Johannes Persson skriver och undrar varför det är så provocerande med stora familjer. Men jag kan då upplysa om att det är precis lika provocerande med små familjer, eller för den delen ingen familj. Är man singel och har kommit upp lite i åren är det som om det vore något fel på en, för inte vill väl någon leva ensam? Ja, det tror jag att det finns de som vill faktiskt och då tycker jag att vi låter dem göra det. Är man ett par som valt att inte skaffa barn, ja då är det ännu större fel på dem – för inte kan väl någon vilja leva utan barn? Ja, det tror jag faktiskt att en del kan och då tycker jag att vi ska låta även dem göra som de vill. Sedan kommer då den kategorien människor som jag tillhör, de som ”bara” har ett barn, det är inte heller riktigt normalt – ibland är det nästan som om man inte räknas som förälder för att man inte har fler än ett.
Vi kanske ska lära oss att fokusera mer på oss själva och de val vi gör och har gjort och inte bry oss så mycket om vad alla andra gör. Sedan är det ju också så att alla inte har gjort aktiva val som gör att de har det som de har det och då gäller det att vara ännu mer försiktig med att ifrågasätta och kommentera.
Tags: Åsikter
Exakt! Och vi har faktiskt ingenting att göra med hur andra väljer att leva. Vi kan fundera hemma på vår kammare, men aldrig fråga. Eller rättare sagt: aldrig ifrågasätta. Tycker jag.