Idag hittade jag en sida som heter pelafadime.se och där finns ett så klokt tal publicerat, det var ett tal som Fadime höll i riksdagen mindre än två månader innan hon blev mördad. Hur ska vi någonsin få bukt med dessa kulturskillnader och hedersrelaterade mord och våld? Det skrämmer mig att sådana här saker fortgår i vårt land.
Archive for mars, 2010
75-procentare
2010
03.29
03.29
Som deltidsarbetande börjar jag bli ganska less på att ständigt och jämt få höra kommentarer om hur bra jag har det som får gå hem tidigare än de andra. Visst, jag stämplar ut 2½ timme före de som jobbar heltid, men det är heller inte gratis – jag skrattar inte speciellt högt när mitt lönebesked kommer på posten. Att jobba deltid är inte alltid en dans på rosor, väldigt ofta infinner sig en känsla av otillräcklighet och det är stressande
En sann hjälte
2010
03.27
03.27
Jag hade egentligen inte tänkt skriva så mycket om Bjästa, jag finner inte ord för hur jag ska beskriva vad jag känner inför det som hänt där och därför låter jag bli att orda om själva händelsen.
I stället skriver jag om en 15-årig tjej som är något utöver det vanliga, hon har visat på en styrka och empati som alla andra i ”Linnéas” omgivning saknar. Hon ställde sig vid ”Linnéas” sida och valde att tro på henne i stället för att ryckas med i den avskyvärda mobb som sattes igång. Jag hoppas att rektorn, prästen, fritidsledaren, 51-åriga kvinnan och alla de andra som av någon outgrundlig anledning ställt sig bakom förövaren i stället för offret har förmåga att skämmas och inse hur mycket de har att lära av denna 15-åring.
Amanda Ögren heter hon, hon är min hjälte och förebild. Nästa gång TV4 sänder galan ”Svenska hjältar” förväntar jag mig att se henne stå där och ta emot det pris hon så innerligt förtjänar. Hatten av!
Flickfavoriter nu och då
2010
03.26
03.26
Sex år gammal fick jag min första stora idol och jag var kär – Claes-Göran Hederström sjöng ”Det börjar verka kärlek banne mig” och massvis med små och stora flickor blev förälskade.
I år känns det som om det dök upp en ny Claes-Göran, i form av Erik Saade. Finns nästan vissa likheter.
Det ständiga samvetet
2010
03.22
03.22
Ständigt hör man folk oja sig över att de sovit bort halva dagen för att de inte klivit upp i ottan och så fort solen tittar fram så MÅSTE de gå ut. ”Man kan ju inte sitta inne i det fina vädret”, men tänk för att det kan man! Vill man det så kan man det. Det där är vi väl alla uppväxta med, att man inte får sova bort halva dagen och att man måste ut i det fina vädret och jag hör mig själv säga så till dottern också (alltså det där med att gå ut, för den här unga fröken sover minsann inte bort några halva dagar, tyvärr).
Men visst kan man väl strunta i att gå ut även om det råkar vara fint väder ute? Och inte sjutton kan jag tycka att det är ”finare” att vara morgonpigg än kvällspigg!
Jag är lite less på det här ständiga dåliga samvetet som poppar upp i alla möjliga sammanhang. Varför inte göra som det känns bäst just för mig själv och strunta i alla måsten och krav?
Jag är också lite allergisk mot ordet ”unna”. För mig känns det typiskt kvinnligt, att man ska skylla på något bara för att man gjorde något som kanske inte ”borde” ha gjorts. Hur ofta hör man inte kvinnor säga ”Jag tyckte att jag kunde unna mig en kaka till kaffet”. Herre Gud, var det någon som missunnade henne den, eller? Jag har aldrig någonsin hört en man säga på det viset, vill de ha den där kakan så tar de den – that’s it.
Låt mig tala till punkt
2010
03.20
03.20
Jag uppskattar att få tala utan att bli avbruten. Det är inte alltid jag får göra det, i vissa sammanhang, med vissa människor är det sällsynt. Förr i tiden tänkte jag nog aldrig på det, men när jag för ett antal år sedan hamnade i ett sammanhang med en grupp människor där vi ofta satt och samtalade insåg jag att jag fick prata till punkt utan att någon avbröt mig. Då förstod jag att det inte hörde till vanligheten att det var så och började fundera över hur det brukat vara tidigare. I min familj har det nog ofta varit så, och är fortfarande faktiskt, att man gärna avbryter när någon annan pratar. Bland mitt umgänge när jag växte upp likaså. Så det har kanske inte varit något jag reflekterat över förrän jag träffade på människor som visade den respekten att låta andra tala klart. Jag vet inte hur jag själv är, ibland blir jag säkert ivrig och råkar avbryta när någon annan pratar, men jag försöker tänka på att inte göra det och OM jag gör det så brukar jag försöka göra det kort och inte ta över. Den respekten tycker jag nog ändå att man kan visa varandra.
