Idag blev jag glad och fick vara det typ 5 minuter innan jag insåg att det jag trodde att jag såg inte var vad det föreföll att vara. Grannarna, de som jag tidigare skrivit om och som inte ger oss mycket ro, kom körande med sin bil och ett stort täckt släp. För denna korta stund trodde jag att det var dags för dem att flytta och jag blev så väldigt glad, men den glädjen gick ganska snabbt över då jag såg hur de började bära IN saker i lägenheten i stället för UT. Så det verkar som att vi får dras med dem ett tag till – suck.
Jag strävar inte efter att vara en surkärring till granne, absolut inte. Men nu är jag på god väg. Jag blir nästan elak bara av att se dem och när jag hör deras skrikiga röster genom väggarna får jag nästan hjärnblödning och vet inte vad jag ska ta mig till, ladda bössan eller ringa polisen? Nu är det två nätter, flera timmar i sträck, som de har skrikit och bråkat på varandra, så högt att jag – om jag förstod deras språk – gott och väl skulle kunna urskilja vartenda ord de säger…eller rättare sagt skriker. Det värsta är ju att de har två små barn och det gör ont i hela hjärtat att veta att de befinner sig där inne i lägenheten medan föräldrarna låter på det där viset. Jag har som sagt ingen som helst aning om VAD de skriker till varandra, men att det inte är några snälla saker är ju inte svårt att gissa.
Bor man i lägenhet får man lära sig att stå ut med att grannarna emellanåt hörs och det tycker jag är helt okej. Jag störs inte av vanligt normalt familjeliv, barn skriker och leker, folk kanske spelar lite hög musik någon gång då och då, det tjoas och tjimmas emellanåt. Men att höra när folk bråkar med varandra är nog bland det värsta som finns, speciellt som man inte vet allvaret i det hela; slåss de? hotar de varandra till livet? Och så när det finns små barn som tvingas lyssna till eländet.
Vi har ju försökt banka i väggen när detta händer, men utan något resultat. Så nu, efter att inte ha agerat mer än så de gånger det hittills har hänt, är det jag som ringer antingen störningsjouren eller polisen – så här ska det inte behöva vara! Om inte annat för deras barns skull, någon måste ju få bli varse om att allt inte står riktigt rätt till där inne. Sedan, att de spelar hög musik så fönstrena skakar emellanåt – ja, det är en annan historia, mycket störande men inte alls lika skrämmande.
Historien med våra störande grannar fortsätter, och julafton med tillhörande natt har varit värre än någonsin. Under i princip hela vårt julfirande igår ackompanjerades vi av afrikanska toner från grannen. Musiken dånade där inifrån och efter ett antal timmar, vid 21-tiden på kvällen, bad till slut maken dem att dämpa lite grann. Jag gillar musik (det gör vi alla i familjen), men vill gärna välja vilken musik vi ska lyssna på och när vi ska göra det. Det här med musiken blev alltså bättre efter tillsägningen, men säg den lycka som varar. Vid 23-tiden bytte störandet karaktär och vi blev åhörare till parets äktenskapliga konflikter, det skreks och diskuterades fram till vid 04-tiden på natten och det var sannerligen ingen fröjd att lyssna på. Detta par har röster som ekar mellan väggarna och hade jag förstått deras språk är jag helt säker på att jag hade hört vartenda ord som utbyttes, så högt pratade och skrek de.
Nu är klockan 14.50 och det har varit hyfsat lugnt därinifrån fram tills nu, då de åter igen satt igång med sitt musiklyssnande. Maken, som tursamt nog inte är rädd av sig, har varit över och pratat med dem ytterligare en gång och för tillfället blev det tystare igen. Men nu känner vi att vi har sagt till den milda vägen tillräckligt många gånger så hädanefter blir det nog ett fall för störningsjouren.
Jaha, så har det hänt igen – grannarna har bråkat och polisen kom dit! Så här vill jag inte ha det, vill inte känna mig otrygg där jag bor, jag vill att dottern – precis som tidigare – ska kunna springa omkring här ute tillsammans med sina kompisar utan att behöva vara rädda. Jag vill att vi ska kunna ha lugn och ro här hemma utan att behöva höra hur grannarna skriker och bråkar. Skriker och gapar gör de i princip varje dag, men det slutar inte alltid med att polisen kommer, men de har en skrikig kommunikation. Att barnen skriker och låter, det är en sak – så är det med barn. Men varför måste de vuxna göra det? De verkar inte fatta att man kan hålla en lagom nivå på kommunikationen och inte behöver använda ALLA sina röstresurser så fort man ska säga något.
Det gör verkligen inte saken enklare att de här grannarna kommer från ett annat land. Jag tror att jag skulle ha vågat klaga på dem mycket tidigare om de inte hade varit det. Först måste jag liksom rannsaka mig själv ”Är jag irriterad för att de skriker på ett språk jag inte förstår? Är det en kulturgrej, kanske det är mycket vanligare i deras land att man är så där högljudda alla tider på dygnet? Men även om det skulle vara så – måste jag för den skull stå ut med det?”. Funderingarna som snurrar runt i min skalle är många…man vill ju liksom inte vara en gnällkärring bara.
Sedan är det ju så att de har två små barn också, hur mår de i allt det här? Var är de när bråken är igång? Var de hemma idag när polisen kom dit? Vad gjorde polisen? Kontaktade de socialförvaltningen? Ska jag göra det?
Det här var ju för sjutton ett lugnt och trevligt område för bara ett halvår sedan ungefär…hur kunde det bli så fel? Hur kan en enda familj bland så många andra ställa till så mycket förtret? Och vad gör man åt det? Idag har jag gjort något jag aldrig gjort förr, ringt fastighetsskötaren och meddelat vad som hänt. Han var tacksam för att jag ringde och bad oss höra av oss varje gång något liknande händer och det är väl den vägen vi får gå. Men på något konstigt vis känner jag mig samtidigt som någon slags förrädare – jag vill ju att alla ska leva i lugn och harmoni, älska varandra, sitta vid lägerelden och sjunga ”Kombaya” och att det ska bli fred på jorden…
Det enda jag vill ha runt omkring mig där jag bor är lugn och ro – och självklart trygghet för dottern. Det är väl inte så mycket begärt kan man tycka, men sedan i våras förändrades förhållandena här på gården i samband med att vi fick nya grannar. När man har det lugnt och tryggt omkring sig reflekterar man kanske inte så mycket över det, utan det blir bara en självklarhet, men så händer det som hände oss och vips blir livet här hemma lite mindre angenämt.
Det är inga (vad jag vet) missbrukare som flyttat in, ej heller några partynissar utan en småbarnsfamilj. Problemet med dem är att de verkar vara i total avsaknad av hänsynsfullhet, tar ingen som helst notis om att deras sätt att leva och vara kan bli störande för omgivningen. Tidigare har det ”bara” varit deras störande sätt att leva (skriker och gapar, smäller i dörrar tidigt som sent, kör in bilen på gården och tutar även om det så är mitt i natten, ställer ut sopor som sedan sprids runt i området av alla fåglar, låter 3-åringen springa vind för våg och ”knycka” leksaker från andra barns gårdar, stundom spelar så hög musik att det skakar i väggarna), men igår hände något som skapade en känsla av otrygghet också. Det bonkade och bankade inne hos dem och vi i vår naivitet trodde att de flyttade omkring möbler, ända tills polisen körde in på området och gick in till dem. Då förstod vi att det var något mycket allvarligare än möbelflyttning som pågick, någon slogs där inne!
Goda grannar är underskattade!
