Igår var det alltså julafton, en trevlig kväll tillsammans med de närmaste. Plötsligt hör jag hur E nästan skrattar på sig och så ser jag hur min pappa och min svägerska kommer linkande ut, arm i arm iklädda dotterns utklädningshattar. De såg så fantastiskt roliga ut, tyvärr gör det sig inte lika bra på bild men jag var ändå tvungen att lägga ut den. Det kändes så himla skoj att se pappa vara i sådan form igen, han har alltid haft mycket humor och varit bra på att skoja till det men senaste tiden innan hans hjärtoperation har han mer varit en trött gammal man. Men nu börjar han alltså återvända till sitt gamla jag.
Ett kort tag efter att pappa genomgått sin hjärtoperation sa han att han måste fråga en bekant till oss som håller på att specialisera sig till thoraxkirurg hur sjutton han kan vilja bli just den typen av läkare. Jag tycker att resultatet av pappas egen hjärtoperation borde vara svar nog.
I många år var julen ganska likgiltig för mig, det var väl ungefär från det jag var i mellantonåren fram tills jag fick min dotter då jag var 39 år. I tonåren var julen jobbig bara för att vi alltid skulle åka bort, till stugan och mormor och morfar – långt från världsmetropolen Luleå. Det var med stor sorg jag åkte iväg, för det skulle ju så klart hända 1.000 saker i Luleå, som jag då skulle missa – självklart hände inte alla de där sakerna, men det var vad jag trodde innan.
Sedan jag flyttade hemifrån har jag i princip alltid bott i en annan stad än mina föräldrar, ända fram till för 6 år sedan då vi flyttade hit. När de bodde i Luleå flyttade jag till Boden, Piteå, Stockholm, Örebro och Göteborg. När jag sedan flyttade upp till Luleå i ett par år igen hade mina föräldrar flyttat till Blekinge, när jag flyttade till Klimpfjäll hade de flyttat till Umeå, när jag började plugga i Umeå flyttade de till Arvidsjaur och efter min utbildning flyttade jag till Stockholm igen och då flyttade de till Umeå! Det har inneburit att julfirandet aldrig har varit särskilt enkelt för mig, det har alltid förknippats med resor och lång vistelse hemifrån – jag har alltid avundats de som firat jul hos föräldrarna i samma stad och kunnat besöka dem några timmar och sedan gå hem till sina egna rutiner och sova i sin egen säng.
Nu, sedan sex år tillbaka, bor jag och föräldrarna i samma stad igen och allt har blivit så mycket enklare. Vi kan tillbringa några timmar tillsammans på julafton och några timmar på juldagen (min mamma fyller nämligen år då) och det blir så där lagom. Man hinner inte bli less på varandra, får sova hemma hos sig själv och man behöver inte bestämma sig flera månader innan när man ska åka och när man ska åka hem för att få tag på flygbiljetter.
I och med att dottern kom blev julen så mycket mer att se fram emot också, inte så mycket för egen del men för hennes. Det känns viktigt att ge henne traditioner och det är så roligt att se hennes förväntan och glädje inför julen. Att se henne rusa upp ur sängen 1 december för att kolla in den årliga paketkalendern, skriva önskelistor, planera vilka julklappar hon ska ge bort, baka julgodis, plocka fram alla tomtar och annat julpynt från kartongerna, klä granen osv.
Ibland brukar jag försöka påminna mig själv om att det är vi som ger henne hennes barndom, det är vi som till största delen formar den – det är egentligen ett mycket ansvarsfullt och ärofyllt uppdrag tycker jag.
Nu är det gjort – min pappa är opererad och det känns som att vi kan andas ut. Visst, det är en lång väg kvar men han har redan kommit en bit på väg. Det är ganska fascinerande att man kan åka hem mindre än en vecka efter en så stor operation. Tre stycken stora kranskärl är utbytta, hans hjärta har varit avstannat och nedfruset i 2½ timmar och här är han nu, på benen, pratar och uppför sig nästan precis som vanligt – helt otroligt! Han är ju ändå snart 82 år, så farhågorna fanns så klart att han inte skulle fixa ett så stort ingrepp. Men det gjorde han – still going strong!
