You are currently browsing the archives for oktober, 2009.
Idag är det Allhelgona – egentligen en helt vanlig dag för mig, för jag har aldrig liksom förstått varför just den här dagen, bara för att det står i almanackan, ska vara den dagen som jag ska tänka på mina döda. Jag tänker ju på dem en massa andra dagar på året, när andan faller på liksom. Kanske beror mitt ointresse av denna dagen på att jag inte bor i närheten av deras gravar, men gravplatsen har heller aldrig varit viktig för mig. De här människorna finns inne i mig, i mina tankar och i mitt hjärta, inte nergrävda i en grav på en kyrkogård någonstans. De finns på mina foton och i mina samtal med andra som stått dem nära – det är så jag vill minnas dem.
Men nu blev det ändå så att jag kom att tänka på dem just idag – Allhelgona – bara för att jag skrev dessa rader. Så idag tänker jag alltså på mormor - den mest fantastiska och unika människa som jag någonsin mött, morfar - som jag inte fick ha så länge i livet, Tina – min barndomsvän som för 10 år sedan inte orkade leva längre, Tomas – min första kille som jag var ihop med hela 6:an och Daniel – roligaste killen i klassen. Det här är människor som jag är så himla glad över att jag fått ha i mitt liv, några av dem alldeles för kort tid dock.
Ikväll ska jag gladeligen ta emot alla Halloweenfirande fantasifullt utklädda barn och låta dem tömma vår stora godisskål – jag tror inte att varken mormor, morfar, Tina, Tomas eller Daniel har något emot att de spökar lite grann för oss, tvärtom!
Igår när jag hämtade dottern på fritids och vi promenerade hem i det fina höstvädret sa dottern glatt ”Vad ska vi prata om?”. Och den frågan var liksom så träffande på något vis, hon har blivit precis som sin mamma – en person som älskar att prata. Hon var tidig med talet, kunde snabbt en massa ord och ordförrådet har under åren ökat i en rasande takt. Till stor del kan vi tacka alla böcker vi och hon läst sedan hon var pytteliten för det, men sedan har hon ju också mig som mor.
Jag har alltid tyckt om att prata, massor. Ibland försöker jag faktiskt lägga band på mig själv och tänka att nu ska jag försöka vara lite mer tystlåten emellanåt, men det håller aldrig länge. Det liksom bara bubblar ur mig och jag hittar ingen stoppknapp. Jag förstår ju att alla kanske inte uppskattar pratglada människor och kanske ibland skulle föredra att jag höll snattran en stund, ingen har sagt något om det, men de kanske tänker desto mer. Jag omger mig ofta också med dem som är likadana som jag och i sådana sällskap trivs jag riktigt bra. Jag tycker att det ger väldigt mycket att sitta och konversera och stöta och blöta saker som händer i livet, det kan vara allt från något man läst i tidningen, något man sett på vägen till jobbet, hört på radio, tankar och funderingar. Väldigt tystlåtna människor kan ibland göra mig lite rädd, de är ju så inneslutna och jag har inte en aning om vad de tycker och tänker. Medan pratsamma människor ofta är som en öppen bok, de formulerar alla sina tankar i ord och då vet jag ju på något vis vart jag har dem.
Min bästa väns mamma var en sådan människa, hon pratade och pratade, var i princip aldrig tyst. Men en dag tystnade hon för gott, 39 år gammal fick hon en stroke och har sedan dess inte kunnat säga ett enda ord – ej heller få ner orden på pränt. Det är nu ungefär 25 år sedan och jag funderar ofta på hur det skulle kännas att aldrig mer få uttrycka sig till någon – tanken är fruktansvärd. Ikväll när vi satt och kollade på Idol här hemma sa dottern ”Mamma, visst är rösten det viktigaste man har?”. ”Njae”, svarade jag, ”det finns nog det som är viktigare”. ”Men då kan man ju inte säga dom saker man vill till andra människor” sa dottern. Och det är ju så sant som det är sagt.
