Självklart är det min allra bästa Hollywood-fru jag har i åtanke. Diskussion kring henne dök upp vid fikabordet idag och hon verkar av många anses som helt puckad. Ingen av oss känner ju henne, vi ser bara det tv förmedlar och det kanske inte alltid är helt rättvist heller, så egentligen behöver vi ju inte ens fundera över om hon besitter någon intelligens eller ej. Men det gör mig lite ledsen att det finns folk som så kategoriskt stöter ifrån sig folk med orden om att ”Hon är ju helt puckad, jag tycker inte om sådana människor”. Vad vet vi, hon kanske är smartare än oss andra, kanske inte pga av en massa högskolepoäng eller annat, utan för att hon kanske lever sin dröm. Det kanske är just precis så där hon vill leva, i sitt fina hus, men sin älskade man, få sin hushållskassa av honom och shoppa hur mycket hon vill. Ska vi då missunna henne det och hata henne för det? Hon har gjort sitt val, om det får henne att må bra att göra sig fin för sin man – ja, då måste hon väl få göra det, eller? Man ska heller inte glömma att hon fostrat fyra barn, bara det är ett hästjobb som jag är övertygad om kräver en viss intelligens och handlingskraft. Och om det nu är så att hon skulle vara mindre smart än någon annan – måste man avsky henne då? Måste alla vara smarta och intelligenta? Visst finns det väl ändå plats för alla sorter i vår värld?

Så jag tänker inte fundera mer över om hon är puckad eller ej, det skiter jag fullkomligt i. Bara jag får fortsätta förgylla mina tv-kvällar i hennes sällskap lite då och då är jag nöjd – för hon får mig att må bra!

 Där fick jag så jag teg!

En liknande händelse inträffade när dottern var bebis. Jag hade varit med henne och hälsat på en kompis och när vi satt på bussen hem till Sjöstaden från Handen, sent på lördag kväll, satt jag och störde mig lite på några killar i tonåren som skränade och höll på. Jag tittade på min söta lilla bebistjej, ryste lite grann och tänkte att såna där killar kanske hon kommer dragande med i tonåren. När det var dags för mig att kliva av bussen (det var en sån där gammeldags buss med många trappsteg) tittade jag mig omkring, suckade inombords och tänkte att i vanlig ordning är det väl ingen som erbjuder sig att hjälpa mig av med vagnen. Vad hände då! Jo, en av de stökiga killarna langar över sina grejer till en polare och säger ”Håll det här, jag ska hjälpa henne av med vagnen”!

”Döm inte hunden efter håren” är nog det i särklass bästa ordspråk jag vet.

De senaste åren som jag bodde i Stockholm var hemlösheten väldigt påtaglig, på många platser som jag passerade kunde jag se hemlösa som satt och tiggde, låg ihopkurade och frös eller som stod någonstans och sålde ”Situation Stockholm”. Det var fårade, ärrade och märkta människor, märkta av det hårda liv de levt och fortfarande levde. En sorg i blicken som gjorde ont att se och helst ville jag bara knipa ihop ögonen och låtsas som att de inte fanns. För det var smärtsamt att bli påmind om att det i vårt ”fantastiska” och välbärgade land finns människor som har fallit helt utanför systemet och som vi inte förmår hjälpa till en dräglig tillvaro. Man kan väl lugnt säga att Sverige har misslyckats i det avseendet.

Det är lätt att se ner på dessa människor, tro att de har sig själva att skylla, att de valt att leva det liv de gör. Men så är det ju inte, olika falla ödets lotter och många av dessa utslagna människor har inte precis glidit fram på någon räkmacka utan deras väg har varit kantad av tragedier och svårigheter. För många handlar det om trasig uppväxt, tidigt missbruk, psykiska sjukdomar etc. Men det finns också människor som tidigare levt helt ”vanliga” liv, med bostad, jobb och familj, men så har något gått snett på vägen, deras tillvaro har rasat och så står de där – utan skyddsnät och allt bara försvinner.

