Så här har en arbetsgivare skrivit om mig i betyget när jag slutade ” K sprider en mjuk och vänlig atmosfär omkring sig och har en underfundig humor, inte minst när det blir stressigt på arbetsplatsen”.
Alltså – hur positivt låter det? Skitmycket att göra på jobbet, högarna hopar sig, patienterna är otåliga och vad gör sekreteraren? Jo, hon plockar fram pruttkuddarna, tar på sig lösnäsan och blir så där jobbigt putslustig!
Det kanske krävs någon slags form av förklaring. En är att jag avskyr äckliga lukter och sörjor, såna sysslar ju ovanstående yrkesmän med. Jag skulle aldrig klara av att gräva i andras avlopp, tycker det är nog äckligt i mitt eget och då är det ju bara ”bekant” skit. Tandläkare, gynekolog och fotvårdare går väl an om det kommer folk som sköter sin hygien, men det finns ju faktiskt de som inte gör det och då skulle det nog vara kräkvarning för mig. Kirurger får hålla på och slafsa med både det ena och det andra och jag skulle inte stå ut en sekund i det arbetet.
Jag minns när jag jobbade på polisen och teknikerna var ute i en bostad där en man hade avlidit för mycket länge sedan. Jag skulle skriva ut diktatet och polisen gick omkring i det här huset, bland likmaskar och en stank som förmodligen var helt avskyvärd. När han i diktatet beskrev vad han såg och luktade kan jag lugnt säga att jag tappade matlusten, men plötsligt avbryter han diktatet och säger ”Klockan är 12.00 och vi avbryter för lunch”! Hur sjutton han kunde känna sig sugen på mat vid det tillfället är för mig helt obegripligt.
Jag kan bara konstatera att det är en väldans tur att vi är olika, för alla dessa ”äckelarbeten” är ju viktiga och jag är innerligt tacksam att de personer finns som vill jobba med sådana saker.
Idag hade jag en helt vansinnigt upprörd och galen människa i min omgivning, och herre Gud så tufft det blev för alla som var runt omkring henne! Idag var dagen D på jobbet och vi har alla peppat varandra och blivit peppade av chefer och andra om att det här nog ska gå bra – och så är den här människan alldeles tvärt emot. Inga glada tankar där inte! Allt var fel! Hon skällde och gnällde så det stod härliga till och fasen vad sånt ställer till för de som tvingas arbeta med en sådan människa.
Det här fick mig att tänka på hur viktigt mitt eget beteende är för alla i min omgivning – inte minst på jobbet. Man kan ju leva efter devisen att jag gör väl som jag vill, ingen annan ska bry sig i hur jag uppför mig och jag har rätt att ha åsikter. Och visst, alla är vi som vi är, men vi har baske mig en skyldighet att se till så att vi inte förpestar alla andra i vår omgivning. Om 20 stycken är positiva och 1 är negativ så tar den där negativismen över, den är som en elak farsot och pestsmitta som liksom naglar sig fast och smittar alla runt omkring sakta men säkert. Hur mycket man än försöker stå emot så går det inte, det börjar gro ett litet frö av missnöje och sedan är det liksom kört på något vis. Den negativa energin är så stark och så genomträngande och går nästan inte att ruska av sig.
Den här människan som nästan förstörde allas våran dag är förmodligen lyckligt omedveten om vad hon ställt till med. Antagligen tycker hon att hon har rätt att bete sig på det viset, och alla vi som INTE fattar hur fel och hur dåligt allting är är bara dumma i huvudet.
Jag tycker synd om sådana människor, men jag tycker ännu mer synd om de som blir drabbade.
Bägge mina föräldrar har förärats med guldklocka på sina arbetsplatser. Båda två har dessutom endast haft en och samma arbetsgivare under hela sitt yrkesverksamma liv – staten. Mamma jobbade på Televerket och pappa på SJ. Båda två började arbeta i tidig ålder, hade inte någon speciell utbildning innan dess utan bara vanlig grundskola. De har kunnat avancera på sina arbetsplatser genom att gå kurser och internutbildningar och har haft riktigt bra arbeten bägge två.