På tisdag ska vi på utvecklingssamtal på dotterns skola och jag vet precis vad som kommer att bli sagt – att det går jättebra för henne i skolan, hon är duktig och hänger med, men….hon pratar lite för mycket på lektionerna. Och visst har jag hört det förr – vartenda år som vi hade våra kvartssamtal (som det hette på den tiden) under min skoltid. Jag var en riktig surrkuse, ville vara med när det hände något, berätta en massa saker och det var svårt att hålla allt det där inne tills på rasterna. Så att dottern har blivit likadan förvånar mig inte på något vis, jag känner igen det så väl och förstår henne helt och fullt – även om jag så klart också vet att man inte ska störa andra utan låta dem få den arbetsro de behöver.
Men i min värld är det nog snarare så att ”Tiga är silver och tala är guld” i stället för tvärtom – bara man ger plats åt andra också och är beredd att lyssna på vad de har att säga.
Idag insåg jag att ålderdomen närmar sig, betydligt snabbare än jag själv tror kanske. Stod och väntade på bussen vid sjukhuset, bussen kom och jag började sakta gå framåt i kön av människor som skulle in på bussen. Framför mig gick en ung tjej, typ 18 år, hon vände sig om mot mig och sa ”Gå före du”! Jag blev så paff så det enda som kom ur mig var ”Jaså?”.
Vad kommer här näst? Ska någon ungdom resa sig för mig på bussen? Fråga ”Vill tant ha hjälp över vägen?”. Snart kanske jag t.o.m kan åka buss på pensionärsrabatt?
Blää…här går man omkring och tror att man är typ 25 och så händer något sånt! Men, hon såg faktiskt lite begåvningshandikappad ut…ja, så måste det naturligtvis vara.
En epidemi har dragit in över vårt område och alla ställer sig samma fråga – var det en förkylning eller var det influensan? Ingen har något riktigt svar så vi lär aldrig få veta hur det egentligen var.
Dottern insjuknade på lördag kväll med hög feber som höll i sig även nästa dag men sedan var hon feberfri. Aningen hosta hade hon också och självklart ont i kroppen, vilket man ju får när man har feber. Alltså, hon uppfyller åtminstone tre av de kriterier som är uppsatta för nya influensan. Men, om det nu inte var så att det senare kom fram att ungefär 2/3 av de båda 2:a-klasserna på skolan insjuknat precis samma dag som dottern och dessutom i precis samma symtom, så skulle jag aldrig tänkt tanken att det kunde vara influensa. Med tanke på att hon tillfrisknade så pass snabbt och inte var så där superduperdålig som i alla fall jag har varit de två gånger i livet som jag haft influensa, kändes det mer som någon slags förkylning. Men en del av klasskamraterna som också legat sjuka har verkligen varit så där dåliga som man brukar förknippa med influensa så för deras föräldrar kändes det mer uppenbart att det inte var någon vanlig simpel förkylning bara.
Så här står vi nu, föräldrar till ett 30-tal barn, och funderar över om det de fakto är så att våra barn haft influensan och således inte behöver ta något beslut när det gäller vaccination framöver. Och vi lär aldrig få något svar, för ingen av barnen blev testade då sjukvården bestämt att ej testa andra personer än de som tillhör riskgruppen. Detta beslut är fattat av dels ekonomiska skäl och dels resursskäl och det senaste kan jag förstå för det skulle ju kräva oerhört mycket resurser om var och varannan människa som kanske bara är lite snorig och hes kommer för att ta ett test för säkerhets skull. Men vad gäller ekonomin så tycker jag att det ena borde ta ut det andra; testar man 3-4 barn av 30 insjuknade och det visar sig att de har influensan, ja då kan man väl förutsätta att alla de andra har det också – och då sparar man således in på 30 vaccinationer. Ibland förundras jag över att jag – som hade uruselt betyg i matte – kan komma fram till så geniala matematiska resultat 
Idag var jag på Åhléns och än en gång slår det mig att jag numera råkar bo i den staden som otvivelaktigt måste ha ett av de absolut tråkigaste Åhléns-varuhusen i Sverige – fy sjutton vilket trist varuhus. När jag bodde i huvudstaden älskade jag att gå på Åhléns i city, det fanns hur mycket som helst att välja på, vad man än skulle ha så fanns det att hitta i detta gigantiska varuhus. Dessutom hade de en förmåga att exponera sina varor och ha en logik i hur de delat upp sina avdelningar, placerat sina hyllor etc – vilket jag anser att de är i total avsaknad av här i Umeå. Skulle jag vara koncernchef för Åhléns och göra ett besök på detta varuhus skulle jag med det snaraste avskeda butikschefen och tillsätta en ny.
