Efter att ha stått och väntat på en buss som kom 10 minuter för sent till hållplatsen var jag inte på det mest strålande humör man kan tänka sig, speciellt därför att jag visste att dottern stod och väntade på mig på busshållplatsen därhemma och vi skulle skynda oss hem för att inte missa ett viktigt telefonsamtal. När jag så kliver på bussen inser jag att Umeås lilla älsklingschaufför är den som kör bussen, även jag har uppskattat honom de fåtalet gånger jag åkt med honom, men idag var jag sannerligen inte på humör för hans lilla egenhet. Han går nämligen under namnet ”Reaggechauffören” och detta pga att han alltid spelar reaggemusik högt och i alla högtalare, så ingen kan undgå att höra musiken.
Då börjar plötsligt lite småsura tankar dyka upp i mitt huvud, här sitter en massa människor som har betalat ganska dyrt för sin resa, borde vi då inte få välja själva om vi vill höra musik (i egna medhavda lurar) och dessutom få välja VILKEN musik vi vill lyssna på? Kanske måste vi ringa ett viktigt telefonsamtal, vilket är stört omöjligt då musiken överröstar allt tänkbart prat från en liten mobiltelefon. Kanske vill man bara, precis som jag just idag, sitta och fundera över livets sorger och bedrövelser, bearbeta de upplevelser och intryck dagen har gett – funkar inte heller till dunket av musiken.
Visst, en lördag kväll på hemvägen från krogen, känns det lite småcharmigt med denna egensinniga busschaufför – men en dag på väg hem från jobbet, lagom stressad, påverkad av tråkiga händelser på arbetsplatsen – avstår jag väldigt gärna.
Tags: Gnäll