I det här fallet så har äpplet fallit väldigt långt från trädet. Jag kommer aldrig hinna få någon guldklocka, även om jag stannar kvar på mitt jobb tills pensionsåldern så är det kört. Jag har haft 14 olika fasta anställningar sedan jag började mitt arbetsliv, ända tills mitt förra jobb – det jag hade innan det jag har nu – hade jag aldrig stannat längre än 2 år på ett och samma jobb. Men nu har jag liksom changerat, där jag jobbar nu har jag jobbat i 5½ år och jobbet innan dess stannade jag på i nästan 6 år! Man blir väl kanske bekväm med åldern.
Jag har aldrig vantrivts på någon arbetsplats…eller jo, det har jag faktiskt. Jag jobbade en kort seans på försäkringskassan i Luleå och det var nog det mest deprimerande ställe jag varit på. Innan jag fick jobbet skulle jag på den sedvanliga intervjun och det var en man och en kvinna som skulle hålla i den, när jag satt i väntrummet och väntade på att få komma in hörde jag hur de pratade om mig i sitt rum. ”Ja, nu kommer den här N.N. Man ser ju på hennes meritförteckning att hon har hoppat runt en väldig massa mellan en massa arbetsplatser”, på tonfallet gick det inte att undgå att förstå att det var inget positivt i deras ögon. Hur som helst, jag fick jobbet, och de fick vatten på sin kvarn – jag blev endast kvar där i fyra månader! Det var så sorglig mentalitet på det stället så det kändes som om jag hade bly i fötterna varje dag som jag skulle gå dit. Sura, trista, trötta och oengagerade tanter satt vid sina skrivbord och gnällde och klagade och verkade tycka att varenda människa som de hade med att göra var fullkomliga idioter som bara ville lura till sig sjukpenning. Det tog mig inte lång stund att inse att jag skulle bli komplett galen om jag blev kvar där, så jag ringde till min tidigare arbetsgivare och bad att få komma tillbaka – och det fick jag, som tur var!
Vad det beror på att jag bytt jobb så ofta vet jag inte riktigt, det är väl någon rastlöshet som bor inom mig. Jag har som sagt trivts riktigt bra på nästan alla mina arbetsplatser och haft fantastiskt trevliga arbetskamrater nästan överallt, men det har på något sätt blivit så att när jag lärt mig allt som behövts läras och jobbet har blivit lite av rutin – då har jag velat prova mina vingar igen. Men de här två sista arbetena som jag har haft har varit lite annorlunda på så sätt att ingen dag är den andra lik, man hinner liksom inte få in några rutiner utan allt kan kastas om när som helst och hur många gånger som helst under dagen och det har nog passat mig lite bättre.
Men som sagt – någon guldklocka eller medalj blir det inte!
Vad är det egentligen som gör att vi svenskar är så titelfixerade? Varför är bland de första frågorna vi ställer till en ny bekantskap vad de jobbar med? Är det för att kunna kategorisera dem och stoppa in dem i ett fack? Vad säger egentligen ett yrke om en människa? Enligt mig i princip ingenting.
Många är vi som ”råkat” hamna i ett visst yrke. Det är inte drömyrket vi skaffat oss, kanske har vi aldrig ens haft något drömyrke. Vi har helt enkelt av en eller annan anledning gått en viss utbildning och därefter skaffat oss jobb inom den branschen, mest för att man ju ska ha ett jobb och tillfälligheterna gjorde att det blev just det valet vi gjorde vid den tidpunkten.