Idag skulle jag först titta på tyg att klä om köksstolarna med, inte en själ fanns att hitta till hjälp och när jag slutligen lyckades hitta en personal och frågade om det gick att få hjälp med att mäta och klippa upp tyg fick jag till svar ”Antingen gör du det själv eller så hjälper vi till” och så fortsatte mannen med det han höll på med. Inget som helst intresse av att hjälpa till. Så jag uteslöt det där med tyget. Nåja, tänkte jag, jag kanske ska se om jag hittar lite nya tallriksunderlägg i alla fall. Jag irrade runt som en yr höna utan att finna vad jag sökte i detta fasansfulla virrvarr av hyllor och montrar men inga tallriksunderlägg. När jag så kom till hyllorna med grytlappar och förkläden tänkte jag att nu måste jag väl ändå vara nära. Men nej då, inte där heller. Slutligen lyckades jag åter igen hitta en personal och frågade var det fanns och fick ett surt svar ”Bland glasen”. Varför i hela världen sätter man dem vid glasen?? Varför inte bland övriga tygattiraljer?
Gick sedan en sväng för att se om jag skulle kunna hitta några kläder till dottern, men jag vände lika fort som jag kom dit – de har i princip INGA kläder för hennes åldersgrupp. Lite plikttroget har de hängt upp några ställningar med trista och tråkiga plagg, men ingenting som lockar. För att inte tala om hur lång tid det tog mig att hitta en handväska där, de har handväskorna utspridda lite här och där över halva varuhuset! Helt snurrigt.
Så efter att genom åren ha besökt ett stort antal Åhléns-butiker runt om i Sverige utnämner jag härmed Åhléns Umeå som Sveriges i särklass sämsta Åhlens-butik!
Idag har jag haft en ganska vanlig och ordinär dag. Då är det lite svårt att förstå att för andra kan den här dagen ha varit den absolut värsta dagen i deras liv. De kanske har förlorat någon som stod dem mycket nära och livet kommer aldrig mer att bli detsamma för dem. Just den här dagen, 21 oktober, kommer att bli en dag som föralltid finns inristat i deras minne, en dag som alltid kommer att väcka smärtsamma minnen. Men för mig var det bara en dag som alla andra, varken mer eller mindre.
När jag stod och väntade på bussen hem från jobbet slog det mig att allting bara rullar på som om ingenting hade hänt – och för de allra flesta av oss var det nog just så – ingenting speciellt hade hänt. Men för dem som just fått beskedet, det definitiva beskedet att livet på deras käraste inte gick att rädda, måste det framstå som helt absurt och overkligt att världen inte stannar upp eller rämnar.
Vi är så ofattbart små på denna stora jord, människoliv kommer och människoliv går – sånt är livet. Men precis som jag sagt så många gånger förr så är livet inte rättvist och varje dag som man får ha sina nära och kära (och för all del sig själv) i liv så får man bara vara tacksam.
Och Tina – idag fick jag en liten extra anledning att tänka på dig och hoppas att du har frid var än du nu befinner dig! Saknar dig! ♥♥♥
Idag satt jag och bläddrade i dotterns mattebok – HERRE GUD hur ska detta gå? Än så länge har det ju inte varit några större problem att hjälpa till med läxorna och jag trodde nog att jag skulle klara det galant åtminstone några år till, men nu vet jag inte längre.
