Jag bara undrar – vart tog föräldrarnas ansvar vägen? Vi måste väl ändå kunna se till våra egna barns säkerhet, lära dem hur man uppför sig på olika platser, att det kanske inte är så himla bra att peta in ett finger eller några tår innanför ett galler där rovdjur vistas. Och har jag ett pyttelitet barn, ja då kanske jag inte ska lämna honom/henne utan tillsyn på badplatser, lekparker osv utan vara med och hålla ögonen på vart jag har mitt barn.

Så steg jag då glad i hågen in på den välkända tatueringsstudion på Söder i Stockholm. Den ligger ganska nära den adress jag bodde på när jag bodde på Söder, så jag har gått förbi där många många gånger och funderat över hur det såg ut där inne, vad det var för typ av människor som tatuerade och som tatuerade sig. Nu skulle jag äntligen få se. Min enda erfarenhet av sådana ställen är från de tv-program jag gärna ser; LA ink och Miami ink, och där verkar alla så snälla, vänliga och hjälpsamma med att få till ett riktigt bra motiv. Men riktigt så var det inte, kan jag säga. Jag bemöttes av en något blasé och nonchalant tjej i ”receptionen” och han som skulle göra min tatuering pratade inte mer än absolut nödvändigt – dessutom bara på engelska. Så där fanns ingen hjälp att få. Så det slutade med att jag för tillfället uteslöt min olivkvist och bara gjorde namnet, sedan får jag väl hoppas att jag kan hitta någon snäll tatuerare någonstans som kan hjälpa mig att få till den någon gång i framtiden.

Gjorde det ont då? Ja, det kan jag säga att det gjorde. Det var alls inte den värsta typen av smärta jag känt, jag har ju faktiskt både fött barn och dessutom mer eller mindre krossat min axel och jämfört med det var själva smärtan som en smekning. Men jag tror inte att jag varit med om något så irriterande förut, detta envisa stickande framkallade värsta ilskan inom mig och jag är glad att jag inte gjorde något flertimmarsmotiv för då hade nog smockan hängt i luften är jag rädd.

Nej, framför åtminstone EN rejäl krok på väggen på varje allmän toalett!

Och jag håller nog med henne, jag skulle bli gladare om jag fick en mattekluring än ett tiggarbrev.

Idag blev jag irriterad över att läsa i Aftonbladet om hur Emmas ex-pojkväns advokat försöker få strafflindring för honom för att Emma ej hörts i rätten, detta för att hon är omöjlig att höra då hon efter den misshandel ex-pojkvännen utsatt henne för har fått svåra hjärnskador som gör att hon inte kan prata och har problem med minnet! Det skulle alltså innebära att det är bättre att misshandla någon så grovt att de blir omöjliga att höra i rätten än att ”bara” misshandla dem lite grann så att de fortfarande kan prata och minnas vad som hänt - jag må vara dum, men jag fattar ingenting.

• Brodern messade mig och frågade vad vi gjort första semesterdagen och jag svarade ”Vi har varit på stan i åtta timmar och så har jag tatuerat mig”. Brodern svarade ”Men – gamla människan!”.
• När jag kom tillbaka till lägenheten som vi bor i nu under semestern kommenterade jag klientelet som verkar bo här runt omkring. Då sa maken ”De brukar ju inte skita i eget bo”.