Här sitter jag mitt i natten och funderar lite smått på hur dottern har det. För första gången är hon på ett övernattningsläger på 4H-gården och kring 23-tiden kom ett mess på mobilen ”Jag kan inte sova”. Jag försökte skriva några uppmuntrande rader tillbaka och föreslog att hon skulle ta fram en bok och läsa sig trött, men fick då svaret ”Det är inte lämpligt och jag är inte så glad. Alla andra sover”. Åter igen försökte jag uppmuntra henne med ett svar och sedan hörde hon inte av sig mer. Då gjorde det lite ont i mammahjärtat, är hon ledsen, gråter hon…så gick tankarna. Samtidigt vet jag ju att det inte är någon större fara, hon har kompisar och ledare där och till slut somnar man ju av utmattning och i morgon när hon vaknar är det inte mörkt och tyst längre. Då får de äta frukost tillsammans och sedan vara med alla djuren tills det är dags att åka hem. Och då känner hon sig nog lite extra stor av att ha varit på ett sånt läger.
Min lilla bebis börjar bli stor och utmanar sig själv och provar på nya saker mest hela tiden. Och för varje ny utmaning som hon klarar av växer hon ytterligare lite mer.
Alltså något pokerface är jag sannerligen inte begåvad med. Idag vid middagsbordet var det bara jag och dottern och vi satt och småpratade om ditten och datten. Hon sa då att det finns några saker som hon har på en lista, som hon vill göra i livet, det ena var att hoppa nerför ett stup (!) och det andra var att prova snatta (!). Det blev så klart lite följdfrågor av mig där och angående snatteriet hade hon den uppfattningen att alla tonåringar nog har provat snatta någon gång i alla fall. På detta svarade jag att ”Nej, pappa har nog aldrig gjort det”, detta med tanke på att jag fått uppfattningen att han inte har gjort så många dumheter i sina tonår (till skillnad mot mig då). Där var dottern snabb med att fråga ”Har du gjort det då?”. Ett ögonblicks tystnad följde och jag hade faktiskt ingen som helst aning om vad jag skulle svara…ska man alltid tala sanning, eller får man komma med nödlögner? Hur som helst så var jag nog ganska så lätt att avläsa i detta ögonblick så dottern blev ivrig, skrattade och frågade igen ”Har du det?”, fortfarande kunde jag inte komma mig för att säga något, kändes liksom inte bra att ljuga. Och det slutade med att vi bägge satt och gapskrattade och hon utbrast ”Du har det, mamma, du har det!”. Jag försökte komma med någon typ av bortförklaring och sa ”Jag har inte sagt något”, men självklart fattade hon hela galoppen. Så det var bara för mig att berätta om när jag gjorde det och bre på lite extra med vilken ångest jag hade efteråt.
Jag antar att det här bara är början, hon kommer att vilja veta mer och mer om saker jag gjort och självklart kommer jag nog att sålla lite grann och inte erkänna precis ALLT – för det finns väl ändå saker som man inte behöver berätta för någon enda levande själ…eller?
I många år var julen ganska likgiltig för mig, det var väl ungefär från det jag var i mellantonåren fram tills jag fick min dotter då jag var 39 år. I tonåren var julen jobbig bara för att vi alltid skulle åka bort, till stugan och mormor och morfar – långt från världsmetropolen Luleå. Det var med stor sorg jag åkte iväg, för det skulle ju så klart hända 1.000 saker i Luleå, som jag då skulle missa – självklart hände inte alla de där sakerna, men det var vad jag trodde innan.