För några år sedan läste jag en så söt artikel i DN. Den handlade om en ung tjej som jobbade på ett nattöppet 7eleven i Sthlm. Det fanns en stamkund där, en äldre man som brukade komma in på nätterna och få en kopp kaffe för att värma sig. Han var uteliggare sedan ganska många år tillbaka. Han och den unga tjejen brukade prata med varandra varje gång han kom in och en mycket god vänskap uppstod. Han hade berättat sin historia för henne – Han hade levt ett vanligt liv, med fru och barn och arbete som tapetserare. En dag ringde det på hans dörr och det var polisen som meddelade att hans fru och barn omkommit i en bilolycka. Hans tillvaro rämnade så klart och han blev sjukskriven ett längre tag. Han hade dock lite kontakt med en äldre dam som bodde granne, denna dam var svårt cancersjuk och han hjälpte henne så gott han kunde med att handla, städa osv. Men så var det någon illasinnad själ som anmälde detta till försäkringskassan och han blev avstängd därifrån och fick således inte sin sjukpenning längre. För att kunna betala sin hyra sökte han upp socialförvaltningen där han kände sig så kränkt och förnedrad så han lovade sig själv att aldrig mer gå dit, det var under hans värdighet. Utan inkomst förlorade han så småningom sin bostad och blev hemlös. Han hade sina få tillhörigheter i en box på Centralen, det var i stort sett endast hygienartiklar och något ombyte, för han var väldigt noga med att hålla sig ren. Han hade inga drogproblem och försörjde sig så gott han kunde genom att samla tomglas, han promenerade runt i Stockholm för att hitta sina tomglas men med tiden fick han onda ben och ond rygg och det blev svårare och svårare för honom. Poliserna i Sthlm tyckte synd om honom och brukade varje månad samla in pengar till honom för att han skulle kunna köpa ett SL-kort för att han skulle ta sig till och från olika platser lättare. Den här unga tjejen på 7eleven fattade tycke för denna man och det slutade med att hon erbjöd honom att flytta hem till henne! Så han fick en liten sängplats i hennes lägenhet, när hon kom hem från sitt jobb doftade det underbart av nylagad mat – för han var en riktigt bra kock – och där satt de vid middagsbordet och pratade om allt mellan himmel och jord. När det här reportaget skrevs var det bara någon månad tills han skulle få sin folkpension, vilket han såg mycket fram emot – för då, äntligen, hade han blivit lovad en egen bostad.

En riktig solskenshistoria, tycker jag.

Gruppen EMD har också gjort en insats som är bra, de har spelat in en låt där hela inkomsten oavkortat går till Stadsmissionen som gör ett fantastiskt arbete för de hemlösa – ett arbete som våra politiker har misslyckats totalt med. Situation Stockholm har givit ut en bok som jag tycker att var och en borde läsa – för den ger insikt om att även bakom dessa trasiga människor finns en levande varelse med samma behov som alla oss andra.

Det slog mig idag att jag ju faktiskt har varit invandrare – dessutom en illegal sådan! I ett land där ”Främling” och ”Gäst” är samma ord och där alla enbart tyckte att det var så fantastiskt skoj att vi ville vara – Grekland. Det här var länge sedan, jag var strax över 21 år och jag och bästa kompisen sa upp våra jobb och vår bostad och drog iväg för att uppleva det stora äventyret. På den tiden fanns det ingenting som hette EU och att få uppehålls- eller arbetstillstånd var i princip omöjligt så det var bara att chansa på att åka dit och hoppas att ingen skulle komma på oss så att vi blev utslängda.

Det var en liten grekisk ö vi åkte till, den finaste av dem alla – Kalymnos. Vi var de enda utlänningarna som bodde där, förutom en alkoholiserad man som tidigare varit reseledare där och fått sparken. Vilken uppståndelse det blev när folk förstod att vi inte var där bara som vanliga turister utan ämnade stanna, alla jublade och tyckte att det var toppen. Gamla tanter reste sig upp för oss i bussen för att ge oss sin plats, vi blev inbjudna till allehanda högtider såsom bröllop, begravningar och minnesstunder för de döda, grannarna kom med varma köttgrytor till vår dörr och ville bjuda oss på mat och små barn kom och gav oss teckningar. Alla för att vi skulle känna oss hemma och välkomna.

