För ett par år sedan gjorde vi ett tappert försök och inskaffade en kanin med världens största inomhusbur. Kaninen var söt, visst, men allt annat var bara besvär med den här kaninen. Under den tiden jobbade maken i Sthlm och veckopendlade, vilket gjorde att det var jag som hade huvudansvaret för städningen av den där j*a buren. Eftersom jag tyckte lite synd om kaninen ville jag inte att den skulle ha ofräscht i sin bur och det gjorde att jag städade den i princip varenda dag – och vilket omak det var! Kaninen skulle då tas ut ur buren och stängas in så gott det gick i ett rum där den inte kunde bita på sladdar, ramla ner för trappen osv. Dottern fick sitta där inne med kaninen och försöka leka med den och underhålla den medan jag skottade bajs, baxade in buren i badkaret, duschade och tvagade den, bytte sågspån, fyllde på mat etc. Ett riktigt skitgöra! Till råga på eländet visade det sig att den här kaninen inte var riktigt snäll, så en dag bet den dottern på bröstet och sedan hade hon inte någon större lust att sitta och hålla den längre. När jag sedan upptäckte att jag blev aningen täppt i näsan av höet gjorde vi en deal med dottern och beslutade oss för att sälja kaninen och låta dottern köpa något fint för pengarna. Jag kan villigt erkänna att jag drog en lättnadens suck när den väl var borta och den lärdom jag drog av denna tid var att aldrig mer ha ett djur i bur!

Så nu är vi aningen brända när det gäller husdjur, man vill ju inte heller skaffa djur för att sedan tröttna på dem och gör sig av med dem – det är ju inte så humant. Men å andra sidan längtar jag minst lika mycket som dottern, skulle jättegärna vilja ha en hund. Men det är inte praktiskt möjligt för oss nu då vi jobbar och går i skola och det går inte lämna en hund ensam så många timmar på dagarna. Men jag tycker att hund är det optimala husdjuret, de är trevliga och sympatiska, en extra familjemedlem, dessutom tvingas man ut i skog och natur på långa promenader. Sedan tycker jag ju faktiskt att det är bra för barn att få växa upp tillsammans med ett djur – absolut.

Jag önskar verkligen att jag var en kattvän, för det verkar ju aningen lättare att ha en katt. Speciellt med tanke på att de tycks klara av att vara ensam under längre perioder till skillnad mot för hundarna. Men jag har aldrig haft någon katt tidigare, känner mig inte riktigt bekväm i deras sällskap och förstår inte deras ”språk”. Om en hund tittar på mig så kan jag förstå vad den vill, tittar en katt på mig fattar jag ingenting – undrar om den har tänkt anfalla mig eller något liknande. Jag håller på att försöka bearbeta mig själv och tittar ständigt på kattannonser på Blocket, tittar på de gulliga kattungebilderna och försöker intala mig själv att det skulle vara mysigt med en. Så vi får väl se om jag kan ändra uppfattning när det gäller katter och kanske en dag göra dottern glad. Eller så kanske vi har tur och plötsligt hittar någon som inget hellre skulle vilja än att vara dagmatte/husse åt en liten hund.