En dag kom dottern hem med följande uppsats som hon fått av en klasskompis:
”E är en bra vän, hon:
- Tröstar när någon har gjort illa sig
- Hjälper andra (med t.ex kluriga mattetal)
- Tipsar bra tips
- Är duktig på att skriva, läsa, engelska, tid
- Är bra på att säga åt mig att inte vara rädd när vi åker buss
E fyller år 9 augusti. Vi träffades i förskoleklass -07. Ända sedan dess har vi alltid varit vänner, kanske inte bästisar men goda vänner. E:s favoritmat är pizza och tacos. E:s favoritfärg är turkos och rosa. E är en underbar person. Hennes namn är det finaste namnet i världen. Hon har ett sånt fint leende och hon gör mig alltid glad när hon ler. Hon är en riktigt bra vän. Vi är vänner som ett träd där löven aldrig faller. E har haft en kanin, jag har aldrig fått se den men jag är säker på att det var den sötaste kaninen på jordklotet.”
Kanske har vi något att lära från de här 8-åringarna? Det vore väl fint att uttrycka vad man känner för sina vänner ibland och kanske tänka efter lite grann själv vad det egentligen är för egenskaper man uppskattar hos sin omgivning. Hur som helst tycker jag att det var en jättefin uppsats som kompisen hade skrivit och självklart kom några små tårar när jag läste det.
Ps. Ska väl erkänna att jag har korrekturläst och rättat lite innan detta kom i tryck 
Fy på dig som rättat!!! ;o) Det hade varit fint nog ändå!
Men det är så sant.. Istället för att hitta negativa saker hos varandra så borde det ju vara lättare att hitta en massa positiva!
Kram!
Jag tycker också att det var fint som det var, hade först tänkt scanna in det, men oteknisk som jag är lyckades jag inte! Så när jag satte mig och skrev av vaknade språkpolisen inom mig och skrev det korrekt av bara farten.
Fint skrivet. Så, nu väntar jag på ett sånt brev från dig