Här sitter jag mitt i natten och funderar lite smått på hur dottern har det. För första gången är hon på ett övernattningsläger på 4H-gården och kring 23-tiden kom ett mess på mobilen ”Jag kan inte sova”. Jag försökte skriva några uppmuntrande rader tillbaka och föreslog att hon skulle ta fram en bok och läsa sig trött, men fick då svaret ”Det är inte lämpligt och jag är inte så glad. Alla andra sover”. Åter igen försökte jag uppmuntra henne med ett svar och sedan hörde hon inte av sig mer. Då gjorde det lite ont i mammahjärtat, är hon ledsen, gråter hon…så gick tankarna. Samtidigt vet jag ju att det inte är någon större fara, hon har kompisar och ledare där och till slut somnar man ju av utmattning och i morgon när hon vaknar är det inte mörkt och tyst längre. Då får de äta frukost tillsammans och sedan vara med alla djuren tills det är dags att åka hem. Och då känner hon sig nog lite extra stor av att ha varit på ett sånt läger.
Min lilla bebis börjar bli stor och utmanar sig själv och provar på nya saker mest hela tiden. Och för varje ny utmaning som hon klarar av växer hon ytterligare lite mer.
Nu råder nya tider i flickrummet. Dottern har kommit på att allt ”barnsligt” ska ut, dockskåp etc, och in ska sminkbord, spegel, perukstock m peruk etc. ”För jag är ju en rocktjej”. Det var inte allt för länge sedan hon klädde ut sig till den vänaste av prinsessor, iförd fantastiska kreationer och högklackade skor, men i morgon på fritids maskerad blir utstyrseln en helt annan. Jag inser att min lilla bebis håller på att bli stor – och det är faktiskt riktigt roligt att följa med på den resan.
Jag måste bara säga att jag har världens bästa lilla dotter som man kan tänka sig! Jag har varit lite gnällig på sistone och tycker att det är dags att vända på den trenden. Ibland kryper ett litet monster in i hennes kropp och säger till henne att göra och säga tokiga saker, men det är så sällan så det har liksom ingen större betydelse. Hon är snäll, god och glad och har fantastiskt rolig humor och jag är så himla glad över att just jag får vara hennes mamma! Idag har hon bjudit mig på middag, stekt fiskpinnar alldeles själv och gjort hemlagat potatismos med endast lite assistans. Helt enkelt så är hon bara BÄST!
Jag kommer till jobbet, får tränga mig fram för att komma åt min klädhylla. Tar av mig ytterkläderna samtidigt som 10 andra personer försöker få min uppmärksamhet på olika sätt; de dyker upp mitt i ansiktet på mig, rycker i mina kläder, i mina kroppsdelar, skriker, tjoar och stimmar. Om jag kanske är glad för att jag köpt något nytt och visar upp det så kontrar genast någon annan med ”Jag har en mycket finare sån hemma”.
Väl inne i mitt arbetsrum har jag tur om inte någon av mina arbetskamrater lägger krokben för mig när jag går förbi. När jag ska ta fram mina saker ur lådan knuffas och trängs alla andra bredvid mig, alla vill hinna först – så det gäller att ha vassa armbågar. När jag sitter och försöker arbeta är det hela tiden någon som pockar på min uppmärksamhet, vill ha hjälp av mig och är pratsjuk. Svarar jag så på deras frågor så blir chefen arg på mig, fast det inte var jag som började! Om jag behöver hjälp av chefen och räcker upp min hand, kan jag bli sittande väldigt länge, hon har ju 25 andra personer som hon också måste hjälpa. Vissa dagar kan det till och med hända att jag blir utan hjälp.
När vi sedan har rast gäller det att vara snabbt framme för att inte bli ensam på rasten. Redan på väg ut på rasten måste jag hugga tag i den kollega jag är sugen på att umgås med och paxa henne/honom, för annars kanske någon annan hinner före och då är det inte alls säkert att jag får vara med dem. Tillbaka från rasten kanske mina kläder är blöta, men eftersom vi bara har två (väldigt dåligt fungerande) torkskåp är sannolikheten att mina kläder ska få plats där ganska liten så därför får jag finna mig i att ta på mig blöta kläder till nästa rast.
