Alltså något pokerface är jag sannerligen inte begåvad med. Idag vid middagsbordet var det bara jag och dottern och vi satt och småpratade om ditten och datten. Hon sa då att det finns några saker som hon har på en lista, som hon vill göra i livet, det ena var att hoppa nerför ett stup (!) och det andra var att prova snatta (!). Det blev så klart lite följdfrågor av mig där och angående snatteriet hade hon den uppfattningen att alla tonåringar nog har provat snatta någon gång i alla fall. På detta svarade jag att ”Nej, pappa har nog aldrig gjort det”, detta med tanke på att jag fått uppfattningen att han inte har gjort så många dumheter i sina tonår (till skillnad mot mig då). Där var dottern snabb med att fråga ”Har du gjort det då?”. Ett ögonblicks tystnad följde och jag hade faktiskt ingen som helst aning om vad jag skulle svara…ska man alltid tala sanning, eller får man komma med nödlögner? Hur som helst så var jag nog ganska så lätt att avläsa i detta ögonblick så dottern blev ivrig, skrattade och frågade igen ”Har du det?”, fortfarande kunde jag inte komma mig för att säga något, kändes liksom inte bra att ljuga. Och det slutade med att vi bägge satt och gapskrattade och hon utbrast ”Du har det, mamma, du har det!”. Jag försökte komma med någon typ av bortförklaring och sa ”Jag har inte sagt något”, men självklart fattade hon hela galoppen. Så det var bara för mig att berätta om när jag gjorde det och bre på lite extra med vilken ångest jag hade efteråt.
Jag antar att det här bara är början, hon kommer att vilja veta mer och mer om saker jag gjort och självklart kommer jag nog att sålla lite grann och inte erkänna precis ALLT – för det finns väl ändå saker som man inte behöver berätta för någon enda levande själ…eller?
Jag läser i Expressen om den 21-åriga kille som nästan slog ihjäl sin f.d flickvän, han slog och sparkade på henne, försökte strypa henne, skar henne i ögonen och underlivet och lämnade henne sedan att dö. Tidningen skriver att genom en lycklig slump hittades hon och kunde föras till sjukhus, hon överlevde – men till vilket liv?
Jag blir så otroligt illa berörd av sånt här. Vad är det som gått snett när någon kan utföra såna här bestialiska handlingar? Hur många galningar finns det bland oss, människor som utåt verkar vara helt vanliga människor, men som när de tappar all kontroll kan utföra så vidriga handlingar mot en annan person?
Hat gör ingen människa lycklig, men i mitt hjärta känner jag att om jag var förälder till denna unga kvinna skulle jag fyllas av ett oändligt hat som förmodligen skulle äta upp mig inifrån och göra mig komplett vansinnig. Det finns inga förmildrande omständigheter, inga ursäkter, ingen som helst förklaring till hur en människa kan bete sig på det vis som han har gjort. Jag känner sån avsky och förakt och hoppas att han får avtjäna ett mycket långt straff, det är det enda han förtjänar i livet just nu. Och som alltid när sånt här händer undrar jag – hur mår hans familj just nu? Har kärleken till ett barn några gränser?
Idag kändes det som om jag befann mig utanför Ministry of silly walks. Jag stod utanför sjukhuset och väntade på bussen och inom loppet av kanske 30 sekunder kom det folk från alla möjliga håll och den ena gick konstigare än den andra. En var krokig som ingen annan och hade käpp, en annan var låghalt och linkade fram, en tredje gick med världens största steg och knäade så djupt så jag blev rädd att hon skulle slå i backen och en fjärde hade någon form av handikapp som gjorde att han gick jättekonstigt. Där stod jag, småleende för mig själv och kom att tänka på Monty Python och en av deras otaliga fantastiskt roliga sketcher.
För övrigt har jag lite svårt för det här med folk som haltar eller går konstigt, befinner jag mig gående bakom en sådan får jag behärska mig något alldeles ofantligt för att inte falla in i samma lunk. De som vet vart jag jobbar förstår nog att jag emellanåt har det lite kämpigt där jag går fram och tillbaka i korridorerna, det gäller att hålla tungan rätt i mun!
Nu när jag inte längre kan hålla Patrik Sjöberg som någon storfavorit så måste jag ju hitta någon annan och jag tror baske mig att det får bli Björn Ferry. Han är så fantastiskt oförutsägbar med sina roliga kommentarer, man vet aldrig vad som ska komma ur hans slängda käft. Som nu häromdagen då han apropå att han inte lyckats få ytterligare en OS-medalj sa: ”I Afrika, om man får sitt första kylskåp är det en skillnad i livet men om man får ett andra är ju bra men inte helt növdvändigt.”
Eller vad sägs om dessa:
”Jag trodde de var dopade, jag tror fortfarande att de var dopade. Så det är väl inget konstigt med att säga det, förklarade Ferry senare.”
”Bara att bita tag i hans rövskägg” om att haka på tysken Wolf i stafetten.
”Det är bara ouppfostrat att bryta skidor och strunta i att prata med folk” om att överdrivet visa känslor efter ett dåligt lopp.
”Ni kommer aldrig att få se mig stå och grina” om att visa känslor efter ett dåligt lopp.
