Alltså något pokerface är jag sannerligen inte begåvad med. Idag vid middagsbordet var det bara jag och dottern och vi satt och småpratade om ditten och datten. Hon sa då att det finns några saker som hon har på en lista, som hon vill göra i livet, det ena var att hoppa nerför ett stup (!) och det andra var att prova snatta (!). Det blev så klart lite följdfrågor av mig där och angående snatteriet hade hon den uppfattningen att alla tonåringar nog har provat snatta någon gång i alla fall. På detta svarade jag att ”Nej, pappa har nog aldrig gjort det”, detta med tanke på att jag fått uppfattningen att han inte har gjort så många dumheter i sina tonår (till skillnad mot mig då). Där var dottern snabb med att fråga ”Har du gjort det då?”. Ett ögonblicks tystnad följde och jag hade faktiskt ingen som helst aning om vad jag skulle svara…ska man alltid tala sanning, eller får man komma med nödlögner? Hur som helst så var jag nog ganska så lätt att avläsa i detta ögonblick så dottern blev ivrig, skrattade och frågade igen ”Har du det?”, fortfarande kunde jag inte komma mig för att säga något, kändes liksom inte bra att ljuga. Och det slutade med att vi bägge satt och gapskrattade och hon utbrast ”Du har det, mamma, du har det!”. Jag försökte komma med någon typ av bortförklaring och sa ”Jag har inte sagt något”, men självklart fattade hon hela galoppen. Så det var bara för mig att berätta om när jag gjorde det och bre på lite extra med vilken ångest jag hade efteråt.
Jag antar att det här bara är början, hon kommer att vilja veta mer och mer om saker jag gjort och självklart kommer jag nog att sålla lite grann och inte erkänna precis ALLT – för det finns väl ändå saker som man inte behöver berätta för någon enda levande själ…eller?
I många år var julen ganska likgiltig för mig, det var väl ungefär från det jag var i mellantonåren fram tills jag fick min dotter då jag var 39 år. I tonåren var julen jobbig bara för att vi alltid skulle åka bort, till stugan och mormor och morfar – långt från världsmetropolen Luleå. Det var med stor sorg jag åkte iväg, för det skulle ju så klart hända 1.000 saker i Luleå, som jag då skulle missa – självklart hände inte alla de där sakerna, men det var vad jag trodde innan.
Sedan jag flyttade hemifrån har jag i princip alltid bott i en annan stad än mina föräldrar, ända fram till för 6 år sedan då vi flyttade hit. När de bodde i Luleå flyttade jag till Boden, Piteå, Stockholm, Örebro och Göteborg. När jag sedan flyttade upp till Luleå i ett par år igen hade mina föräldrar flyttat till Blekinge, när jag flyttade till Klimpfjäll hade de flyttat till Umeå, när jag började plugga i Umeå flyttade de till Arvidsjaur och efter min utbildning flyttade jag till Stockholm igen och då flyttade de till Umeå! Det har inneburit att julfirandet aldrig har varit särskilt enkelt för mig, det har alltid förknippats med resor och lång vistelse hemifrån – jag har alltid avundats de som firat jul hos föräldrarna i samma stad och kunnat besöka dem några timmar och sedan gå hem till sina egna rutiner och sova i sin egen säng.
Nu, sedan sex år tillbaka, bor jag och föräldrarna i samma stad igen och allt har blivit så mycket enklare. Vi kan tillbringa några timmar tillsammans på julafton och några timmar på juldagen (min mamma fyller nämligen år då) och det blir så där lagom. Man hinner inte bli less på varandra, får sova hemma hos sig själv och man behöver inte bestämma sig flera månader innan när man ska åka och när man ska åka hem för att få tag på flygbiljetter.
I och med att dottern kom blev julen så mycket mer att se fram emot också, inte så mycket för egen del men för hennes. Det känns viktigt att ge henne traditioner och det är så roligt att se hennes förväntan och glädje inför julen. Att se henne rusa upp ur sängen 1 december för att kolla in den årliga paketkalendern, skriva önskelistor, planera vilka julklappar hon ska ge bort, baka julgodis, plocka fram alla tomtar och annat julpynt från kartongerna, klä granen osv.
Ibland brukar jag försöka påminna mig själv om att det är vi som ger henne hennes barndom, det är vi som till största delen formar den – det är egentligen ett mycket ansvarsfullt och ärofyllt uppdrag tycker jag.