Sedan jag flyttade hemifrån har jag i princip alltid bott i en annan stad än mina föräldrar, ända fram till för 6 år sedan då vi flyttade hit. När de bodde i Luleå flyttade jag till Boden, Piteå, Stockholm, Örebro och Göteborg. När jag sedan flyttade upp till Luleå i ett par år igen hade mina föräldrar flyttat till Blekinge, när jag flyttade till Klimpfjäll hade de flyttat till Umeå, när jag började plugga i Umeå flyttade de till Arvidsjaur och efter min utbildning flyttade jag till Stockholm igen och då flyttade de till Umeå! Det har inneburit att julfirandet aldrig har varit särskilt enkelt för mig, det har alltid förknippats med resor och lång vistelse hemifrån – jag har alltid avundats de som firat jul hos föräldrarna i samma stad och kunnat besöka dem några timmar och sedan gå hem till sina egna rutiner och sova i sin egen säng.
Nu, sedan sex år tillbaka, bor jag och föräldrarna i samma stad igen och allt har blivit så mycket enklare. Vi kan tillbringa några timmar tillsammans på julafton och några timmar på juldagen (min mamma fyller nämligen år då) och det blir så där lagom. Man hinner inte bli less på varandra, får sova hemma hos sig själv och man behöver inte bestämma sig flera månader innan när man ska åka och när man ska åka hem för att få tag på flygbiljetter.
I och med att dottern kom blev julen så mycket mer att se fram emot också, inte så mycket för egen del men för hennes. Det känns viktigt att ge henne traditioner och det är så roligt att se hennes förväntan och glädje inför julen. Att se henne rusa upp ur sängen 1 december för att kolla in den årliga paketkalendern, skriva önskelistor, planera vilka julklappar hon ska ge bort, baka julgodis, plocka fram alla tomtar och annat julpynt från kartongerna, klä granen osv.
Ibland brukar jag försöka påminna mig själv om att det är vi som ger henne hennes barndom, det är vi som till största delen formar den – det är egentligen ett mycket ansvarsfullt och ärofyllt uppdrag tycker jag.
”Det syns att hon har gamla föräldrar” sa vi ibland när jag var yngre om en del som gick på skolan. Vad vi grundade det på var klädstilen, den var tråkig, illasittande och helt omodern. Dessutom var de barnen lite blekare än oss andra och hade konstiga intressen. De var definitivt inga tjuvrökare och partyprissar, nej de var plugghästar, spelade altflöjt eller klarinett och samlade på frimärken eller något annat tråkigt.
Nu råkar det ju vara så att jag tillhör kategorin gamla föräldrar, jag var 39 år när jag fick dottern och jag kan bara hålla med om att det är en ganska hög ålder för att få sitt första barn. Och ända sedan hon var nyfödd har jag på något vis burit med mig den där tanken om att barn till gamla föräldrar ser ut och beter sig på ett visst sätt, och varit livrädd för att det skulle bli så även med vår dotter. Det har gjort att jag alltid varit ganska noga med vilka kläder hon har, vill inte att hon ska gå i urtvättade, för små, fläckiga och omoderna kläder. Nej, det ska vara snyggt och modernt, inte för präktigt heller. Jag är väldigt noga med att hon ska tillbringa mycket tid utomhus, så hon inte blir blek och glåmig och när hon pratat om att börja spela blockflöjt har jag fått kalla kårar efter ryggen och varit glad när hon i stället intresserat sig för piano- och gitarrspel. Att samla på frimärken går bort av naturliga skäl, det finns ju knappt någon som skickar vanlig post numera.
Men sedan kommer jag lite grann i konflikt…för jag kan ju inte säga att jag ser fram emot att hon ska börja tjuvröka eller festa, även om jag inser att sannolikheten är ganska stor att hon i sin ungdom kommer att prova på både det ena och det andra. Dessutom vill jag ju att det ska gå bra för henne i skolan, men det behöver ju för den delen inte innebära att hon blir en plugghäst som inga andra intressen har.
