Jag bara undrar – vart tog föräldrarnas ansvar vägen? Vi måste väl ändå kunna se till våra egna barns säkerhet, lära dem hur man uppför sig på olika platser, att det kanske inte är så himla bra att peta in ett finger eller några tår innanför ett galler där rovdjur vistas. Och har jag ett pyttelitet barn, ja då kanske jag inte ska lämna honom/henne utan tillsyn på badplatser, lekparker osv utan vara med och hålla ögonen på vart jag har mitt barn.

Och jag håller nog med henne, jag skulle bli gladare om jag fick en mattekluring än ett tiggarbrev.

Igår var det dags för en av dotterns höjdpunkter i sommar – sjöläger. Hon har sett fram emot det här lägret länge, en hel vecka mellan kl 08.00-15.00 ska hon och flera andra få lära sig segla, paddla kanot osv – låter ju hur roligt som helst. Men glädje kan snabbt förvandlas till sorg och det var en mycket sorgsen och ledsen tjej som kom hem från den första lägerdagen. Sin första dag på sjön fick hon vara med om en skräckfylld upplevelse och detta pga den medpaddlare som hon fick med sig i kanoten. Det är en klasskompis till henne och att de känner varandra gjorde väl att han tyckte att han kunde ta ut svängarna lite grann, kanske ville han imponera, kanske trodde han att han var rolig – men uppenbarligen uppskattades det inte av dottern. Han hotade med att kasta sig i vattnet, stod upp i kanoten och försökte välta den och slutligen tappade han sin paddel i vattnet och tvingade sedan dottern lämna över sin paddel till honom med hot om att annars välta kanoten. När hon berättade för mig hur hon gråtande genomlidit paddlingsturen gjorde det ont i mammahjärtat och den unge mannen ska nog vara glad över att han inte fanns i min närhet just då.

Hur som helst så krävdes det ganska mycket övertalning och pepping igår kväll för att få dottern att inse att det inte är någon bra idé att hoppa av det här lägret efter en dag. Kanske är jag en hönsmamma, men jag har idag också ringt ledarna för lägret och berättat vad som hänt (det är lite förvånande dock att de inte har mer koll än att de såg vad som hände på sjön) och be dem hålla ett litet öga och se till att hon kan få ha någon annan i båten idag. Så nu håller jag mina tummar för att resten av veckan ska bli bättre och att hon får ha så roligt som hon förväntat sig.

Dottern kom hem idag efter att ha varit ute i lekparken med en kompis och deras mobiltelefoner. Hon var ångerfull och berättade att de hade SMS:at frågor till 118 100, vilket vi då inte tyckte var så  bra förstås – en himla massa pengar kostar det. Medan hon var där ute och gjorde detta insåg hon hur fel det var så hon hade raderat sina frågor och också de svar hon fått, men ett svar var kvar och det löd så här:

Fråga: Kommer jag att bli stor?
Svar: Vi tror absolut att du kommer att bli stor, kom ihåg att äta mycket gröt, grönsaker och att dricka mycket mjölk medan du växer, då växer du bättre. Lycka till!

18 kronor/fråga kostar det – vilken jäkla skittjänst!

Att titta på en sån här tävling tillsammans med en i dotterns ålder ger det hela en helt annan dimension, hon ser och påpekar saker som vi andra inte alls har en tanke på. Eller vad sägs om:

• Hon är barfota, hoppas verkligen att hon inte har fotvårtor.
• Hon hade nog ätit jättemycket snacks innan, för hon har brunt på tänderna.
• Tänk om hon gjorde värsta hip hop movesen (en stor bastant kvinna som sjunger ballad).
• Han som sprang upp på scenen när Spaniens bidrag sjöng var ju ändå ganska sjysst som inte gick upp när den ena stod på händer, och t.ex kittlade honom.

Tillsammans med en sådan kommentator vid min sida blev ändå en lång, utdragen och ganska tråkig tävling riktigt underhållande och skojig. Men nu har hon raskt somnat och det ska jag också!

Nåja, liknande sak har hänt förr. Min moster fyllde 80 förra sommaren och jag och min bror skulle köpa en present till henne. Det är inte helt enkelt att komma på vad man ska köpa till en 80-årig dam som har precis allt, men så kom jag på att en snygg sjal att ha till kappan kanske kunde vara nåt. Det handlade ju om en 80-årspresent så vi tyckte nog att vi kunde lägga ut några hundra var åtminstone för att hitta något fint. Jag och dottern åkte in till stan, stegade in på en butik som säljer damkläder och jag gick frankt fram till damen i kassan och sa ”Vi vill titta på en dyr sjal”, expediten var mycket  tillmötesgående och hjälpsam och plockade fram ett par stycken som var snygga och nog skulle passa till mosterns svarta kappa. Jag tänkte plocka för mig en av dem och gå och betala, men så slog det mig att jag nog ändå måste fråga vad den kostade, ”975 kronor” svarade expediten lätt. Nästan 1000 kronor för en bit tyg! Jag vet inte hur jag tog mig ur butiken, men stammade fram något i stil med att jag skulle ringa min mamma och kolla färgval först och återkomma sedan – av någon konstig anledning skämdes jag för att säga att det var alldeles för dyrt. När jag och dottern kommit ut ur affären sa jag till henne ”975 kronor för en sjal, det är ju helt sjukt!”. Då sa dottern ”Men mamma, du får faktiskt skylla dig själv när du går in i affären och säger att du vill ha en dyr sak”. Helt rätt. Sedan fick jag av min svägerska veta att jag hade gått in i Umeås mest exklusiva klädesbutik, så egentligen borde jag inte ha varit så förvånad.