Efter att ha stått och väntat på en buss som kom 10 minuter för sent till hållplatsen var jag inte på det mest strålande humör man kan tänka sig, speciellt därför att jag visste att dottern stod och väntade på mig på busshållplatsen därhemma och vi skulle skynda oss hem för att inte missa ett viktigt telefonsamtal. När jag så kliver på bussen inser jag att Umeås lilla älsklingschaufför är den som kör bussen, även jag har uppskattat honom de fåtalet gånger jag åkt med honom, men idag var jag sannerligen inte på humör för hans lilla egenhet. Han går nämligen under namnet ”Reaggechauffören” och detta pga att han alltid spelar reaggemusik högt och i alla högtalare, så ingen kan undgå att höra musiken.
Då börjar plötsligt lite småsura tankar dyka upp i mitt huvud, här sitter en massa människor som har betalat ganska dyrt för sin resa, borde vi då inte få välja själva om vi vill höra musik (i egna medhavda lurar) och dessutom få välja VILKEN musik vi vill lyssna på? Kanske måste vi ringa ett viktigt telefonsamtal, vilket är stört omöjligt då musiken överröstar allt tänkbart prat från en liten mobiltelefon. Kanske vill man bara, precis som jag just idag, sitta och fundera över livets sorger och bedrövelser, bearbeta de upplevelser och intryck dagen har gett – funkar inte heller till dunket av musiken.
Visst, en lördag kväll på hemvägen från krogen, känns det lite småcharmigt med denna egensinniga busschaufför – men en dag på väg hem från jobbet, lagom stressad, påverkad av tråkiga händelser på arbetsplatsen – avstår jag väldigt gärna.
Varje vinter är mitt yrke och min hobby en stor plåga. Med tanke på att det finns massvis med människor som drabbas av plågsamma, livshotande och livsförstörande sjukdomar är det egentligen befängt att klaga, men nu gör jag det ändå. Jag lider av en tini-mini-liten åkomma som ändå kan ge så mycket smärta – hudsprickor! För den som aldrig haft någon hudspricka låter det förmodligen skrattretande, men den som någon gång provat ha detta elände vet nog vad jag pratar om. Sedan gör det ju sannerligen inte saken bättre att jag har ett arbete där jag sitter och skriver på tangentbord och dessutom på fritiden älskar att sitta vid datorn och blogga, skriva kommentarer hos andra, mejla, skriva dagbok åt dottern osv. När jag får dessa plågsamma små sprickor i huden, just vid fingertopparna, känns det gruvsamt varenda gång som jag ska slå ner just det fingret på tangentbordet. Och den som använder tangentbordet med rätt fingersättning och skriver hyfsat snabbt vet att det inte går att ändra fingrets riktning när man skriver, för då får man världens oflyt och det går inte att skriva längre. Plåster är inte heller att tänka på, för det stör också flytet. Så det är bara att lida sig igenom arbetsdagarna och bloggandet och allt annat som har med tangentbordsskrivning att göra.
Det här var väl inte världens mest spännande inlägg – dessutom på självaste julafton – men just idag har jag så förbenat ont i mitt pekfinger så det var liksom bara det som kretsade i min illa hjärna fö tillfället.
När jag läser morgontidningen inser jag att det finns en hel del saker som bara känns helt meningslösa för mig som läsare.
Ett lysande exempel på det är när folk envisas med att sätta in bilder på flera generationer – jag säger precis som min kollega, ”Vem bryr sig?”. För de enda som rimligtvis gör det borde väl vara de som finns på korten samt några närstående till dem. Värst är det när en del dessutom sätter in TVÅ bilder på samma klan! Enda skillnaden är att någon mormorsmor har bytts ut till en mormorsfar eller nåt sånt – Gud så trist!
Sedan finns de där sidorna där det står små artiklar om ”Bridge-klubbens” vårfest där Ulla-Märta och Sven-Göran uppträdde med sång och spex, lotter såldes och 15 deltagare var närvarande – gäääsp säger jag bara.
”Dagens applåd” är ju en bra tanke, men så trött jag blir av att läsa att dotter Stina vill tacka sin pappa Henry för att han alltid ställer upp och skjutsar, eller att Snufsan vill sända en kärlekshälsning till sin lilla Gosegubbe – prata med varandra för sjutton! Känns mer intressant att se att en tacksam patient tackar den trevliga personalen på lungkliniken, eller ett tack till den okände man som hjälpte någon som fått fel på bilen osv.
Och varför envisas man med att ha en helsida med redovisning av Börsen och aktiekurserna? Jag har en stark känsla av att de som vill följa sådant gör det på Internet där uppgiftena hela tiden uppdateras och är färska och inte en dag gamla!
Jag blir så trött på:
- Dessa avklädda sångerskor som uppträder i sina musikvideos på MTV! Fy sjutton så synd jag tycker om barn/ungdomar som matas med dessa ”ideal”.
