Ponera att jag skulle vakna stendöv i morgon bitti (och då inte ha den utbildning och kunskap om dövhet som jag har). Det är ju inte så att jag då per automatik lärt mig teckenspråket i och med min dövhet och det har inte min omgivning gjort heller. Nej, jag har hastigt och (o)lustigt tappat all min förmåga att kommunicera, visst jag har talet kvar och kan prata, men vad andra sedan säger till mig har jag ingen aning om. De som är födda döva tränar ofta upp en förmåga att avläsa på läpparna när folk pratar med dem, men den förmågan har ju inte jag idag och inte heller i morgon bitti. Det första som skulle hända mig var att jag inte skulle kunna höra vad min familj säger till mig, skulle det vara något jätteviktigt de vill ha sagt så skulle de väl förmodligen skriva ner det på en lapp så att jag kunde läsa, men de där små samtalen som man hela tiden har skulle helt dö ut. Mina vänner och bekanta skulle sakta, men säkert försvinna ut i periferin, för hur roligt är det att umgås med en människa som inget hör? Det blir bara jobbigt och konstigt och konstlat så de skulle börja undvika mig och sluta höra av sig. Mitt jobb skulle jag inte kunna behålla, för där krävs min hörsel i allra högsta grad, så jag skulle förmodligen bli sjukskriven till att börja med och sedan skulle diverse arbetsmarknadsinsatser sättas in och jag skulle få ”arbetsträna” i något arkiv eller något annat ensamjobb där det inte krävs att jag hör. På rasterna skulle jag sitta lite ensam på kanten, eller kanske hoppa över att gå till fikarummet eftersom det ändå bara blir jobbigt att sitta och känna sig utanför. När släkt och familj skulle träffas, för de skulle ju inte bara kunna försvinna ifrån mig i alla fall, skulle jag sitta där vid matbordet och i soffan och se alla andras munnar röra sig, ibland ser jag att alla skrattar till och då skrattar jag lite grann också, bara för att inte verka helt dum. Då och då skulle någon luta sig fram mot mig och halvskrika och röra övertydligt på munnen och säga ”Vi pratar om en på jobbet som berättade en så rolig historia”.

Dövhet är ett i allra högsta grad socialt handikapp och det utanförskap som det kan innebära skulle förmodligen totalt ta knäcken på mig. Sedan finns det ju ett annat handikapp som benämns dövblind och det skulle vara så fruktansvärt så det vill jag inte ens tänka på!

Min lilla bebis börjar bli stor och utmanar sig själv och provar på nya saker mest hela tiden. Och för varje ny utmaning som hon klarar av växer hon ytterligare lite mer.

Jag fick tid hos en distriktsläkare och gick dit inget ont anande och tänkte att han nog skulle säga till mig att avvakta och att det inte var några konstigheter. Men där bedrog jag mig, för hastigt och lustigt befann jag mig sittande på pendeltåget till Huddinge sjukhus med en remiss i min hand. Självklart hade de klistrat igen kuvertet, men nyfiken och vetgirig som jag är öppnade jag så klart kuvertet för att läsa remissen. Som frågeställning stod det med stora bokstäver ”MS-debut?”. Kändes inget vidare…

Väl framme på Huddinge sjukhus akutmottagning blev det ett ganska stort pådrag, två olika neurologer undersökte mig med allvarliga miner och gjorde alla tänkbara tester. Sedan fick jag beskedet att de ville lägga in mig för vidare utredning, vilket alls inte var vad jag hade tänkt mig. Med en liten 1½-åring där hemma ville jag så klart hem till henne och efter lite kompromissande fick jag löfte om att åka hem och sova så fort jag hade gjort en magnetkameraröntgen av hjärna och ryggmärg för att sedan komma tillbaka dagen efter.

När den vidriga röntgenundersökningen var avklarad fick jag komma upp till avdelningen och in kom en sjuksköterska som sa ”Du får stanna kvar över natten, för de hittade något på röntgenundersökningen och överläkaren kommer hit i morgon bitti för att tala om för dig vad det var”! Sedan gick sjuksköterskan ut från rummet och lämnade mig ensam med mina tankar, hela natten. Där låg jag och funderade, de hade röntgat min hjärna och min ryggmärg, mycket vitala delar i kroppen. Och plötsligt slog det mig – jag KAN faktiskt vara en av de människor som får ett fruktansvärt besked. Det KAN vara en hjärntumör, det KAN vara dödligt! Och jag ville ju verkligen inte dö, jag hade ju min lilla dotter där hemma och henne ville jag leva tillsammans med många många år till.

Den natten var nog den värsta i mitt liv, så många tankar, sån ångest. Tiden har väl aldrig gått så sakta som då och jag bara väntade och väntade på att det någon gång skulle bli morgon så att den där överläkaren kom och gav mig beskedet, dödsdomen!

När morgonen väl kom, och så även överläkaren, visade det sig att all min oro och all min ångest varit helt i onödan. Det man hade sett var en inflammation på ryggmärgen, ingenting farligt utan något som med allra största sannolikhet skulle försvinna med tiden. Jag kunde andas ut, men den natten var det alltså första gången som jag insåg att jag var odödlig.

Vad jag sedan tycker om den klantiga sköterskans sätt att uttala sig – det är en helt annan historia.

Då börjar plötsligt lite småsura tankar dyka upp i mitt huvud, här sitter en massa människor som har betalat ganska dyrt för sin resa, borde vi då inte få välja själva om vi vill höra musik (i egna medhavda lurar) och dessutom få välja VILKEN musik vi vill lyssna på? Kanske måste vi ringa ett viktigt telefonsamtal, vilket är stört omöjligt då musiken överröstar allt tänkbart prat från en liten mobiltelefon. Kanske vill man bara, precis som jag just idag, sitta och fundera över livets sorger och bedrövelser, bearbeta de upplevelser och intryck dagen har gett – funkar inte heller till dunket av musiken.

Visst, en lördag kväll på hemvägen från krogen, känns det lite småcharmigt med denna egensinniga busschaufför – men en dag på väg hem från jobbet, lagom stressad, påverkad av tråkiga händelser på arbetsplatsen – avstår jag väldigt gärna.

• Amigo, ett hysteriskt barnprogram med en programledare som är det mest speedade jag sett på länge.
• Barda, ett barnprogram som jag inte fattar någonting av. Men dottern och hennes kompisar gillar det, så det är väl säkert bra då.
• Stefan Sauk åkte ut ur Lets Dance och Willy blev kvar – de som röstar måste ju ha hål i huvudet!
• Christer Sjögren som gäst hos Skavlan, så fort jag ser den mannen ryser jag (dock INTE av välbehag).
• Skavlans bortsjabblande av Kat von D, hon har säkert mycket intressant att berätta men frågorna han ställde var bara tramsiga.

Grubblerier på hög nivå…