Nu kommer jag på en annan sak som man ju brukade säga mycket om barn förr och det var att de var ”lillgamla”. När dottern var lite yngre fick jag ofta höra att hon var just lillgammal och jag har funderat lite över det ordet. Man hör det inte lika ofta nu, som förr, och de som använder det nu är oftast äldre människor. Först tänkte jag att det kanske hör ihop just med att man har äldre föräldrar, men sedan har jag tänkt om. Jag tror att det kanske är så att de allra flesta barnen idag skulle kunna kallas lillgamla om det hade varit för ungefär 20-30 år sedan, för barn idag är lite annorlunda än förr. Kanske beror det på att vi idag kommunicerar mer med våra barn än man gjorde förr. Inte hade jag och mina föräldrar så speciellt många diskussioner och samtal om det som hände i världen, vad som skrevs i tidningar och visades på tv. Jag tror helt enkelt att det beror på att man pratar med sina barn om allt möjligt, från det de är ganska små, och därmed blir de också mycket mer medvetna och kunniga på ett annat sätt.
Jag tänker bara på det här med den nya influensan och vaccinet. När jag var liten och jag skulle vaccineras för olika saker var det ingen som pratade med mig om det. Vi skulle till syster och ta en spruta. Inte fick jag förklarat för mig vad för slags spruta det var, varför man skulle ta den osv. Men nu är barnen mer delaktiga, vi berättar för dem vad som händer och förklarar, de läser tidningar, ser på tv och får information från alla möjliga håll. Förr kanske det bara var ett fåtal föräldrar som pratade med sina barn på det viset och det var de barnen som kallades lillgamla. Det är min teori, kanske ligger det något i det, kanske inte. Vad vet väl jag?
Att vara en gnatig och tjatig mamma är ingenting som jag strävar efter – absolut inte. Men ändå hör jag mig själv gå på emellanåt. Ibland är det liksom nödvändigt, för annars händer ingenting, men ofta är det bara av gammal ohejdad vana tror jag och det är det som känns så olyckligt på något vis.
Dottern har alltid varit ett mycket snällt barn, när andra klagat över olika trotsperioder har vi haft det förvånansvärt enkelt och de korta trotsperioder hon haft har varit väldigt milda. Men just när man är mitt uppe i det känns det så klart jobbigt, vi har ju liksom ingenting att jämföra med egentligen eftersom E inte har några syskon. Men som sagt, när man hör hur en del andra har det, inser man att vi har det väldigt bra.
Just nu är dottern inne i en ganska märklig fas i sitt liv. Hon är lite grann som en minitonåring som emellanåt kan vara ganska svår att hantera. Hips vips förvandlas hon från en glad solstråle till ett illasinnat litet monster som det inte är lönt att försöka argumentera emot. Och då får man en föraning om hur det kan komma att bli när de verkliga tonåren är här – bevare mig väl, säger jag bara.
Det som irriterar mig mest med mig själv, förutom gnatet förstås, är att jag ibland blir så ohejdat arg. Jag brusar upp, skäller på dottern och mitt i det där säger min hjärna till mig att ”det räcker nog nu, lugna ner dig, skäll inte mer”, men min mun är liksom inte med på det där. Den bara fortsätter och fortsätter, jag hör hur jag låter och avskyr mig själv, men jag får inte stopp på det! Märkligt.
Sedan ångrar jag mig så klart, känner mig som världens mest urusla mamma och tror att dottern kommer att få men för livet av att ha haft en sån fasansfull förälder. Då säger jag till mig själv att det här får aldrig mer hända, men sedan dröjer det ett tag och så är jag där igen.
Just nu är vi inne i en period av tjat här hemma och jag hör mig själv säga ”Nej”, ”Nej”, ”Nej” hela tiden. E frågar om samma sak typ 10 gånger/dag och har jag sagt nej första, andra och tredje gången börjar jag bli ganska less. Känner mig som världens elakaste människa som ständigt säger nej, men vad ska man göra? Jag kan ju inte säga nej tre gånger och sedan ja fjärde gången. Antingen har hon minne som en guldfisk, eller så testar hon för att se om jag kanske till slut faller till föga och säger ja. Jag brukar faktiskt försöka vara konsekvent, så jag har lite svårt att förstå hur hon i så fall kan få för sig att jag ska ge vika till slut.