- Alla som sitter med fötterna på sätet i bussen! Vem sjutton skulle själv vilja sätta sig på en plats där ett par leriga fötter nyss har vilat?
- Att folk inte fattar att när alla sittplatser på bussen är upptagna går man och ställer sig LÄNGST BAK och inte LÄNGST FRAM!
- Att busschaufförerna när ovan nämnda situation uppstår inte ryter till i högtalarna och uppmanar folk att gå LÄNGST BAK i bussen!
- Mesiga föräldrar som inte vågar säga till sina ohängda små barn – hur sjutton ska det bli när ungarna blir tonåringar?
- Gamla människor som tror att det är okej att fnysa och kasta ur sig otrevligheter till ungdomar bara för att de är just ungdomar.
- Att längta efter IKEA och inse att det aldrig kommer att byggas någon butik här i stan.
- Våra högljudda grannar som inte tycks förstå att man kan PRATA med varandra i stället för att hela tiden SKRIKA.
- Att alla ska prata om svininfluensan.
Så där ja, nu känns det bättre.
Samma tanke slår mig varenda dag – vad är det för fel på folk som inte fattar vad en kö är? I den här stan råder ofta djungelns lag när bussen kommer till hållplatsen. Folk, som tidigare stått utspridda lite här och lite där, rusar plötsligt fram och en klunga bildas och hela klungan ska in i bussen samtidigt! Om det någon enstaka gång faktiskt har bildats en någorlunda fredlig kö, ja då glider alltid någon näsvis liten människa förbi hela kön och ser ut som om de inte hade en aaaning om att alla som står där faktiskt också hade tänkt gå in i bussen. Tror de att vi andra står och fågelskådar, eller?
Den som inte begriper vad jag menar borde åka på studiebesök till huvudstaden och se hur det går till på busshållplatserna där. Den som kommer först till hållplatsen ställer sig först, sedan fylls en rak och fin kö på, nästan aldrig någon som tränger sig. När bussen kommer kliver alla på i turordning, en och en, och allt funkar så himla bra. Där har vi lantisar ett och annat att lära, tycker jag!
Idag var jag på Åhléns och än en gång slår det mig att jag numera råkar bo i den staden som otvivelaktigt måste ha ett av de absolut tråkigaste Åhléns-varuhusen i Sverige – fy sjutton vilket trist varuhus. När jag bodde i huvudstaden älskade jag att gå på Åhléns i city, det fanns hur mycket som helst att välja på, vad man än skulle ha så fanns det att hitta i detta gigantiska varuhus. Dessutom hade de en förmåga att exponera sina varor och ha en logik i hur de delat upp sina avdelningar, placerat sina hyllor etc – vilket jag anser att de är i total avsaknad av här i Umeå. Skulle jag vara koncernchef för Åhléns och göra ett besök på detta varuhus skulle jag med det snaraste avskeda butikschefen och tillsätta en ny.
Idag skulle jag först titta på tyg att klä om köksstolarna med, inte en själ fanns att hitta till hjälp och när jag slutligen lyckades hitta en personal och frågade om det gick att få hjälp med att mäta och klippa upp tyg fick jag till svar ”Antingen gör du det själv eller så hjälper vi till” och så fortsatte mannen med det han höll på med. Inget som helst intresse av att hjälpa till. Så jag uteslöt det där med tyget. Nåja, tänkte jag, jag kanske ska se om jag hittar lite nya tallriksunderlägg i alla fall. Jag irrade runt som en yr höna utan att finna vad jag sökte i detta fasansfulla virrvarr av hyllor och montrar men inga tallriksunderlägg. När jag så kom till hyllorna med grytlappar och förkläden tänkte jag att nu måste jag väl ändå vara nära. Men nej då, inte där heller. Slutligen lyckades jag åter igen hitta en personal och frågade var det fanns och fick ett surt svar ”Bland glasen”. Varför i hela världen sätter man dem vid glasen?? Varför inte bland övriga tygattiraljer?
Gick sedan en sväng för att se om jag skulle kunna hitta några kläder till dottern, men jag vände lika fort som jag kom dit – de har i princip INGA kläder för hennes åldersgrupp. Lite plikttroget har de hängt upp några ställningar med trista och tråkiga plagg, men ingenting som lockar. För att inte tala om hur lång tid det tog mig att hitta en handväska där, de har handväskorna utspridda lite här och där över halva varuhuset! Helt snurrigt.
Så efter att genom åren ha besökt ett stort antal Åhléns-butiker runt om i Sverige utnämner jag härmed Åhléns Umeå som Sveriges i särklass sämsta Åhlens-butik!