Arbete var inga problem att få, erbjudandena var många och eftersom vi inte hade uppehållstillstånd kom öns lokala poliser och varnade oss när Athen-polisen var ute på runda kring öarna för att kolla om det fanns någon illegal arbetskraft. Då visste vi att vi skulle hålla oss undan ett par dagar och sedan var kusten klar igen.

Inga grekiska tjejer fick vara ute på den här tiden, enda gångerna man såg dem var på söndagarna när de skulle gå ”Volta”, iklädda sina finaste klänningar och visa upp sig för potentiella blivande män. Men trots att vi, två svenska unga tjejer, bröt mot alla seder och vistades ute, hängde på barer och diskotek, var det absolut ingen som såg ner på oss eller tyckte att vi var dåliga flickor. Nej, när vi packade oss iväg med våra killkompisar för att campa utomhus stod granntanterna och applåderade och ropade ”Bravo” och kanske gjorde vi en liten insats i deras så inskränkta och gammelmodiga värld – att de insåg att man inte var någon dålig flicka bara för att man levde sitt liv på samma villkor som killarna.

När jag tänker tillbaka på den här tiden gör jag det med enorm värme och tacksamhet mot ett folk som var så gästvänliga och öppna. Och jag får mig en tankeställare på hur vi svenskar egentligen bemöter de människor som kommer för att bo i vårt land – inte får de samma mottagande som vi fick i alla fall!

Det här är en tjej som jag känner sedan tonåren, vi har i några perioder umgåtts ganska mycket, men långa perioder har vi alls inte gjort det. Vi har levt väldigt olika liv och hon har inte alltid haft det så enkelt utan haft många motgångar i livet, men på något sätt alltid lyckats hamna på fötter igen och resa sig. Och jag är ganska säker på att hon själv fått utstå en del fördömanden från människor som inte alls är lika vidsynta och fördomsfria som hon själv är.

Jag har aldrig sagt till henne hur imponerad jag är av hennes sätt att acceptera och ej fördöma andra människor, men det är baske mig på tiden att jag gör det känner jag. Så Lena – ta åt dig äran för detta, för det är om dig jag skriver!

Själv kämpar jag med vissa fördomar som fortfarande sitter kvar…de är inte så många, men mitt dåliga samvete gnager inom mig – som jag skrivit förr så handlar det i mitt fall till stor del om religioner, det är min akilleshäl.

Jag är medveten om de brister jag har i det avseendet och försöker jobba på det, men kanske kan jag aldrig släppa just de fördomarna. Men det finns andra fördomar som jag har jobbat bort och med ökad kunskap om området omvärderat. Jag är uppvuxen i Norrbotten, med föräldrar som kommer från små samhällen där man sett samerna som ett lägre stående folk. Så under min uppväxt har jag från de vuxna i min omgivning endast fått höra negativa saker om samer, således blev det sanningar även för mig. I vuxen ålder bodde jag en tid i fjällvärlden i Västerbottens inland och huvuddelen av invånarna där var just samer, vi umgicks och jag fick lära mig massor av deras kultur och det gjorde att alla mina fördomar kom på skam och jag fick inse att de var precis lika värdiga människor som alla andra. Det kändes helt fantastiskt att få omvärdera dessa fördomar och inse att jag hade varit kapabel att bilda mig en alldeles egen uppfattning och det kändes också riktigt bra att kunna tala om det för mina föräldrar ”jag tycker att ni och alla andra har haft fel i era åsikter”.

Det finns människor som jag tycker om, väldigt mycket, men som vid något tillfälle har ”bekänt färg”. De har visat för mig att vi inom vissa områden står väldigt långt från varandra och att de har en slags människosyn som jag bara inte kan tycka om. Sådana gånger blir det lite av en inre konflikt i mig, jag gillar ju den där personen och samtidigt tycker jag att den uttrycker ett människoförakt som jag har svårt att acceptera. Jag tror att de flesta har blivit lite mer försiktiga att prata illa om invandrare och andra kulturer, det har liksom blivit ett tabu och skönt är väl det. Men när det kommer till homosexuella verkar det fortfarande vara lite legalt att vädra sina åsikter och helt okej att ogilla dessa människor. Man kan höra uttryck som ”Visst, folk får väl vara gay, men varför måste de visa det öppet?”, eller ”Fy fan nu är det Pridefestival, jag förstår inte varför de ska hålla på så där”. Visst, tyck så om du vill – men du behöver kanske inte kasta dina åsikter i ansiktet på alla andra!