Särskilt jobbigt tycker jag att det är när hon har kompisar här. Då kan hur ”dumma” frågor som helst komma upp. ”Mamma, får vi godis?” kan hon fråga en tisdag trots att hon vet mycket väl att vi inte äter godis på tisdagar utan bara på lördagar. E har fasta datortider, 30 min får hon sitta på vardagarna, och hon kan ha suttit de 30 minuterna klart, sedan kommer en kompis och så kommer frågan ”Mamma, får vi sitta framför datorn?”.
Jag blir så trött på att höra ordet ”Nej” komma ut från min mun…skulle så gärna önska att hon frågade fler ”Ja-frågor”; typ ”Mamma, får vi städa mitt rum?”, ”Mamma, är det något vi kan hjälpa dig med?”, ”Mamma, vill du ha nackmassage?”. Nej, skämt åsido, det är inte sådana frågor jag förväntar mig, men skulle som sagt önska att hon tänkte efter lite mer innan hon frågar de där ”Omöjliga” frågorna, så att jag får chansen att känna mig lite snäll någon gång och säga ja lite oftare.
När det blev känt vem Hagamannen var – en till synes vanlig familjefar – frågade jag min pappa om han tror att det finns någon gräns när man som förälder slutar älska sitt barn. Pappa sa då att han inte tror det utan att man kan förakta en handling ens barn gjort, men att kärleken ändå finns kvar där. Och så är det säkert. Nu läser jag i tidningen att man tror att man fått fast ”Dörrklockemannen” i Göteborg, han som ringt på hos kvinnor och sedan tagit sig in lägenheten och våldtagit dem, och den man anhållit är 15 år! Alltså bara ett barn! Hur känns det att som förälder få det beskedet? Att ens lilla pojke på något vis förvandlats till ett monster som kan göra något så hemskt? Samma sak gäller den 15-åriga kille som misstänks vara den som mördat sin 19-åriga syster – hur hanterar man det som förälder? Inte nog med att sonen visar sig vara mördare, han har dessutom tagit den älskade dotterns liv!
Hur kan det egentligen bli så här? Hur kan en man, som lever ett till synes vanligt familjeliv, då och då förvandlas till en ondsint våldtäktsman? Hur kan en 15-åring bli så störd att han ringer på hos oskyldiga kvinnor och tvingar sig på dem och hur kan en annan 15-åring ta livet av sin syster? Nu känner jag ju inte dessa personer, så jag vet inte om de har någon allvarlig pyskisk störning som också visat sig innan dessa händelser – men jag skräms av att det kanske är så att det finns potentiella mördare och våldtäktsmän mitt ibland oss, som bär en liten tickande bomb inom sig och när som helst kan utföra det mest bestialiska brott man kan tänka sig.
Idag satt jag och bläddrade i dotterns mattebok – HERRE GUD hur ska detta gå? Än så länge har det ju inte varit några större problem att hjälpa till med läxorna och jag trodde nog att jag skulle klara det galant åtminstone några år till, men nu vet jag inte längre.
Något mattesnille har jag aldrig varit och mitt intresse för detsamma har alltid varit lika med noll. Jag fattade aldrig riktigt vitsen med den där avancerade matematiken, +, -, x och / kunde jag köpa, men inte de där X-uträkningarna och allt annat ”trams”. Men visst är det förmodligen ett handikapp vid vissa tillfällen att jag inte hängt med och brytt mig på lektionerna, vilket kommer att visa sig mer och mer när jag ska sitta med dottern och räkna.
Nedanstående uppgifter har jag hittat i dotterns mattebok (årskurs 2):
Lina spelar basket. I en match blev det 25 mål. Linas lag gjorde 3 fler mål än det andra laget. Vilket resultat blev det i matchen? Här fick 47-åringen tänka till lite grann.