Vilken fantastisk utveckling läkarvetenskapen har haft egentligen. Numera är kranskärlsoperationer, hjärtklaffsbyten m.m rutiningrepp, flera tusentals människor gör sådana operationer varje år. Men hur var det förr? Och hur var det för den som opererade och den som blev opererad allra första gången? Det är en fascinerande tanke att allting någon gång har skett för första gången. Hur kom det sig att någon lokaliserade blindtarmen som boven vid blindtarmsoperationer? Det var ju innan röntgenutrustningen fanns. Och hur kom någon på att man kan operera bort blindtarmen därför att den inte fyller någon funktion? Hur många gick åt i alla dessa försök som sedan resulterade i de operationsmetoder som sedan blev kända och användbara?
Hur som helst – idag sänder jag en tacksamhetens tanke till Ellis DeBakey som år 1958 var den förste att framgångsrikt utföra en bypassoperation. Och så ser jag fram emot att få ha min pappa kvar många år till!
Tänk vad man tar vissa saker för givet, eller egentligen nästan allting. Hur ofta stannar man egentligen upp och ser sig omkring och tänker ”Fan vad bra jag har det”? Inte vidare ofta i mitt fall kan jag säga. Det är ju inte ens självklart att leva och vara frisk, ha familj, vänner, jobb etc.
Just idag har jag faktiskt stannat upp och funderat över livet och döden och vad jag har och vad jag kan mista. Verkligheten kröp liksom inpå mig på ett sätt som den kanske inte gjort på länge. Det handlar om mina föräldrar, och framför allt då om min pappa. Väldigt överraskande fick han för bara ett par veckor sedan veta att han alls inte har den goda fysik som alltid förknippats med honom. Visst han är en man på snart 82 år så han springer ju inte precis några maror eller så, men för sin ålder har han alltid varit väldigt pigg och vital. Men, som sagt, för inte allt för länge sedan fick han då beskedet att han måste genomgå en större kranskärlsoperation. Jag vet att det här är en rutinoperation nu för tiden och att de allra allra flesta klarar den bra. Men samtidigt kryper ett obehag över mig och jag är rädd, rädd för att han inte ska överleva operationen och att mamma därmed också blir ensam.
Idag lades han in på sjukhuset och i morgon sker operationen. Jag var upp till honom och mamma (som troget suttit vid hans sida hela dagen på sjukhuset). Han var där för inskrivning och förberedelser inför operationen och vi satt i dagrummet och pratade en stund innan det var dags för mig att åka hem. Samtalet var ganska alldagligt, jag såg att min vanligtvis glada och skämtsamma pappa hade ett allvar över sig, som jag inte sett så ofta förr. Han pratade om att det här ska nog gå bra och jag svarade med att det är klart att det gör. Ingen ville skrämma upp den andra. Att sedan resa mig upp från stolen och säga hej då och lycka till var ingen enkel sak, jag fick bita ihop för att inte visa hur rädd och ledsen jag var. Antagligen kände han ungefär detsamma.
Nu sitter jag här och tänker på hur självklart det alltid har varit för mig att ha mina föräldrar omkring mig. Vi har ofta bott ganska långt ifrån varandra sedan jag flyttade hemifrån, men de har ändå alltid funnits där för mig, ställt upp och hjälpt till på alla tänkbara sätt. Vi har pratat med varandra i stort sett varje dag och nu när vi bor i samma stad ses vi flera gånger i veckan. När det nu slår mig att de en dag inte kommer att finnas i min närhet gör det så ont i mig och jag har svårt att ens tänka den tanken.
Jag har inte sagt till mina föräldrar hur mycket de betyder för mig, aldrig någonsin tror jag att jag har gjort det. Varför inte det då? kan man undra. Kanske för att jag aldrig tidigare har tänkt att det kanske en dag är för sent, kanske har jag alltid trott att jag hinner…än ska de ingenstans. Kanske har det bara varit så självklart att de finns. Men nu börjar jag vakna upp och inse att ingenting är för evigt – de är gamla och har inte all evighet kvar att leva.
Samtidigt som min själviska oro över att förlora min pappa nu så infinner sig också en oro för min mammas skull. Hur blir livet för henne om han inte klarar av det här? De har alltid varit så nära varandra, alltid tillsammans, upplevt så många saker och haft så trevligt tillsammans. Deras tid får inte vara över ännu, de har massor kvar att göra – de var ju nyss i fjällen och hade en fantastisk vecka och har redan bokat in samma stuga till nästa höst igen! Snälla någon (vore ju förmätet av mig att be till Gud) gör så att pappa klarar det här och att de kan se fram emot många härliga stunder tillsammans.
