Här pratar jag om att jag inte känner mig gammal, har svårt att förlika mig med min ålder osv. Och så märker jag mer och mer hur jag uppför mig som en riktig gnällkärring! När jag sitter på bussen och ser ungdomarna sitta med fötterna på sätet mittemot är jag inte långt ifrån att säga till dem. När jag ser unga tjejer ute i kylan med kortkorta kjolar, tunna strumpor och iskalla skor himlar jag med ögonen och förundras över att de är så ”dåligt” klädda. När föräldrarna till en liten unge i väntrummet på jobbet inte säger till honom när han har sprungit runt runt i väntrummet typ 30 gånger känner jag hur jag nästan exploderar inombords och har lust att gå dit och ryta till och be honom sätta sig ner. Jag ser unga, söta flickor som är alldeles sönderpiercade och har värsta make up:en och skulle vilja säga till dem att de är sötare utan allt det där. Men hittills har jag inte sagt något till alla dessa människor, jag har bara grymtat inombords.
Men ikväll – när jag gick genom sjukhusets korridorer på väg hem – kom fem stycken slynglar åkande i varsin rullstol, de var på väg att rulla in i hissarna och åka upp på någon annan våning och då hör jag en sur vresig kärringröst som säger ”Om ni inte behöver de där rullstolarna tycker jag att ni kan ställa tillbaka dem där de stod så de finns till de som verkligen behöver dem”! Gissa om jag blev förvånad när jag insåg att den sura kärringrösten var min egen…hur blev det egentligen så här?
Tags: Självinsikt
Hihi, du har rannsakat dig själv!!! ;o)
Jag är nog mer för att föra dialog med personerna ifråga och sedan lite fint komma in på det som jag vill ha sagt.. kan det bero på att jag har tonåringar härhemma eller minns jag min egen tonårstid så väl?? Jag vet inte riktigt vad det beror på..
Äsch, det är bra. På dem bara.
Bravo! Jag tänker, du handlar.
Tack för att du sa till. Inte för att det stod om det var de där gröna lånerullstolarna du menade att slynglarna åkte. Men jag antar att det var de. De är JÄTTEVIKTIGA! Jag önskar att det fanns fler av dem!
Jag minns hur jag fick hjälpa min cancersjuka (numera bortgångna) far att gå från ingången vid apoteket o fram till hissarna. Han puffade o stånkade som ett ånglok, stackarn. För jag hittade ingen lånerullis. Kan ingen som behöver omplacering till ett lättare jobb få hålla koll på dem? El införa nåt slags pantsystem på dem (som kundvagnarna i affärerna)?