Stinas katter är tillsammans 12 år gamla. Misse är dubbelt så gammal som Murre. Hur gamla är katterna? Även här tog det en stund innan poletten ramlade ner.
Men så till den svåraste – som jag ska erkänna att jag gick bet på:
En påse äpplen och en påse chips kostar sammanlagt 30 kr. Äpplena och en godispåse kostar 40 kr. Godispåsen och chipsen kostar 50 kr. Vad kostar godispåsen? Vad kostar chipsen? Vad kostar äpplena?
Jag säger som Sverker ”Ska det vara på det här viset?”. Är det redan nu problemen kommer att uppstå? Och även om jag pga enkelheten i vissa av de kluriga uppgifterna kan räkna ut svaret, så hur ska jag enkelt kunna förklara det för dottern?
Hemskt kommer det att bli…
När jag var liten var jag helt övertygad om att mina föräldrar kunde allt, och då menar jag verkligen precis allt. De hade svar på alla frågor, kunde lösa alla uppgifter och jag trodde att det var så alla föräldrar var. När man blev förälder så kom det liksom per automatik. Sedan blev jag äldre och började väl inse att det var inte riktigt så det var, mamma och pappa kunde inte allt och visste inte allt. Kanske var det så att de inte alltid visade sina tillkommakortanden för mig utan låtsades som om de kunde allt, eller så var det min egen föreställning som gjorde att jag inte noterade några svagheter hos dem.
Nu är jag själv mamma och tycker vissa dagar att jag inte kan någonting! Jag har definitivt inte svar på alla frågor som hon kommer med och jag kan inte utföra alla saker så geschwint som min mamma kunde. Nu är t.ex uppdraget att fixa en trollkostym till dotterns trollmusikal. Klippa sönder ett par byxor var inte svårt, det klarade jag. Sedan kom det till att sy fast lite tyglappar på en gammal t-shirt och det kan väl ändå inte vara så svårt. Jo då, för mig blir det det…t-shirten är i stretchkvalitét så den glider omkring, en del lappar likaså, så när jag sytt fast den första insåg jag att det här blir inte bra. Så vad hände…maken fick ta bilen och köra iväg till Coop och köpa textillim – kl 20.00 lördag kväll! Nästa nöt att knäcka blir hur jag ska fästa svansen i byxorna, det är dagens stora utmaning. Sedan kommer jag att sitta och titta på alla de andra barnen i trollmusikalen och tycka att de har fantastiska mammor som säkert på en kafferast slängt ihop de allra mest fantastiska kreationer till sina små barn. Men kanske kanske finns det någon fler än jag som suttit hemma och svurit, rivit upp och till slut fått hitta en enklare lösning…kanske har till och med någon bett sin mamma om hjälp…eller?
Hur som helst – idag är det mors dag och hur lite vi än kan och hur lite vi än vet så är vi bäst när det gäller!
Här sitter jag mitt i natten och funderar lite smått på hur dottern har det. För första gången är hon på ett övernattningsläger på 4H-gården och kring 23-tiden kom ett mess på mobilen ”Jag kan inte sova”. Jag försökte skriva några uppmuntrande rader tillbaka och föreslog att hon skulle ta fram en bok och läsa sig trött, men fick då svaret ”Det är inte lämpligt och jag är inte så glad. Alla andra sover”. Åter igen försökte jag uppmuntra henne med ett svar och sedan hörde hon inte av sig mer. Då gjorde det lite ont i mammahjärtat, är hon ledsen, gråter hon…så gick tankarna. Samtidigt vet jag ju att det inte är någon större fara, hon har kompisar och ledare där och till slut somnar man ju av utmattning och i morgon när hon vaknar är det inte mörkt och tyst längre. Då får de äta frukost tillsammans och sedan vara med alla djuren tills det är dags att åka hem. Och då känner hon sig nog lite extra stor av att ha varit på ett sånt läger.