Något mattesnille har jag aldrig varit och mitt intresse för detsamma har alltid varit lika med noll. Jag fattade aldrig riktigt vitsen med den där avancerade matematiken, +, -, x och / kunde jag köpa, men inte de där X-uträkningarna och allt annat ”trams”. Men visst är det förmodligen ett handikapp vid vissa tillfällen att jag inte hängt med och brytt mig på lektionerna, vilket kommer att visa sig mer och mer när jag ska sitta med dottern och räkna.
Nedanstående uppgifter har jag hittat i dotterns mattebok (årskurs 2):
Lina spelar basket. I en match blev det 25 mål. Linas lag gjorde 3 fler mål än det andra laget. Vilket resultat blev det i matchen? Här fick 47-åringen tänka till lite grann.
Stinas katter är tillsammans 12 år gamla. Misse är dubbelt så gammal som Murre. Hur gamla är katterna? Även här tog det en stund innan poletten ramlade ner.
Men så till den svåraste – som jag ska erkänna att jag gick bet på:
En påse äpplen och en påse chips kostar sammanlagt 30 kr. Äpplena och en godispåse kostar 40 kr. Godispåsen och chipsen kostar 50 kr. Vad kostar godispåsen? Vad kostar chipsen? Vad kostar äpplena?
Jag säger som Sverker ”Ska det vara på det här viset?”. Är det redan nu problemen kommer att uppstå? Och även om jag pga enkelheten i vissa av de kluriga uppgifterna kan räkna ut svaret, så hur ska jag enkelt kunna förklara det för dottern?
Hemskt kommer det att bli…
Jag är fast i dokusåpans träsk, speciellt ett program fascinerar mig något oerhört – LA ink. Det är så roligt att se vilka konstnärssjälar som jobbar där och hur oerhört duktiga de är – varenda tatuering blir ett magnifikt konstverk. Och det är en ganska ny upptäckt för mig, att det faktiskt handlar om riktig konst.
Jag är uppväxt i en tid då tatueringar sågs som något som kåkfarare, sjömän och pundare utsmyckade sig med. Halvtaskiga, fula tatueringar; luffarprickar eller ”LOVE” ”HATE” på knogarna var det man mest såg. Jag kan inte ens minnas att jag under min tonårstid, och en tid därefter också för den delen, såg någon enda tjej som hade en tatuering – det var nog högst ovanligt. Men nu är det ju lite annorlunda, var och varannan människa tatuerar sig, både gamla och unga, tjejer och killar och det har ingenting att göra med vilken samhällsklass man tillhör. Från början när jag såg tjejer som tatuerade sig blev jag nästan förskräckt, det var väl mina gamla fördomar som vaknade till liv och jag tyckte mest att det såg illa ut och tänkte på hur det skulle se ut när de blev gamla och skrynkliga. Men den dagen alla som är unga nu blir gamla och skrynkliga kommer det ju inte att vara någon som höjer på ögonbrynen för att de har tatueringar både här och där.
I mitt tidigare arbete träffade jag en gammal kvinna ganska ofta, ibland flera gånger i veckan. Så hade jag inte sett henne på ett tag och när jag sedan såg henne igen märkte jag att hon hade en ganska stor tatuering på framsidan av ena underarmen! Damen var väl i 75-årsåldern någonting och det är ju inte helt vanligt att kvinnor i den åldern gör sin första tatuering, men det hade hon gjort. Hon var så stolt över den och så sa hon ”Nu har jag uppnått en så pass mogen ålder att jag vet vad jag gör så därför var det ingenting att fundera på när jag kände att jag ville ha en tatuering. Dessutom har jag satt den på underarmen och inte på axeln eller något annat gömt ställe, för jag vill ju faktiskt se den själv”.