Sedan jag blev vuxen har jag nog aldrig haft något drömyrke, jag har aldrig sagt att ”det eller det skulle jag villa jobba med”. Nej, för mig har jobbet varit något som är nödvändigt för försörjningen och också en del som ingår i livet på något vis, om man sedan trivs och har roligt på jobbet är det så klart en bonus och en förutsättning för att man ska bli kvar. Men att skaffa mig en fin titel har aldrig legat för mig. Jag, liksom alla andra i vår moderna tid, har ju egentligen haft samma förutsättningar. Gymnasium och högskola/universitet har legat öppna för oss oavsett vilken bakgrund vi haft. Vissa valde att gå långa teoretiska utbildningar, andra låg mer åt det praktiska hållet och valde de utbildningarna. För mig var tanken att snabbt utbilda mig till något som skulle leda till ett yrke och att jag kunde börja jobba och tjäna pengar för att få friheten att göra det jag ville.
I slutet på 70-talet, när jag gick ut högstadiet, var det väldigt vanligt att man inte valde någon gymnasieutbildning. Många var sugna på att börja jobba direkt och då var arbetsklimatet sådant att det gick. Det fanns massvis med jobb att få för de som ville och de klarade sig riktigt bra på det. Jag hade dock föräldrar som mer eller mindre krävde att jag skulle gå någon form av utbildning och då kanske jag inte var så glad över det, men självklart var det något jag uppskattade senare i livet då jag såg hur flera av mina kompisar ett antal år senare var tvungna att sätta sig på kom vux för att läsa in gymnasiebetyg. Jag valde dock en yrkesinriktad utbildning just för att jag inte gillade att plugga och ville ut och jobba i stället. Sedan har jag i vuxen ålder gått några andra utbildningar och skaffat mig andra yrken, hoppat på sådant som verkat skoj.
Men hur tänker då de som tycker att det är så viktigt med titlar? Är jag mindre värd för att jag inte gått en akademisk utbildning, är jag inte att räkna med då? Jag har sammanlagt gått 16 år i skola, inte någon utbildning med akademiska poäng, men jag har således studerat lika länge som ex.vis en sjuksköterska eller ingenjör. Så man kan ju inte säga att jag är obildad – jag har bara valt en annan typ av studier och yrken.
Om jag inte valt att göra ”karriär” och i stället sett jobbet som en försörjning och något som är socialt viktigt för mig – är jag då sämre än den som klättrat på sin karriärsstege och ”blivit något” i samhället? Har jag satt mig själv åt sidan för att jag sedan jag fått barn gått ner i arbetstid, degraderat mig i arbetslivet och i stället satsat på att vara förälder? Nej, jag tycker inte det. Det är ett val som jag har gjort. Jobbet betyder inte så mycket för mig att jag vill tillbringa upp till 12 timmar där – jag vill hellre befinna mig i livet och lägga mitt krut där. Jag lever inte för att jobba utan jag jobbar för att leva. Sedan är jag självklart innerligt tacksam över att jag har ett jobb där jag trivs fantastiskt bra – det är mycket värt. Men det har ingenting med min titel att göra utan att jag har roliga arbetsuppgifter och framför allt väldigt bra arbetskamrater.
Vore det inte trevligare att i stället för att fråga någon vad de jobbar med fråga ”Vem är du?” och ”Vad har du för intressen?”. Det skulle i alla fall ge mig mer. Sedan skiter jag i om jag samtalar med en fabriksarbetare, frisör, professor eller lokalvårdare – huvudsaken att det är en person med hjärtat på rätta stället, som är fri från fördomar och som kan bjuda på sig själv.
Härom dagen var vi några på jobbet som satt och pratade om en människa som oftast blir så himla arg när någon säger till henne att hon måste göra något som hon egentligen inte vill. Det kan vara små, självklara saker egentligen, men just det där att någon säger till henne gör att hon går i taket. Då sa den enda killen i sällskapet ”Hon borde ha fått göra lumpen”. Först var det ingen av oss andra som fattade vad han egentligen menade med det, men då förklarade han ”Ja, då hade hon fått lära sig ta order”. Och då gick det upp ett ljus för mig – det är ju så himla sant det han sa!