Under en mycket kort period av mitt liv jobbade jag som vårdbiträde inom hemtjänsten – hemsamarit som det kallades då. Den tiden tillhör inte någon av mina lyckligaste stunder i mitt annars ganska roliga arbetsliv – ligger nog längst ner på skalan om jag ska vara ärlig. Som vikarie blev man förstås utskickad till de vårdtagare som ingen av de fast anställda ville gå till, sura, bittra gamla människor förpestade varje minut av min arbetsdag – så illa var det faktiskt! Och självklart blev damen med det tunnaste hår någon hade skådat inte gladare av att det kom en orutinerad 20-åring hem till henne och skulle försöka fästa typ tre papiljotter i dessa skrämmande tunna hårtestar och förvandla frisyren till värsta festfrillan. Och inte heller blev jag bästis med den magra lilla skrikan som skulle ha mig att köra ut henne på gården i rullstol och envisades med att jag skulle köra rullstolen så nära en bänk som möjligt för att hon ville ha benen under bänken för att skyla dem mot solen och jag råkade köra henne aningen för långt in så hon skrapade upp ett stort sår på sitt tunna tunna ben. Det var säkert inte roligt för de gamla att få hem oss flicksnärtor som ingenting förstod eller kunde. Men det var sannerligen ingen dans på rosor för oss heller. Hur förnedrande kändes det inte att gå hem till en nikotingul gumma och dammsuga alla hennes väggar och kamma mattfransarna på varenda en av hennes fula mattor medan hon satt och kedjerökte och klagade på hur slöa vi ungdomar var? Eller att behöva balansera på en ranglig pall och polera varje prisma i världens största kristallkrona? Och inte var det vidare skoj att av hustrun till en i princip totalförlamad vårdtagare tvingas smörja in hans snopp med Nivea och linda in den i en näsduk varje morgon – både till hans och mitt förtret! Jag kan säga att den karriären blev kort!
Men umgänget med alla dessa argsinta gamlingar fick mig att tänka att jag nog också ska bli en arg gammal gumma om jag får uppnå en hyfsat aktningsvärd ålder – och jag är nog redan på god väg. Jag märker ibland att jag nästan njuter lite grann av att vara arg. Än så länge håller jag ilskan inom mig, är ju lite för ung än för att släppa ut den, men vänta bara! Jag håller på att öva mig under mina dagliga bussresor, för där finns det mycket att förarga sig över. Den riktiga ilskan sätter in redan när man läser busstidtabellen eftersom man i den här stan har bestämt sig för att ha Sveriges längsta sommar – sommartidtabell mellan slutet av april till mitten av september. Redan där höjs blodtrycket en aning. Sedan höjs det lite mer när man ställer sig och väntar på bussen för här i stan har folk inte fattat att det finns något som heter kösystem. Nej, alla ställer sig lite här och var och när sedan bussen kommer – för sent förstås – så ska alla in samtidigt! Först ska de som över huvud taget inte haft en tanke på att fundera över på vart sjutton de har pengarna in. Väl inne börjas det grävas och letas efter mynt som tycks ha lagt sig på de mest oåtkomliga ställena, medan vi andra snällt får stå kvar och knuffas med alla andra som vill in på samma gång. Sedan kommer nästa blodtryckshöjare – barnvagnsförarna! Jag säger då det…ska det vara så svårt att fatta att barnvagnar ska stå på för barnvagnar avsedd plats? Jo då, det är svårt för vissa att förstå, för man kan ju lika väl gå in i framdörren, sätta sig på en av de första platserna och sedan ställa vagnen mitt i gången – skit samma att folk knappt kommer förbi, busschauffören säger ju ändå ingenting utan låter det vara, så varför bry sig? Sedan ska de ut med vagnen också och då kan man ju inte klara av att styra ut vagnen själv, trots att man åker i en buss som är sänkbar och chauffören har sänkt bussen alldeles intill trottoaren – nej då skriker man lite surt ”kan nån hjälpa till här?”! Sen rullar det bara på…mycket att störa sig på; ungdomar som lägger upp fötterna på sätet, folk som slår på högtalarfunktionen på mobiltelefonen så man inte bara måste höra den ena prata utan även ha den i andra ändens ekande röst i hela bussen, busschaufförer som dricker kaffe och pratar i telefon medan de kör, tanter som nästan sätter sig i knäet på en trots att halva bussen är sen…ja listan kan göras lång. Vart är vi på väg kan man undra? Och det ska jag undra när jag blir lite äldre…jag ska bli en sån som skriver arga lappar i tvättstugan, elaka insändare i tidningen och så ska jag knuffa fram mig först i kön till bussen UTAN att ha tagit fram pengarna innan. Visst ja, jag får ju inte glömma bort hemsamariterna – de ska få kamma mina mattfransar, putsa mina prismor och linda in makens snopp i näsdukar - allt medan jag ler i mjugg…