Och nu är det faktiskt så att jag själv har uppnått den aktningsvärda åldern av 47 år och inser att jag faktiskt vet vad jag gör – jag ska skaffa mig en tatuering! När och vad vet jag exakt inte, men att den ska sitta på min hand eller underarm är ett som är säkert – för jag säger precis som tant Harriet ”Jag vill ju se den själv”. Jag gör den inte för någon annan utan för mig själv.
Dottern är eld och lågor över mitt beslut och hon kommer med diverse tips. Jag vill ha något som påminner mig om henne och då kom jag att tänka på en olivkvist – för hon är fullkomligt galen i oliver och har så varit sedan hon var 2 år. Så kanske det blir en sådan…vi får se. Jag har inte kommit så långt i dessa funderingar mer än att jag kollat upp ett par tatuerare här i stan och en i Sthlm som jag vet är riktigt duktig. För någon resa till Los Angeles blir det inte i alla fall.
Det finns en del oanade talanger i mig – förvisso väl dolda och ej praktiserade på många år, men jag har i alla fall kunnat en gång i tiden. Det första är att jag har dansat menuett! Hur många i min ålder, från min del av världen (Norrbotten) har provat det, tro? Det andra är att jag i princip är utbildad hemmafru, vilket för alla initierade måste framstå som helt ofattbart – men det är så sant som det är sagt.
När jag gick i 9:an och det var dags att fundera över framtiden var det många i min klass (speciellt tjejer) som inte hade någon större lust att plugga vidare och jag var en av dem. Men med lite påtryckning av mina föräldrar insåg jag att det kanske ändå inte skulle vara så dumt att göra någonting annat än ställa mig till arbetsmarknadens förfogande så jag och kompisarna pratade ihop oss lite grann om vad vi ville göra. Någon plugglinje var inte att tänka på, det var vi alldeles för skoltrötta för. Vi var sugna på äventyr av något slag och vad kunde väl då passa bättre än att söka till en skola på annan ort, så man fick bo på internat? Då fanns det tre alternativ att välja på i Norrbotten, lanthushållsskola i Tornedalen, Piteå eller Boden och där blev valet väldigt enkelt – Boden så klart! Vad är väl mer spännande för 16-åriga tjejer än att få bo på en internatskola i Boden – Sveriges största militärstad (på den tiden)? Sagt och gjort, inträdespoängen var allt annat än höga, så vi sökte dit och kom in – äventyret kunde börja. Nu när jag tänker på det så låter det som att jag är typ 100 år – lanthushållsskola, så förlegat. Men det hände faktiskt i slutet på 70-talet så riktigt så gammal är jag ändå inte.
Våra föräldrar tyckte förstås att det lät väldigt rejält och bra, flickorna skulle gå på en skola där man fick lära sig laga mat, städa, väva och sy – helt perfekt. Men ämnena var så klart inte det vi lockades av, nej det var det ljuva livet på egen hand. Varje söndag kväll tog vi tåget till Boden och varje fredag åkte vi tåget hem till Luleå för att tillbringa helgen hemma hos föräldrarna (eller rättare sagt på stan med kompisarna).
Det här året var ett av de kanske mest roliga åren i mitt liv – allt var bara så himla roligt. Det var ganska lite teoretiska lektioner, mest praktik och vi skojade och svamlade och hade skoj mest hela tiden. Rektorn på skolan var en sträng dam (ryktet gick att hon jobbat som guvernant på Buckingham Palace, vilket jag ej har det minsta belägg för om det är sant eller ej). Det enda hon undervisade i var gymnastik och det var där menuetten kom in i bilden. På fullt allvar slog tanten på en skiva med gammal barockmusik (eller vad det nu kan ha varit) och lärde oss stegen i menuett. Vilken syn det ska ha varit – typ 15 stycken 16-åriga tjejer iförda köksklänningar och huckle på huvudet som skrattande stapplade omkring med allt annat än nätta steg samtidigt som en pryd dam med knälång marinblå kjol och ordentligt knäppt blus försökte styra upp det hela! I mitt minne var det det enda vi gjorde på våra gymnastiklektioner, men det var nog inte hela sanningen, förmodligen gjorde vi en del andra saker också.