När jag satt och tänkte på det här började plötsligt Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå” spelas i mitt huvud. Tänkvärd text….Även om den sjungs på danska tycker jag att det här är en alldeles fenomenal tolkning av den låten http://www.youtube.com/watch?v=HU9yu36O0ug
En dement man var på restaurang med sin hustru. Efter maten tyckte han att det skulle smaka gott med en kopp kaffe och hustrun bad honom ta en kopp till henne också. Han vände sig om, tittade på henne med arg blick och sa ”Nähä du, du får allt hämta själv”. På väg därifrån sa mannen till hustrun ”Hon var inte lite fräck den där kvinnan som bad mig hämta kaffe till henne också”. Hustrun sa ”Vem var hon då?”. ”Ja inte vet jag, men hon var då jävligt ful”, fick hon till svar.
Historien är sann, mannen och hustrun är bekanta till mina föräldrar. Den är ju riktigt rolig, men samtidigt så väldigt sorglig. Tänk så tokigt det kan bli, människor som levt ett långt liv, varit helt klara i knoppen, kanske till och med varit väldigt intelligenta och klartänkta – sakta men säkert förvandlas de och glömmer. Min svägerskas pappa hade i hela sitt liv varit den mest godhjärtade man som aldrig sagt ett ont ord till någon, aldrig brusat upp och blivit arg. Men så blev han dement och förvandlades sakta men säkert. Vissa dagar var han så arg och otrevlig att hon nästan blev rädd för honom. Hur kunde det bli så?
En annan sann och lite söt händelse utspelade sig Arvidsjaur. En dam som hette Blenda hamnade på ett hem för gamla och dementa. På samma avdelning låg en man som hette Sten och som för övrigt hade varit kommunalråd i Arvidsjaur i sin glans dagar. En dag gick Blenda in till personalen och sa ”En Sten ligger i min säng”. ”Nej då”, sa personalen, ”inte har du någon sten i sängen”. Men Blenda envisades ”Jag har visst en Sten i min säng” och så var det, för det var nämligen det gamla kommunalrådet som hade lagt sig i hennes säng. (För de som inte förstår sig på bondska kan jag berätta att man i Arvidsjaur säger ”en” före mansnamn och ”a” före kvinnonamn – vet man det så förstår man också poängen med berättelsen.)
När jag ser mina föräldrar skattar jag mig lycklig. De är gamla, snart 77 och 82 år, men ack så pigga och klara i knoppen. Det är lätt att ta dem för givet och också lätt att tro att det alltid ska vara så, men det är inte alla förunnat att få ha så pigga och vitala föräldrar när de kommit upp i den åldern. Jag har idag bestämt mig för att uppskatta dem och den tid jag får ha dem kvar mycket mer än jag tidigare gjort.
Igår var jag på musikal, dotterns klass skulle äntligen visa upp sin trollmusikal som de förberett och tränat på i en hel termin. Och igår var alltså den stora dagen, förväntningarna var höga. När alla vi föräldrar och syskon, samt även fotograf och journalist från lokalpressen (dit dottern för övrigt mejlat och bett dem komma) hade satt oss ner kunde föreställningen börja….eller? Trollkören satt på plats, presentatören likaså, sufflösen var redo och även den som skötte musiken men inget hände. Alla i trollkören började skruva på sig lite grann, fröknarna tisslade och tasslade och till slut klev ena fröken fram och sa att de väntade på en av skådespelarna som hade försvunnit. Trollkören fick sjunga en låt så länge, sedan en till och efter det en till…fortfarande hade inte skådespelaren dykit upp. Då hör man en röst från publiken (den försvunna skådespelarens lillebror) ”Är A och bajsar?”. ”Ja” svarade någon. ”Det vet man ju hur länge det kan ta” kommenterade lillbrorsan. Så satt vi där i ungefär 10 min och då kom han tillbaka, helt oberörd. För honom var det så självklart, han var bajsnödig och han är en långsittare – klart att alla ska vänta på honom.
Hur som helst, musikalen kunde börja och de var sååå duktiga. Den starkast lysande stjärnan var förstås dottern, trolldoktorn, i alla fall i mamma och pappas ögon.