På www.gb.se kan man se alla glassar som funnits genom åren, vilken nostalgitripp! Vem minns inte Flirt, Alexandra och Super Jet? Storstrut fick man endast vid extra speciella tillfällen, 1971 kostade den 1:65! På affären kunde man köpa förpackningar med en glass som hette Manolito, alla kollade på High Chaparall och Manolito var snyggingen. Oftast köpte vi hem en glass som jag tror hette Saftis, en knallorange isglass där toppen var doppad i choklad – den var supergod! När man kom till mormor och morfar var det mindre trevligt att bli bjuden på glass, de dök ner i den stora frysboxen och letade fram en för länge sedan inköpt ½-liter tresmak…den var så gammal att det var sån där läskig seg hinna på den. Men vi åt upp den ändå, man var ju inte så bortskämd på den tiden.
Läsk fick vi ytterst sällan och då var det oftast sockerdricka. Det var riktig fest att få en hel sockerdricksflaska för sig själv, någon vuxen borrade hål i kapsylen och stack in två tunna sugrör och sedan drack man andäktigt. Godis var också sällsynt hemma, ibland köpte mamma hem en Bridgeblandning som hela familjen glatt mumsade i sig. Hade man tur kunde man också hitta en halväten Bitte i mammas handväska. Hon kunde köpa en sån (storlek som en liten japp ungefär) och så gnagde hon som en liten mus på den, den räckte säkert i en vecka eller så. I samma väska fanns det alltid Sor-Bits-tuggummi, det var små bitar, var och en inpackad i ett litet papper. Mamma tog en halv bit åt gången så de räckte också väldigt länge. På tal om tuggummi så fanns det väldigt många goda sorter, mina favoriter var Jenka, Shake och Spearmint.
Morfar bjöd på mörkgröna Läkerol och ibland Kungen av Danmark. Men på påsk festade de till med lite skumägg. Var man sugen på något gott en lördag kväll hände det att vi gjorde hemgjord Dajm, den skulle stå i frysen och stelna men den hann aldrig bli stel för vi var ju så sugna så vi åt upp den innan. Något annat man kunde göra om man var godissugen var röra ihop kakao, socker och pyttelite mjölk så det blev som en chokladsås – man tager vad man haver.
Jag minns en kiosk i närheten där vi bodde när jag var 6-7 år. Dit gick vi och frågade om de hade några trasiga, tanten i kiosken brukade samla ihop trasiga godisar och lägga i en påse och så fick vi den! Det var en sällsynt snäll tant, måste jag säga.
Chips, ostbågar och sånt vet jag inte ens om det fanns när jag var liten – det är nog först från mellanstadiet jag har något minne av det, då skulle man ju ha med sig lite sånt till klassfesten när killarna satt under borden i matsalen och mumsade medan vi tjejer dansade.
Och tänk vad saft var gott när man var liten! Jag undrar ibland om det är så att de gör saften på något annat sätt nu, eller om det bara är min smak som blivit förändrad. Jag tycker inte alls att saft är speciellt gott nu, speciellt inte hemgjord som ju var den enda saft man drack när man var liten. För några år sedan fick jag för mig att jag skulle koka saft, köpte essens och en faslig massa socker – men fy vad äckligt det var! Som en sockerlag. Jag gav bort allt!
Jag minns den första pizzerian som öppnade i Luleå – Vagabondo hette den. Än idag kan jag komma ihåg hur den första pizza jag åt smakade, det var en helt ny smaksensation. Jag skulle tro att det var ungefär när jag gick i 6:an eller något sådant. För mina föräldrar dröjde det ännu något år innan de vågade prova, de vuxna då tyckte att det var ungdomsmat. När Vagabondo hade öppnat gick det många rykten om de som hade pizzerian. Vi var inte så vana vid invandrare i Luleå då, det fanns kanske en handfull personer med invandrarbakgrund i stan. Det sas att de bakade in knark i pizzor som de levererade till fängelset – och det var alldeles sant. Föräldrarna sa att vi skulle vara försiktiga när vi gick dit och inte prata för mycket med de som jobbade där för de var inte att lita på.
Allt var inte bättre förr, men visst finns det en del att sakna….