Det var så klart besöksförbud på själva internatet, endast föräldrarna var välkomna dit. Ville vi ha ”manligt” besök fick vi ta emot det i den andra byggnaden på gården där det fanns någon typ av sällskapsrum som man skulle hålla till i, om jag inte minns fel så var det onsdagskvällar som var besökskvällar. Nu var det väl så att vi inte brydde oss speciellt mycket om regler och vi listade snabbt ut ett sätt att smyga in killar på rummen – via brandstegen! Och killar rådde det ingen brist på, hela stan var ju full av dem – militärer från Sveriges alla hörn. Meningen var att vårt internat skulle bevakas av en Securitasvakt som kom vid en speciell tid varje kväll, han skulle se till att inga obehöriga befann sig i huset. Men han var väl kanske inte den som tog den uppgiften på allra största allvar, nej han var en ung kille som tyckte att han hade världens bästa jobb – han vaktade dels på vår skola och dels på sjuksköterskeutbildningens internat – så han glassade mest omkring. Såg han någon av de killar som vi smugglat in vände han bara bort huvudet och sa att hans tystnad kostade en kopp kaffe – så det blev många koppar kaffe kokade i vårt lilla kök.
En sak som jag minns lite extra är när jag och en annan tjej på skolan kom på en inte allt för intelligent sak. Vi funderade över hur brandlarmet fungerade ochville testa det. Det fanns rökdetektorer i taket och vi kom på den ”smarta” idén att ta en stol, ställa oss under en av detektorerna med en tändare och elda. Det dröjde inte allt för länge tills larmet satte igång och som det tjöt! Plötsligt kom det tjejer rusande från vartenda rum, de sprang huller om buller, ut ur rummen, in igen för att rädda än det ena, än det andra. Rektorn kom springande med världens största nyckelknippa och uppmanade alla att utrymma huset. Jag och kompisen skyndade oss att ställa undan stolen som vi använt och sprang ut vi också. Vi gömde oss i buskarna för vi höll på att skratta ihjäl oss, förmodligen var vi aningen chockade över vad vi hade ställt till med. Värst blev det när vi hörde utryckningsfordonens signaler, två brandbilar, en ambulans och en polisbil kom till platsen – då kände vi oss nog ganska små och eländiga faktiskt. Vad hade vi ställt till med?
Ett par dagar senare kom rektorn in i vårt klassrum, i handen höll hon…..en rökdetektor! Med allvarlig min tittade hon sig runt omkring och sa ”Brandkåren har undersökt alla dessa och på den här kan man se att plasten har smält lite, det måste betyda att någon av er har eldat under den”. Att vi inte dog! Och att inte rektorn – och alla andra – kunde se på våra ansiktsuttryck och ansiktsfärg att det var vi som var de skyldiga! Herre Gud så pinsamt det blev, och ännu värre blev det då rektorn sa att en sån där utryckning kostar pengar och om inte de skyldiga anmäler sig så får hela klassen vara med och dela på utgiften. Plötsligt förstod vi att vårt ”lilla” upptåg inte var så himla oskyldigt och litet, nej det var nog ändå ganska allvarligt.
Vi pratade en del om hur vi skulle göra och insåg att vi nog var tvungna att erkänna, vi kunde ju inte låta alla andra oskyldiga tvingas betala för det som vi ställt till med. Men så var det som att allt rann ut i sanden, ganska plötsligt bestämdes det att rektorn skulle sluta (har ingen aning om det var hennes eget val eller vad som hänt) och vi fick en ny och sedan hörde vi inget mer om det där. Så vi behövde inte ge oss till känna, teg och led och skämdes och berättade inte för någon att det var vi som gjort det förrän långt senare. Till vårt försvar kan jag nog bara säga att vi aldrig hade trott att det skulle dras igång en så stor karusell bara för att larmet gick, vi hade i vår enfald tänkt oss att det kanske gick ett larm till rektorn och sedan inget mer – inte att det skulle bli värsta pådraget med brandbilar och ambulans!
