Jag måste säga att jag ändå tycker att det är lite uppfriskande med människor som tror på sig själva och också vågar säga att de tycker att de är bra. De är inte så många, för vi får någonstans i livet lära oss att inte skryta, inte förhäva sig och då blir det lite slätstruket och trist. När barnen är små tycker de att de kan allt och vet allt, berättar gärna, högt och brett för alla som vill lyssna hur himla duktiga och bra de är. Då tycker vi att det är charmigt, men när slutar det egentligen vara det? Någon gång börjar vi i alla fall tala om för dem att inte göra så, att hålla en lite lägre profil och inte tro att de är förmer än andra.
Så blir vi trista och tråkiga och är mycket noga med att inte tala om om vi är duktiga på något. Säger någon ”Vad fin tröja du har!”, svarar vi snabbt ”Äh, den här gamla trasan” – trots att den är nyköpt och vi faktiskt tycker att den är riktigt snygg.
När en idrottsman tror på sig själv, när Björn Ranelid ger sig själv beröm för sitt fina språk – ja då rynkar vi på näsan och ogillar dem för ”de ska baske mig inte tro att de är något”. Jag tycker i stället att vi ska applådera dem och avundas dem sin tro på sig själva. För bara för att man någon gång då och då berömmer sig själv och har tro på det man är och gör behöver det inte betyda att man är en ond människa som ser ner på alla andra.
Tags: Självförtroende
Absolut ska man avundas dem som vågar säga något positivt om sig själva. Det jobbiga är ju den där jäkla Jantelagen som slår till då. ”Du ska inte tro att du är något.” ”Du ska inte tro att du är bättre än vi.” Det är ju inte svårt att hålla med eller t.o.m. ge beröm till någon annan. Man tappar inte ansiktet för det. Tvärtom.