Jag försökte idag googla på hur många hemlösa man räknar med att det finns i Sverige, men det var svårt att hitta någon exakt och vetenskaplig siffra. Men det verkar som att det kan röra sig om cirka 20.000 personer! Det är alltså lika många som bor i Kumla eller Kramfors. Fundera på det…det är en skrämmande siffra.
De senaste åren som jag bodde i Stockholm var hemlösheten väldigt påtaglig, på många platser som jag passerade kunde jag se hemlösa som satt och tiggde, låg ihopkurade och frös eller som stod någonstans och sålde ”Situation Stockholm”. Det var fårade, ärrade och märkta människor, märkta av det hårda liv de levt och fortfarande levde. En sorg i blicken som gjorde ont att se och helst ville jag bara knipa ihop ögonen och låtsas som att de inte fanns. För det var smärtsamt att bli påmind om att det i vårt ”fantastiska” och välbärgade land finns människor som har fallit helt utanför systemet och som vi inte förmår hjälpa till en dräglig tillvaro. Man kan väl lugnt säga att Sverige har misslyckats i det avseendet.
Det är lätt att se ner på dessa människor, tro att de har sig själva att skylla, att de valt att leva det liv de gör. Men så är det ju inte, olika falla ödets lotter och många av dessa utslagna människor har inte precis glidit fram på någon räkmacka utan deras väg har varit kantad av tragedier och svårigheter. För många handlar det om trasig uppväxt, tidigt missbruk, psykiska sjukdomar etc. Men det finns också människor som tidigare levt helt ”vanliga” liv, med bostad, jobb och familj, men så har något gått snett på vägen, deras tillvaro har rasat och så står de där – utan skyddsnät och allt bara försvinner.
För några år sedan läste jag en så söt artikel i DN. Den handlade om en ung tjej som jobbade på ett nattöppet 7eleven i Sthlm. Det fanns en stamkund där, en äldre man som brukade komma in på nätterna och få en kopp kaffe för att värma sig. Han var uteliggare sedan ganska många år tillbaka. Han och den unga tjejen brukade prata med varandra varje gång han kom in och en mycket god vänskap uppstod. Han hade berättat sin historia för henne – Han hade levt ett vanligt liv, med fru och barn och arbete som tapetserare. En dag ringde det på hans dörr och det var polisen som meddelade att hans fru och barn omkommit i en bilolycka. Hans tillvaro rämnade så klart och han blev sjukskriven ett längre tag. Han hade dock lite kontakt med en äldre dam som bodde granne, denna dam var svårt cancersjuk och han hjälpte henne så gott han kunde med att handla, städa osv. Men så var det någon illasinnad själ som anmälde detta till försäkringskassan och han blev avstängd därifrån och fick således inte sin sjukpenning längre. För att kunna betala sin hyra sökte han upp socialförvaltningen där han kände sig så kränkt och förnedrad så han lovade sig själv att aldrig mer gå dit, det var under hans värdighet. Utan inkomst förlorade han så småningom sin bostad och blev hemlös. Han hade sina få tillhörigheter i en box på Centralen, det var i stort sett endast hygienartiklar och något ombyte, för han var väldigt noga med att hålla sig ren. Han hade inga drogproblem och försörjde sig så gott han kunde genom att samla tomglas, han promenerade runt i Stockholm för att hitta sina tomglas men med tiden fick han onda ben och ond rygg och det blev svårare och svårare för honom. Poliserna i Sthlm tyckte synd om honom och brukade varje månad samla in pengar till honom för att han skulle kunna köpa ett SL-kort för att han skulle ta sig till och från olika platser lättare. Den här unga tjejen på 7eleven fattade tycke för denna man och det slutade med att hon erbjöd honom att flytta hem till henne! Så han fick en liten sängplats i hennes lägenhet, när hon kom hem från sitt jobb doftade det underbart av nylagad mat – för han var en riktigt bra kock – och där satt de vid middagsbordet och pratade om allt mellan himmel och jord. När det här reportaget skrevs var det bara någon månad tills han skulle få sin folkpension, vilket han såg mycket fram emot – för då, äntligen, hade han blivit lovad en egen bostad.
En riktig solskenshistoria, tycker jag.
Gruppen EMD har också gjort en insats som är bra, de har spelat in en låt där hela inkomsten oavkortat går till Stadsmissionen som gör ett fantastiskt arbete för de hemlösa – ett arbete som våra politiker har misslyckats totalt med. Situation Stockholm har givit ut en bok som jag tycker att var och en borde läsa – för den ger insikt om att även bakom dessa trasiga människor finns en levande varelse med samma behov som alla oss andra.