Då det är lunch och jag går till personalmatsalen får jag sällan stå i fred i kön, alla puttas och knuffas och vill hinna fram först. I matsalen finns det alltid bara en maträtt som serveras, inget alternativ, så gillar jag inte maten får jag vackert vara hungrig. Där gäller det att äta snabbt, för samma sak gäller här – om jag vill ha någon att vara med på min rast måste jag vara snabbt ute, kommer jag ut sist har alla andra redan hunnit paxa varandra och jag blir utanför.
Blir jag kissnödig väntar jag så länge det bara går, helst vill jag hinna hem innan jag går på toa. Men det är svårt att hålla sig så länge och jag blir tvungen att besöka en toalett som är smutsig och stökig och inte alltid har ett fungerande lås. Funkar inte låset måste jag be någon kollega följa med mig och stå vakt utanför. När jag sedan ska tvätta händerna har jag tur om det finns tvål och handdukar, oftast blir det bara att tvätta händerna med vatten och torka av dem på kläderna.
Mina kollegor och jag tävlar hela tiden om vem som är bäst och kan mest. Vi berömmer sällan varandra, utan klagar hellre. Flera gånger om dagen händer det saker som skapar intriger och en massa energi går åt till att bråka och försöka reda ut vem som gjorde fel och vem som gjorde rätt. Vi fräser och snäser åt varandra och gaddar gärna ihop oss flera stycken mot en. Några av männen på min arbetsplats har ”särskilda behov” och det gör att jag och de andra kvinnorna lite då och då får stå ut med en del sparkar och slag, för eftersom det finns så få chefer på jobbet hinner de inte med att se och ta itu med allt som händer.
Om det var min arbetsplats skulle jag genast gå till mitt skyddsombud och klaga – eller helt enkelt vägra gå dit nästa dag igen! Men det är ett val som jag i så fall kan göra bara för att jag är vuxen och har valmöjligheter – när det gäller barnen så har de skolplikt och får vackert gilla läget.
Här sitter jag vid datorn, intet ont anande. Dottern har lagt sig och läser en bok och plötsligt ropar hon ”Mamma, det är jätteäckliga ord i den här boken!”. ”Vad då?” frågar jag, ”Det står knulla”! Jag springer så klart in i rummet och kollar vad det är hon läser och det är en bok som JAG – den ömsinta modern – valde ut åt henne när vi var på biblioteket senast. ”Tuva-Lisa” heter den och är skriven av världens bästa svenska barnboksförfattare (enl mig själv då) Anders Jakobsson och Sören Olsson.
Det här är nackdelen med att ha en unge som var 4½ år när hon började läsa. De böcker som rent ”story-mässigt” passar henne är för lättlästa och således blir innehållet ett annat när hon söker sig till böcker med mer text.
Nu fortsätter hon dock läsa och det är märkligt tyst där inne…undrar jag vad som rör sig i det lilla huvudet.
”Det var en gång en 11-årig flicka som vi kan kalla A. Det var synd om A, för hon hade det nog ganska jobbigt hemma. Hennes mamma hade fler barn som nu var vuxna, men när de var små misshandlade hon dem så att hon fick sitta av ett ganska långt fängelsestraff. A:s mamma var både alkoholist och psykiskt sjuk, vissa dagar var hon lite bättre och andra dagar sämre. Alla i grannskapet visste hur det var ställt. Det visste även personalen på A:s skola och många hade anmält till de sociala myndigheterna att de var oroliga för A:s skull. Det gjordes med jämna mellanrum, men åren gick och ingenting hände.
