”Det syns att hon har gamla föräldrar” sa vi ibland när jag var yngre om en del som gick på skolan. Vad vi grundade det på var klädstilen, den var tråkig, illasittande och helt omodern. Dessutom var de barnen lite blekare än oss andra och hade konstiga intressen. De var definitivt inga tjuvrökare och partyprissar, nej de var plugghästar, spelade altflöjt eller klarinett och samlade på frimärken eller något annat tråkigt.
Nu råkar det ju vara så att jag tillhör kategorin gamla föräldrar, jag var 39 år när jag fick dottern och jag kan bara hålla med om att det är en ganska hög ålder för att få sitt första barn. Och ända sedan hon var nyfödd har jag på något vis burit med mig den där tanken om att barn till gamla föräldrar ser ut och beter sig på ett visst sätt, och varit livrädd för att det skulle bli så även med vår dotter. Det har gjort att jag alltid varit ganska noga med vilka kläder hon har, vill inte att hon ska gå i urtvättade, för små, fläckiga och omoderna kläder. Nej, det ska vara snyggt och modernt, inte för präktigt heller. Jag är väldigt noga med att hon ska tillbringa mycket tid utomhus, så hon inte blir blek och glåmig och när hon pratat om att börja spela blockflöjt har jag fått kalla kårar efter ryggen och varit glad när hon i stället intresserat sig för piano- och gitarrspel. Att samla på frimärken går bort av naturliga skäl, det finns ju knappt någon som skickar vanlig post numera.
Men sedan kommer jag lite grann i konflikt…för jag kan ju inte säga att jag ser fram emot att hon ska börja tjuvröka eller festa, även om jag inser att sannolikheten är ganska stor att hon i sin ungdom kommer att prova på både det ena och det andra. Dessutom vill jag ju att det ska gå bra för henne i skolan, men det behöver ju för den delen inte innebära att hon blir en plugghäst som inga andra intressen har.
Nu kommer jag på en annan sak som man ju brukade säga mycket om barn förr och det var att de var ”lillgamla”. När dottern var lite yngre fick jag ofta höra att hon var just lillgammal och jag har funderat lite över det ordet. Man hör det inte lika ofta nu, som förr, och de som använder det nu är oftast äldre människor. Först tänkte jag att det kanske hör ihop just med att man har äldre föräldrar, men sedan har jag tänkt om. Jag tror att det kanske är så att de allra flesta barnen idag skulle kunna kallas lillgamla om det hade varit för ungefär 20-30 år sedan, för barn idag är lite annorlunda än förr. Kanske beror det på att vi idag kommunicerar mer med våra barn än man gjorde förr. Inte hade jag och mina föräldrar så speciellt många diskussioner och samtal om det som hände i världen, vad som skrevs i tidningar och visades på tv. Jag tror helt enkelt att det beror på att man pratar med sina barn om allt möjligt, från det de är ganska små, och därmed blir de också mycket mer medvetna och kunniga på ett annat sätt.
Jag tänker bara på det här med den nya influensan och vaccinet. När jag var liten och jag skulle vaccineras för olika saker var det ingen som pratade med mig om det. Vi skulle till syster och ta en spruta. Inte fick jag förklarat för mig vad för slags spruta det var, varför man skulle ta den osv. Men nu är barnen mer delaktiga, vi berättar för dem vad som händer och förklarar, de läser tidningar, ser på tv och får information från alla möjliga håll. Förr kanske det bara var ett fåtal föräldrar som pratade med sina barn på det viset och det var de barnen som kallades lillgamla. Det är min teori, kanske ligger det något i det, kanske inte. Vad vet väl jag?
Tags: Barn, Föräldraskap
Jag tror som du.