Jag bara undrar – vart tog föräldrarnas ansvar vägen? Vi måste väl ändå kunna se till våra egna barns säkerhet, lära dem hur man uppför sig på olika platser, att det kanske inte är så himla bra att peta in ett finger eller några tår innanför ett galler där rovdjur vistas. Och har jag ett pyttelitet barn, ja då kanske jag inte ska lämna honom/henne utan tillsyn på badplatser, lekparker osv utan vara med och hålla ögonen på vart jag har mitt barn.

Ett par rader på slutet kändes himla viktiga, det står ”Vi måste låta bli att fostra duktiga flickor. Lösningen är inte bara att vi kvinnor fostrar våra söner till mer jämställda män. Det viktigaste är att fostra våra tjejer till lata flickor. Flickor som tar plats, tar för sig och inte servar någon”. Klokt sagt, tycker jag.

Så nu har vi pratat igenom det här och tillsammans bestämt att dottern inte ska hänga där mer utan hålla sig till typ KP:s hemsida som är ett föredöme i den branschen. Dottern själv verkar inte tycka att det är någon större förlust att inte få vara på Go supermodel längre och det känns ju skönt att vi inte ska behöva bråka om det och bestämma över hennes huvud att hon inte får vara där. Eftersom jag själv använder internet väldigt regelbundet så är jag definitivt ingen motståndare till att barnen kan använda datorn både till spel, chatt och annat, men jag tycker att det är dags att alla föräldrar, och andra vuxna som finns i barnens och ungdomarnas närhet, ser till att ha inblick i vad barnen sysslar med vid datorn, tjatar och frågar och ber att få kolla vad de sysslar med. Det är också viktigt att vi lär dem etik och moral när det gäller nätet, inhämtar kunskap själva, får dem att inse att man inte får säga vad som helst bara för att man skriver ner det och inte råkar ha mottagaren face-to-face. För annars tror jag att vi kommer att se en generation i avsaknad av empati, spärrar och gränser växa upp.

Det känns jätteskönt att vi har mycket kloka lärare och fritidspersonal, som ser problemen och snabbt vill ta itu med dem. Dessutom är det idel kloka föräldrar som verkar engagerade och villiga att hjälpa till att få en förändring. Men det som gjorde mig aningen fundersam på kvällens möte var att det av 13 föräldrar endast var en (!) pappa där. Ju mer jag tänker på det desto mer börjar jag undra om det inte hade varit bra om det hade varit många fler pappor där, kvinnor och män har ju lite olika sätt att lösa och hantera konflikter så det kanske hade varit bra att få ett manligt perspektiv på det hela.

Sedan är det ju intressant att fundera över varför det var så att inte fler pappor slöt upp…

Från det vi är små får vi lära oss att alla människor är bra på nånting och då jag började fundera över vad jag egentligen är bra på tog det liksom stopp – vad sjutton är jag egentligen bra på? Ingenting känns det som. Jag är inte bra på att laga mat, inte på att baka, inte på att städa, inte på att spara pengar, inte på att ha bra tålamod och inte på att vara mamma – i alla fall känns det så just nu.

När jag söker jobb, vilket jag faktiskt är ganska bra på, så tycker jag inte att det är några större problem att på intervjuer svara på vad jag har för bra och dåliga sidor. Men då gäller det jobbet och där har jag hyfsat bra självförtroende, jag vet vad jag kan och jag vet också mina begränsningar. På det privata planet, och gällande självkänslan, är allt så himla mycket svårare.

Men, som tur är brukar mina svackor inte hålla i sig allt för länge, så snart kanske jag kan intala mig sjäv att jag åtminstone duger och kanske är lite lite bra på nånting i alla fall.

Sist var det julgranen, jag har alltid varit ganska noga med hur den ska se ut när den är färdigklädd. I många år hängde det endast pumlor (julgranskulor alltså för er som inte upptäckt detta fantastiska ord ännu) och glitter, vackert och stilrent. Men så började dottern komma hem med små egenhändigt tillverkade juldekorationer som absolut skulle hängas upp och då var det bara att släppa kontrollen. Värst var det nog ändå denna julen då dottern och hennes kompis körde ut mig från vardagsrummet och insisterade på att klä granen helt själva. Men sanningen att säga så blev resultatet riktigt bra.

Idag hände det ånyo. Här skulle bakas påsktårta och när det kommer till garneringen ger sig återigen mitt kontrollbehov till känna. Självklart ville dottern göra tårtan och jag tänkte att visst, nu  måste jag faktiskt släppa in henne, kan ju inte stå här och vara petig och envis och bestämma hur allt ska vara. Så hon fick fria händer – och självklart blev det en alldeles fantastiskt fin tårta.

Jag känner att krypningarna i kroppen när jag måste behärska mig för att inte ta över minskar mer och mer för var gång som jag tar ett steg tillbaka och efteråt känns det så klart jättebra, hon får känna att hon får göra saker på sitt alldeles egna sätt och jag får se att jag inte alltid kan och vet bäst.