A var en rar och snäll flicka och hon ville, precis som alla andra flickor i den åldern, ha kompisar. I kvarteret fanns det några andra tjejer som hon gärna ville vara med, de var lite yngre än henne, men det spelade ingen roll för de var roliga att leka med ändå. En av tjejerna, E, brukade vara med henne ibland. E:s föräldrar tyckte att de gärna fick vara tillsammans, men E fick stränga uppmaningar om att hon aldrig fick gå hem till A utan de fick vara hemma hos E eller ute när de skulle träffas. Det var aldrig några problem med det, för A bad aldrig E eller någon annan av tjejerna komma hem till sig – kanske inte så konstigt när man tänkte efter. E berättade en gång för sin mamma att A nästan alltid fick äta Billys pizza hemma, och fick värma den själv i mikron. På skolavslutningen såg E:s mamma att A såg väldigt dåligt klädd ut, trots att det var sista dagen inför sommarlovet hade hon vinterkängor och en smutsig gammal fleecetröja på sig. Hennes mamma fanns inte bland föräldrarna som var med på skolavslutningen. Senare berättade E att A hade sagt att hennes mamma inte kunde vara med därför att hon var hemma och hade magsjuka. En annan mamma på skolan hade en kväll vid 21-tiden hittat A gråtande på skolgården. När hon frågade vad som hade hänt svarade A ‘Mamma väckte mig och sa att jag hade försovit mig och måste skynda mig till skolan’. Kanske hade A:s mamma varit full, somnat och sedan vaknat till och inte fattat att det var kväll och inte morgon och skickat iväg stackars A till skolan. Den gången ringde mamman som hittade A till polisen, men ingenting hände.
Det var med sorg i hjärtat som E:s mamma kunde konstatera att de sociala myndigheterna kanske inte alltid agerar som de borde. Hon tänkte också på att det säkert fanns många fler sådana här flickor och pojkar som inte hade det så roligt hemma. Hon funderade också på vad just hon kunde göra för den här flickan och insåg att det inte var så mycket annat än att hålla ögon och öron öppna, rapportera om hon såg något som inte var bra och se till att A kände sig välkommen i E:s hem samt bjuda henne på fika och mat om hon var hungrig.”
Snipp snapp snut – så var sagan slut (för den här gången). Om det blir ett lyckligt slut återstår att se, men risken är nog stor att det inte blir det.
Idag har dottern fått vara hos en kompis eftersom skola och fritids är stängt och vi har jobbat. Detta brev hittade jag i brevlådan när jag kom hem, för några sekunder trodde jag faktiskt att det var på riktigt! Man kan nog säga att hon har sinne för humor och dessutom vet vad föräldrarna går igång på, hon vet hur jobbigt vi tycker att det har varit med alla ombyggnationer i huset.
Jag har en dotter som skulle behöva fler timmar på dygnet, fler dagar i veckan, fler veckor på en månad och fler månader på ett år. Skulle hon själv få bestämma skulle hon förmodligen ha minst en aktivitet/dag, vara med på läger varje vecka under sommarlovet och gå både slalomkurs och snowboardkurs samtidigt. Ser hon att det går att anmäla sig till ett tv-program – ja då vill hon absolut vara med. Hon vill skicka in alla möjliga (och omöjliga) rekord till Rekordbyrån, skriva låtar och skicka in till Lilla melodifestivalen, börja blogga på VK.se, starta tidningar, anordna loppis, se alla filmer som kommer på bio, gå på alla tänkbara konserter och musikaler. Hon vill resa jorden runt, Sverige runt, flytta till Japan, flytta till USA, flytta till Stockholm. Ja – hon är helt enkelt fylld av livs- och upptäckarglädje och egentligen är det ju en fantastisk egenskap. Även om det emellanåt blir lite trist att behöva vara glädjedödaren som plockar ner henne och talar om för henne att det inte går att göra ALLT detta nu på en gång.
Jag hoppas att denna iver kommer att bestå, att hon fortsätter vara nyfiken och villig att upptäcka nya saker, ställas inför nya utmaningar och utnyttja alla möjligheter som kommer i hennes väg. Visst, är man försiktig utsätter man sig heller inte för så många risker, men om man inte vågar något utan bara räds för vad som kan hända – hur roligt blir det då?