Hur som helst, det hände många roliga saker under det där året och även om det inte blev någon husmor av mig så var det lärorikt för mig att få bo hemifrån. Dessutom träffade jag flera stycken där som blev vänner för livet och bara det är ju värt hur mycket som helst. Efter det här året fick jag läslusten tillbaka och fortsatte vidare på gymnasiet till mina föräldrars stora glädje.
Äh, jag skiter i bra-listorna. Visst jag kan göra dem ibland, men då får det bli i tanken. Det blev lite för jobbigt att sitta här och krysta fram sex bra-saker när man kanske känner sig lite låg och inte tycker att allting är fantastiskt. Det är liksom inte jag, känner jag. Men för den skull har jag inte släppt ambitionen att försöka fokusera lite mer på de små vardagliga tingen som är positiva, för det tror jag stenhårt på.
Idag kan jag ju t.ex inte skriva om något vackert höstväder, för idag är det grått och trist och kallt. På morgonen var det t.o.m ett tunt lager pudersnö på asfalten. Dessutom var det rörigt på jobbet idag, jag försökte dela på mig – endast sitta med på mötet när det var punkter som jag kände att jag hade något att tillföra och sedan försöka hjälpa mina stackars kollegor med allt som låg på hög sedan helgen. Inte mycket att hurra för när det gäller dagens arbete alltså. Sedan kom jag hem till en bostad som var varm och instängd, ventilationen som jag gladde mig så mycket åt att den var åter i slutet på förra veckan har lagt av igen! Så mycket för den glädjen.
Men någonting som jag kan glädjas åt är att jag är ledig i morgon och då tänkte jag nog försöka sova lite grann. Sömn har verkligen blivit något av en bristvana – något jag har mig själv att skylla för då jag har så förbenat svårt att komma till ro och gå och lägga mig i tid på kvällarna. Och så känns det riktigt bra att jag gjorde i ordning dagens middag redan igår kväll, så jag behövde bara koka lite potatis och värma laxen och vips så var middagen klar! Mer sånt ska det bli.
Pratade med pappa och han var glad och pigg. Han hade varit på återbesök hos hjärtläkaren och fick veta att han hade perfekta värden, allt var perfekt och det tyckte han nog var skönt att höra. Han hade beklagat sig lite till läkaren över att han tycker att det tar så lång tid att bli helt återställd, men blev då lite uppläxad av doktorn som sa att han måste ge sig till tåls, det är ju trots allt bara en månad sedan han blev opererad. Och för att vara en gammal man har han rehabiliterats förvånansvärt snabbt egentligen. Pappa berättade också att han ska få storfrämmande i morgon, en journalist och en fotograf från tv-programmet Plus ska komma och intervjua honom! Det handlar om någon försäkring som man dragit ner för pensionärer trots att de betalat in pengar i nästan 20 år och pappa gick i taket när han fick reda på det idag och ringde till Plus-redaktionen som tyckte att det var väldigt bra åsikter han hade och ville att han skulle vara med i tv. Så på torsdag blir det att bänka sig framför tv:n och se hur han gör sig i bild.
Nu har jag lite lata dagar att se fram emot den här veckan, ledig i morgon och på torsdag. Men så kommer helgen och då blir det massor med jobb, ska jobba både fredag, lördag och söndag – lååånga dagar dessutom. Egentligen tycker jag inte att det är så farligt att jobba på helgen, det är lite småmysigt på något vis, även om det kan bli fasligt mycket att göra då. När man jobbar inom akutsjukvården är allting lite tvärs emot många andra branscher – vi har som allra mest att göra på kvällar och helger faktiskt och då är vi dessutom färre personal så det blir lite slitigt emellanåt. Men som jag sagt tidigare – jag har ett riktigt roligt arbete och fantastiskt bra arbetskamrater, så jag ska inte klaga.