På tunnelbanan för ett par år sedan var det en för mig helt okänd kvinna som satt mitt emot mig och dottern. Plötsligt lutade hon sig förtroligt fram mot mig och fräste ”Fy fan så äckligt, de där två tjejerna kysser varandra”. Hur tänkte hon? Hon hade ingen som helst aning om vem jag var, vad jag har för sexuell läggning eller vad jag omger mig med för människor. Vid ett annat tillfälle, för ganska många år sedan, när jag, maken och dottern åkte buss i Stockholm mitt under Pridefestivalen hade man lagt om resvägen i innerstan pga att det var dags för Pridetåget. När bussen svängde av på en väg som alltså inte tillhörde den vanliga rutten skrek en äldre dam ”Du kör fel”. Min man, som stod nära henne, påpekade då att de hade lagt om trafiken eftersom det var Pridetåg. Damen blev riktigt arg och skrek ”Ska vi hålla på och lägga om vägarna för såna där också?”. Maken svarade då ”Låt dem ha sin dag, det stör väl ingen. Hade det varit okej om det hade varit för Stockholm maraton?”. Förmodligen hade det väl det…

För övrigt måste väl ändå Janne Åström vara en av Sveriges absolut bästa sångare!

Idag såg jag för första gången ett klipp med Susan Boyle och blev alldeles förstummad. Vilken sagolik röst och ingen, varken publiken eller juryn, tog henne på allvar innan hon började sjunga. Men hon fick sannerligen visa dem.

På en tidigare arbetsplats fick vi en äldre kvinna som var omplacerad från en annan avdelning. Hon var lång och smal, en kvinnlig variant av Papphammar kan man nästan säga (till utseendet alltså). Hon klädde sig tråkigt, hade beige lång rock, en ljusblå basker och var på något sätt allt igenom grå, som grädde på moset bröt hon också på finska. Många på jobbet var yngre, mellan 20-35 år, rörde sig mycket runt Stureplan och tillhörde det ”fina folket”. Ingen var intresserad av att lära känna denna dam, hon såg ju så trist och oglamourös ut. Jag ska tillstå att inte heller jag lade så många strån i kors för att ta någon djupare kontakt med henne, hälsade så klart och pratade lite artigt, men inte mer än så. Men så en dag hamnade jag och min närmaste kollega samtidigt som henne i lunchrummet, vi började prata och sedan ville vi aldrig gå därifrån. Vilken historia hon bar på, vilket spännande liv hon hade haft! Hon berättade om sina resor runt hela världen, olika länder hon bott i etc – jag kan lova att hon hade varit med om fler saker än någon annan på denna arbetsplats. I fortsättningen var det vi som såg till att hamna intill henne på fika, luncher etc, för det fanns alltid något nytt roligt att få höra.

Denna dam hade numera som princip att ALDRIG åka utanför tullarna i Sthlm. Hon bodde på ett fantastiskt läge intill vattnet på Kungsholmen, hade en särbo i en faschionabel lägenhet på Strandvägen och jobbade på Regeringsgatan – hon hade hela sitt liv innanför tullarna. Men så fick jag barn och min lilla tjej blev hennes ögonsten, damen ansåg att böcker var det viktigaste som fanns för små barn och det var också min åsikt så där fann vi varandra direkt. Lite stolt blev jag allt när damen gjorde ett undantag från princip – hon kom och hälsade på oss – utanför tullarna!! Även om vi bara bodde en pyttebit utanför.

Vi flyttade ju från Sthlm och damen gick i pension och flyttade tillbaka till Finland så nu har vi inte kontakt längre. Men jag tänker ofta på henne, ser ibland någon av de böcker hon gett till min dotter, och inser att hon har lärt mig något mycket viktigt – att inte döma hunden efter håren. Jag gör det fortfarande, men försöker då påminna mig om denna bekantskap och ger folk en chans att överbevisa mig – det är en ganska häftig känsla att bli överbevisad i just det fallet.