Här är två mycket förväntansfulla små tjejer som är på väg att få vara med på sin första tv-inspelning. Och spännande tyckte de att det var. Nu är det bara det att det är ett himla tjat här hemma om att få vara med som deltagare i ett tv-program och inte bara tv-publik! Som tur är finns det åldersgränser på de allra flesta programmen, men om dottern själv skulle få välja skulle hon vara med i Talang, Wild kids, Expedition Vildmark, Bulldogg och Pysselskogen.
Har jag månne närt en blivande dokusåpadeltagare vid min barm?!
…det var väl roligt, hurra! Eller?
Jag vet inte vad det är med ungarna nu för tiden, men inte är det som när jag var liten. Den här vintern började ju inget bra, bara regn, rusk och varmt – ingen snö. Jag tyckte synd om barnen för det fanns absolut ingenting att göra ute, det var bara lera och sörja ute och då är det svårt att hitta på utelekar. Så äntligen kom snön och jag hade sett framför mig hur alla ungarna skulle jubla och rusa till pulkabackarna och tillbringa hela dagarna där, men icke sa Nicke.
Nu är det jullov och dottern börjar oftast sina dagar med att ringa runt till kompisar och fråga om de vill hänga med ut och åka pulka. Den ena efter den andra säger nej, de vill leka, men inte vara ute. Om hon mot förmodan får med sig någon ut, vilket händer någon enstaka gång, ja då är de strax inne igen. Det är kallt om öronen, det sprutar snö i ansiktet när man åker pulka, fötterna fryser, det är för mörkt - massor med saker är fel. Men hallå – det är så det är när det är vinter! Jag är själv uppväxt i Norrbotten och då kunde man snacka kyla och snö, det var oftast mellan 20-30 grader kallt flera månader på året och massor med snö, och det var kolsvart ute. Men vi älskade det och tillbringade massvis med timmar utomhus vinter som sommar. Vi var röda och fnasiga om kinderna mest hela tiden och framför allt, vi var nästan alltid friska!
Idag, när barnen tillbringar så mycket tid framför datorer och tv-apparater, tror jag det är än viktigare att de tillbringar mycket tid utomhus, spelar ingen roll om det är vinter eller sommar. Det är inte farligt med kyla och snö – bara man klär sig ordentligt. Barnen själva vet ju inte hur viktigt det är att röra på sig och få frisk luft, så vi vuxna måste lära dem det, uppmuntra dem till att vara ute och leka. Vi köper skranor, pulkor, bobar, tefat och gud vet vad, men ser inte till att de används. Sista dagen på terminen inför jullovet förra året höll rektorn ett tal och sa till barnen att han förväntade sig att de skulle tillbringa minst tre timmar/dag utomhus under hela jullovet och det tyckte jag var bra gjort. Sedan är det ju osagt hur det blev med den saken, men hoppas kan man ju alltid.
Här sitter jag mitt i natten och funderar lite smått på hur dottern har det. För första gången är hon på ett övernattningsläger på 4H-gården och kring 23-tiden kom ett mess på mobilen ”Jag kan inte sova”. Jag försökte skriva några uppmuntrande rader tillbaka och föreslog att hon skulle ta fram en bok och läsa sig trött, men fick då svaret ”Det är inte lämpligt och jag är inte så glad. Alla andra sover”. Åter igen försökte jag uppmuntra henne med ett svar och sedan hörde hon inte av sig mer. Då gjorde det lite ont i mammahjärtat, är hon ledsen, gråter hon…så gick tankarna. Samtidigt vet jag ju att det inte är någon större fara, hon har kompisar och ledare där och till slut somnar man ju av utmattning och i morgon när hon vaknar är det inte mörkt och tyst längre. Då får de äta frukost tillsammans och sedan vara med alla djuren tills det är dags att åka hem. Och då känner hon sig nog lite extra stor av att ha varit på ett sånt läger.