Björn Ferry: ”Han skulle kunna åka förbi vallen och glömma att skjuta” om att Carl Johan Bergman inte minns vad han gör under en tävling.
”Björn Lind kallar mig en mediahora. han skulle ha kört Zlatan-grejen och tackat ner till en sån här intervju” Om en intervju Ferry gjorde med Norrköpings-Tidningar.
Läste i någon artikel att Svenska skidskytteförbundet försökt sätta munkavle på honom för att de tycker att han snackar för mycket – men jag säger bara ”Snälla Ferry, fortsätt!”
Alltså vad är det med folk och reor? Jag har aldrig förstått tjusningen med att köa till en butik bara för att det är lagerrensning/rea/utförsäljning eller vad de nu kallar det. Att först stå i kö och knuffas och eventuellt frysa, sedan komma in i en butik där alla springer omkring och rycker och sliter och är halvt hysteriska, efter det dags för nästa kö som är till provhytterna och slutligen kö för att betala. Nej, jag betalar hellre fullt pris och går i lugn och ro och letar efter det jag vill ha.
För övrigt undrar jag varför folk envisas med att använda ordet ”barnfödd” – kan man vara annat än född som barn?
Jag vet inte så mycket om debaklet runt Elisabeth Höglund och anledningen till att hon slutat/fått sluta på TV 4. Jag undrar bara hur sjutton det ska kännas att bli utbytt mot Carolina Gynning av alla människor!
Nu har det hänt igen – NATO har dödat 27 civila i Afghanistan i tron att det var talibaner! Jag blir alldeles bedrövad när jag hör sånt, hur tänker de ansvariga när sånt här sker ”Oops, det gick lite fel på jobbet idag, men vad sjutton – alla kan vi göra fel!”?
Jag säger bara en sak – vilken jäkla nitlott de drog de som blev födda i ett land som Afghanistan, och vilken vinstlott vi som blev födda i Sverige drog! Det är lätt att glömma sånt, men när sådana här saker händer påminns man om hur himla bra vi faktiskt har det i vårt lilla land.
Vad vore livet utan prat? Jag tillhör den kategorien människor som gillar att prata/samtala. Att sitta ner med en eller ett par andra människor och prata om allt mellan himmel och jord ger så väldigt mycket, tycker jag. Det är inte så att jag är en sån som gillar att lösa alla världsproblem och samtalen behöver inte alltid vara av den djupaste arten, utan vanlig enkel kommunikation räcker långt. Ett givande samtal kan innehålla allt från väder och vind, saker man reflekterat över, små vardagliga händelser, tv-program, musik, vad man läst i tidningen, livserfarenhet osv. Det finns ju verkligen tusen och en saker att prata om.
Jag vet att det finns en annan kategori av människor, de som inte samtalar så mycket och heller inte verkar sakna det. De kanske är mer nöjda över att filosofera för sig själva och föra ett ”inre samtal” – vad vet jag? Men för mig känns det som om jag skulle sprängas om jag inte fick vädra mina åsikter och också få ta del av andras. Jag tänker ibland på min kompis mamma som fick en massiv hjärnblödning när hon var 39 år och förlorade talet och även förmågan att kommunicera med skrift. Innan dess var hon en människa som i princip aldrig var tyst, munnen gick i ett. Hon pratade och skrattade och tjimmade och tjoade, alltid lät det omkring henne. Men så blev det plötsligt alldeles tyst en dag. Hon lever fortfarande och det var ungefär 25 år sedan det här hände. Jag undrar mycket över hur det ska kännas, att något händer som gör att man inte längre kan uttrycka sig och föra en dialog med andra människor, plötsligt får man hålla alla tankar och funderingar inom sig – för mig känns det nästan som ett öde värre än döden faktiskt.
Igår blev jag så full i skratt när dottern fick erbjudande om att följa med en av sina kompisar och hennes familj att åka slalom i helgen. Då sa dottern ”Kan man åka två och två i liften som är i backen där?”. När jag då svarade att jag inte vet och frågade varför hon undrar över det sa hon ”Hoppas det, så att N och jag kan prata medan vi åker i liften”! Sådan moder – sådan dotter.
Johannes Persson skriver och undrar varför det är så provocerande med stora familjer. Men jag kan då upplysa om att det är precis lika provocerande med små familjer, eller för den delen ingen familj. Är man singel och har kommit upp lite i åren är det som om det vore något fel på en, för inte vill väl någon leva ensam? Ja, det tror jag att det finns de som vill faktiskt och då tycker jag att vi låter dem göra det. Är man ett par som valt att inte skaffa barn, ja då är det ännu större fel på dem – för inte kan väl någon vilja leva utan barn? Ja, det tror jag faktiskt att en del kan och då tycker jag att vi ska låta även dem göra som de vill. Sedan kommer då den kategorien människor som jag tillhör, de som ”bara” har ett barn, det är inte heller riktigt normalt – ibland är det nästan som om man inte räknas som förälder för att man inte har fler än ett.
Vi kanske ska lära oss att fokusera mer på oss själva och de val vi gör och har gjort och inte bry oss så mycket om vad alla andra gör. Sedan är det ju också så att alla inte har gjort aktiva val som gör att de har det som de har det och då gäller det att vara ännu mer försiktig med att ifrågasätta och kommentera.