På de flesta arbetsplatser jag haft – och det är faktiskt väldigt många – så har det varit övervägande delen kvinnor som har jobbat. Och det har varit tjafsigt och gnälligt och många har klagat på chefen (som oftast också varit en kvinna) och ifrågasatt och varit misstänksamma som om de alltid trott att allt hon sagt och bestämt har varit mest för att jävlas med alla andra. De har haft svårt att ta till sig att chefen är chef och chefen har rätt att bestämma och när hon/han har bestämt något så är det bara att inse att det är det en chef är till för – att fatta beslut och bestämma. Jag har funderat en del över det fenomenet, varför det är så svårt att fatta att man måste lyda order, ibland gillar man besluten och ibland inte, det är liksom det som är grejen när man är anställd.
Nu gav min käre manlige kollega mig svaret – vi har inte gjort lumpen och därmed inte lärt oss ta order! Det är därför vi har en förmåga att tjafsa och ifrågasätta och inte bara säga ”Ok, jag hör vad du säger och jag gör det du ber mig”.
Att ha ett jobb är inte någon självklarhet idag. Jag har i och för sig haft den stora turen att i princip aldrig ha varit arbetslös, de korta perioder jag varit det har det varit självvalt så det kan ju nästan inte räknas. Dessutom har jag haft förmånen att kunna prova på en massa olika arbeten, dels eftersom jag pluggat och skaffat mig nya utbildningar emellanåt och dels för att det har varit så enkelt att få jobb förr. Jag har jobbat som hemsamarit, telefonist, kontorist, bartender, hotellreceptionist, tolk, läkarsekreterare m.m och trivts på i stort sett vartenda jobb jag haft. Visst, arbetsuppgifterna kanske inte alltid har varit de roligaste, men då har kollegorna oftast varit desto skojigare. Just nu har jag ett arbete som jag tycker att det är roligt att gå till, gruvar mig aldrig utan ser fram emot att komma dit efter att ha varit ledig ett längre tag. Arbetsglädjen består till stor del av att jag har flera fantastiskt bra kollegor, vi skrattar och har roligt tillsammans vilket betyder mycket. Men jag har också roliga arbetsuppgifter och den ena dagen är aldrig den andra lik, allt kan hända.
Något som ju är oerhört viktigt är kollegorna, trivs man inte med dem kan det bli riktigt riktigt jobbigt. Och vad är det egentligen som säger att man gillar alla man har omkring sig på jobbet? Det är ju inte personer som man på något sätt valt att tillbringa så stor del av sin vakna tid med – man är helt enkelt ihoptvingade därför att man hamnat på samma arbetsplats. Sin partner har man valt och så även sina vänner, men som sagt arbetskamraterna fick man på köpet när man tog sin anställning.
Vi människor är ju olika bra på att anpassa oss. En del tycker att absolut alla måste rätta sig efter just mig, andra tycker att det är okej med olikheter och klarar av att anpassa sig. Jag anser faktiskt att det är min förbannade skyldighet att bidra till en god stämning på arbetsplatsen. Visst, jag älskar inte alla – långt ifrån – men jag måste gilla läget. Om jag går omkring och surar och suckar och stönar en hel dag på jobbet, hur blir det då? Jo, alla andra blir osäkra, ganska snabbt börjar var och en rannsaka sig själv ”har jag gjort något fel?”, ”har jag sagt något som har gjort henne upprörd?” och så går de på tå och vågar knappt säga någonting. Alla har dåliga dagar och då kanske man inte känner för att rusa in på kontoret och stråla som en sol och skrika ”äntligen en ny dag!”, men då är det ju så enkelt att bara säga till att man har en lite dålig dag så vet de andra.
Det nästan svåraste som finns är när man får en ny arbetskamrat som inte riktigt vill inordna sig i gruppen utan gärna ställer sig lite utanför, är tyst och inte bidrar så mycket till stämningen. Jag menar inte att alla måste ha sån mundiarré som jag har, absolut inte, men var och en i en grupp har ändå ett visst ansvar. Hur skulle det vara om alla bara teg? Något litet kan man väl ändå bidra med? Man kanske upplevde något lustigt på bussen på väg till jobbet, såg något intressant på tv härom kvällen, läser en bok man kan berätta om – dela med sig av något om än bara pyttelite.