Jag läser i Expressen om den 21-åriga kille som nästan slog ihjäl sin f.d flickvän, han slog och sparkade på henne, försökte strypa henne, skar henne i ögonen och underlivet och lämnade henne sedan att dö. Tidningen skriver att genom en lycklig slump hittades hon och kunde föras till sjukhus, hon överlevde – men till vilket liv?
Jag blir så otroligt illa berörd av sånt här. Vad är det som gått snett när någon kan utföra såna här bestialiska handlingar? Hur många galningar finns det bland oss, människor som utåt verkar vara helt vanliga människor, men som när de tappar all kontroll kan utföra så vidriga handlingar mot en annan person?
Hat gör ingen människa lycklig, men i mitt hjärta känner jag att om jag var förälder till denna unga kvinna skulle jag fyllas av ett oändligt hat som förmodligen skulle äta upp mig inifrån och göra mig komplett vansinnig. Det finns inga förmildrande omständigheter, inga ursäkter, ingen som helst förklaring till hur en människa kan bete sig på det vis som han har gjort. Jag känner sån avsky och förakt och hoppas att han får avtjäna ett mycket långt straff, det är det enda han förtjänar i livet just nu. Och som alltid när sånt här händer undrar jag – hur mår hans familj just nu? Har kärleken till ett barn några gränser?
Svåra frågor, och jag vet inte hur jag skulle reagera om någon gjorde så mot mina barn. Jag vet att jag skulle vilja döda vederbörande, men jag TROR att jag skulle hejda mig. Jag vet att jag skulle hata vederbörande, men jag TROR att jag med tiden skulle kunna sluta hata. Hatet förgör bara mig, inte gärningsmannen – han vet inte ens om mitt hat. Jag TROR att man aldrig slutar älska sina barn. Däremot skulle jag hata det de gjort. ”Jag älskar dig för den du är, men jag hatar det du gjort”. Eller…?
Jag har ju ställt mig de här frågorna förr, när ”Hagamannen” var aktuell och frågade då min far om han trodde att det fanns någon punkt där kärleken till ens barn upphör. Han sa också så, att han tror att kärleken består, men att man kan förakta handlingen. När allt är som det ska och inget konstigt har hänt så känns det ju verkligen som att kärleken till ens barn inte har några som helst begränsningar.
Ja, det är nog så att kärleken till sitt barn är livslångt, men det betyder inte att man godtar alla handlingar. Jag tänker ofta så, när de får fast en mördare/psykopat.. den människan har en mamma, en pappa, kanske syskon, kanske fru/man och barn.. Det finns alltid människor bakom så far illa.
Hehehe, välkommen i klubben vad gäller ”vad gjorde du i tonåren?”-frågorna.. Jag hittade ju mina dagböcker när flickorna var ca 12 år. De frågade mig om de fick läsa dem.. Jajaja, sa jag, men jag ska läsa igenom dem först.. Efter jag läst dem(med höjda ögonbryn för f-n vad man glömmer saker!!!) så sa jag att ”de här böckerna får ni läsa när jag dött”!!!! Hahahahaha…
Ang tatueringen: min brorson tatuerar så när vi åker norrut i påsk ska han gadda oss!!! Spännande!