aldrig att få se mig stå och grina” om att visa känslor efter ett dåligt lopp.
Björn Ferry: ”Han skulle kunna åka förbi vallen och glömma att skjuta” om att Carl Johan Bergman inte minns vad han gör under en tävling.
”Björn Lind kallar mig en mediahora. han skulle ha kört Zlatan-grejen och tackat ner till en sån här intervju” Om en intervju Ferry gjorde med Norrköpings-Tidningar.
Läste i någon artikel att Svenska skidskytteförbundet försökt sätta munkavle på honom för att de tycker att han snackar för mycket – men jag säger bara ”Snälla Ferry, fortsätt!”
Märkligt det här – nu hyllar en massa människor Elin Woods för det man tror har hänt. Alltså, att hon skulle ha pucklat på honom pga att han varit otrogen. Jag undrar bara, om det hade varit ombytta roller och hon hade varit den som var otrogen och han den som slagit – skulle man ha hyllat honom då? Skulle inte tro det.
Det kan inte hjälpas, men jag tycker att det är lite småroligt med skandaler. Nu spekuleras det ju vilt om en av världens bästa golfspelare och hans svenska fru och jag måste erkänna att jag gillar sånt här. Visst, om det är så att folk slåss är det ju lite tragiskt, men mitt i eländet kittlas ändå min nyfikenhet och sensationslystnad och jag läser med spänning det som skrivs. Sedan är jag ju inte dummare än att jag förstår att tidningarna ofta ligger långt ifrån sanningen och jag tror definitivt inte på allt jag läser. Men det blev liksom lite roligt att läsa om det, fnissar lite åt synen av denna unga vackra svenska tjej med golfklubban i högsta hugg medan hennes extremt framgångsrika make flyr fältet och kör in i ett träd.
Hur som helst, en och annan skandal piggar upp ibland.
Nu så, nu känns det som att ordningen är återställd. Jag kan fortfarande ha min vision om att di Leva är symbolen för kärlek och godhet, för nu har både han och hon dementerat historien och i min godtro väljer jag att tro att det är sanningen. ”Det här ska jag tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är så här…”.
Att Stefan Holm, Gunde Svan, Ingemar Stenmark eller Carolina Klüft skulle ha dopat sig vore för mig lika osannolikt som det jag nyss läst – att den folkkära artist som ska ha misshandlat sin kända flickvän är Tomas di Leva! Självklart vet jag ju inte om det är sant, allt man läser är ju inte det, men OM det är det så har jag sorg idag, sorg över min tappade tro…för mig är han symbolen för kärlek och godhet. Just nu kommer texten ”Vem ska jag tro på tro på tro på när, tro på när allt är så här…” väl till pass.
Det är med sorg i hjärtat som jag har förstått att för alla under 20 år är Björn Borg = handväskor. För mig och många andra i min generation är Björn Borg en gammal idol, en levande legend, mannen som fick oss att lära oss tennisens alla regler och hänga med i hur man räknar poäng. Jag skiter väl i handväskorna!
Ikväll spelade vi Rita & Gissa med dottern och där fanns en kategori kända personer. Det var kört, hon har ingen aning om vem Nils Poppe, Åsa-Nisse, Sitting Bull, Snoddas, Rolle Stoltz, J.R, Lennart Hyland, Egon Kjerrman eller Zarah Leander är. Nu är hon visserligen bara 7 år och spelet är från 10 år och uppåt, men jag är helt övertygad om att inte heller en 10-åring har en susning om vilka dessa personer är. Man kan ju bara undra vilken ålder det är på de som har konstruerat det här spelet och hur de tänkte.
Kända personer kommer och kända personer går, en del blir historia och kommer antagligen att leva kvar i många generationer – men de jag ovan nämnt är nog ändå förgängliga. Dottern får väl ibland leva med att hon har relativt gamla föräldrar och med det följer också ett visst kulturarv. Mamma har haft Björn Borg och Ted Gärdestad som idoler och följaktligen vet hon också vilka det är. Jag har vid något svagt tillfälle försökt få henne att uppskatta min barndoms gamla barnprogram såsom ”Beppes godnattstund”, dock utan resultat. Hon var väl ungefär 2½ år och smet iväg från tv:n hela tiden och ville göra annat, jag försökte nästan tvinga henne att titta men insåg till slut själv vilket skräpprogram det faktiskt var. Det är klart att vi gillade det på min tid, vad hade vi för alternativ? Men inte är det något barn i nutiden som uppskattar att titta på en gammal gubbe i nattmössa som ligger och svamlar med en massa otäcka dockor!
Något som däremot kändes aningen märkligt var när dottern i ungefär 3-års ålder föll pladask för Peps Persson! Hon såg Robert Gustavsson göra en imitation av honom på Allsång på Skansen och blev fullkomligt galen i ”Oh boy”. Maken grävde fram en gammal skiva med Peps och sedan var det kört. Hon lärde sig texten på varenda låt och gick omkring och sjöng på ”Hög standard”, ”Rotrock”, ”Hyreskasern” osv. Sommaren efter det var lyckan total, då dök Peps Persson x 2 upp i Allsången, dels var det Robert Gustavsson och dels den alldeles äkta Peps. Dottern hoppade och tjoade och gallskrek ”pappa, ta kort på tv:n”. Det gick till och med så långt att hon ville ha en poster med Peps på, men av förklarliga skäl blev det ingen sådan – det var nog väldigt många år sedan det var någon efterfrågan på dessa.
Nu känns det ändå som att tiderna är lite annorlunda mot för då jag växte upp. Jag och mina föräldrar lyssnade aldrig på samma musik. De hade radion på och där spelades Kalle Jularbo, Jokkmokks Jokke, Jan Malmsjö, Siv Malmqvist, Ann-Louise Hansson, Gunnar Viklund m.fl. Musik som jag känner igen och låtar som jag antagligen skulle kunna sjunga med i än idag – men inte sjutton gillade jag det då. Jag lyssnade på Sweet, Gary Glitter, Slade, Gilbert ‘O Sullivan (av någon outgrundlig anledning), diskomusik m.m och mina föräldrar kallade det för ”skrän”. Här hemma har vi också radion på nästan jämt och jag och dottern sjunger med i samma låtar, jag spelar hennes skivor och hon spelar mina. Det finns ingenting som jag tycker är ”skrän” och jag tror inte att hon tycker att så mycket av det jag lyssnar på är mossigt. Nu vet jag ju i och för sig inte hur det hela kommer att utvecklas, hon är ju ännu relativt liten och musiksmaken kan förändras. Börjar hon lyssna på death metal eller hardcore så är jag nog beredd att ta på mig öronproppar och banka på hennes dörr.
Men en sak är säker – jag kommer INTE per automatik att börja lyssna på dragspelsmusik bara för att jag blir gammal. Det blir väl till att lyssna på gamla Ted Gärdestad-plattor eller Gyllene Tider eller nåt sånt när man sitter på hemmet.
Nu när jag inte längre kan hålla Patrik Sjöberg som någon storfavorit så måste jag ju hitta någon annan och jag tror baske mig att det får bli Björn Ferry. Han är så fantastiskt oförutsägbar med sina roliga kommentarer, man vet aldrig vad som ska komma ur hans slängda käft. Som nu häromdagen då han apropå att han inte lyckats få ytterligare en OS-medalj sa: ”I Afrika, om man får sitt första kylskåp är det en skillnad i livet men om man får ett andra är ju bra men inte helt növdvändigt.”