Hur sjutton gick det till – snart är jag 47 år och har liksom inte riktigt hunnit med. För inte allt för länge sedan gick jag på högstadiet, tyckte att jag var vuxen och att föräldrarna inte fattade nånting. Älskade att gå på disco, kollade på varenda tennismatch som Björn Borg spelade, vartenda åk som Ingemar Stenmark åkte, tjuvrökte, drack mellanöl och åkte raggarbil, ljög ihop de mest osannolika historierna för föräldrarna och livet lekte. Luleå var min stad, jag kände till varenda gatusten, hade koll på allt som hände och vågade inte lämna stan ens för ett par dagar – jag kunde ju missa något! På midsomrarna åkte man antingen till Piteå Havsbad eller Brännaberget i Överkalix. Campingplatserna där förvandlades till rena slagfälten, det kryllade av överförfriskade ungdomar och raggarbilar. Föräldrarna var godtrogna och fruktansvärt naiva, skickade iväg oss med lite pengar på fickan, ett gammalt tält och med orden ”ha det så roligt”. Och roligt var det, men kanske inte på det sätt som de hade tänkt sig.
Så mycket dumt man har gjort – och så mycket roligt man har haft. Vi har stått på mörka vägar och liftat, hoppat in i bilar med okända personer där vad som helst hade kunnat hända – men det gjorde det inte. Vi gick till lasarettet och bad att få ny patientbricka eftersom vi ”tappat” den gamla, vi hade ”glömt” ta med ID-kort men fick ut den ändå – med falskt personnummer förstås, plötsligt var vi 18 år och kunde gå på puben. För på puben kom man in genom att legitimera sig med patientbrickan när man hade ”glömt” ID-kortet. Vi gick till den gamla gubben med närlivsbutiken intill skolan och köpte mellanöl på rasterna på fredagarna, för han var så gammal så han trodde att alla var minst 18 år som kom in i hans butik. Vi skolkade från skolan, nästan alla gjorde det i så stor utsträckning att lärarna kom på att de skulle skicka hem frånvarolappar till föräldrarna som de sedan skulle skriva under och vi elever skulle lämna tillbaka dem till lärarna. Då struntade vi i att visa dem för föräldrarna, förfalskade deras namnteckning och gav till lärarna – som på något obegripligt sätt trodde att allt stod rätt till. Vi ljög för föräldrarna ”jag ska sova hos S” sa jag, ”jag ska sova hos K” sa hon och så var vi ute och festade hela natten.
När jag var 16 år gick jag ett år på en internatskola, lanthushållsskola. Det berodde definitivt inte på att jag var intresserad av att lära mig stycka kött, väva, laga mat etc, nej det som drog var att man skulle få bo på internat på veckorna och det i värsta militärstaden Boden. Tänk så mycket killar det fanns där! Där levde vi loppan, hängde med militärerna, festade och gjorde lite som vi ville. Vi smugglade in killar på internatet, trots förbudet, Securitasvakten som gick rundor för att kolla att inga obehöriga fanns inne på byggnaden mutade vi med kaffe så då höll han tyst. Där lärde jag också känna A-L som skulle bli min allra bästa kompis alla kategorier hela livet. Vi blev så förälskade i Boden att vi återvände dit ett par år senare för att bo där. Och det var också en tid då vi levde loppan. Då var vi myndiga och bestämde själv över våra liv – behövde inte ljuga eller komma med bortförklaringar utan gjorde precis som vi ville. Livet var en fest. Vi jobbade på veckorna, festade på helgerna. Sparade pengar, reste utomlands så fort vi kunde och att vi överlevde de strapatserna är något av ett under – lika godtrogna som vanligt hoppade vi in i bilar med folk vi inte kände, klev upp bakpå motorcyklar och åkte med rasande fart längs serpentinvägarna i de grekiska bergen – utan hjälm förstås! Men inget farligt hände, vi hade bara så fasligt kul.
Sedan, med åldern, kom förnuftet och då blev det liksom lite tråkigare. Plötsligt insåg man farorna som fanns på lut och vågade inte ge sig hän lika mycket åt att bara njuta av livet och göra det som faller en in. Jag insåg också att jag nog hade haft en väldig tur som inte hade råkat illa ut på någon av alla strapatser. Men tänk så trist min tonårstid hade kunnat vara om jag hade haft den insikten redan som 13-14-åring – så mycket jag hade missat!
Nu inser jag att tonåringarna tycker att jag är hopplöst gammal och en sån som ingenting förstår. Ibland har jag nästan lust att ropa ut att ”jag var före er, jag har gjort allt det där, jag vet hur det funkar”. Jag kan nästan bli lite småilsken när jag åker upp till Luleå och ser tonåringar som glider omkring och ser ut som om de äger stan – det var ju JAG som ägde stan, jag var där först! När de nu lyssnar på remixer av gamla diskolåtar som jag hörde när jag var i deras ålder skulle jag också vilja att de fick veta att jag hörde de låtarna långt före dem – de är MINA!
Nåväl, så länge man är yngre än Rolling Stones är man inte gammal – för de är inte gamla.
