Idag togs jag tillbaka i tiden, nästan 40 år för att vara mer exakt. Jag var med dottern på skolan och fick vara med på träslöjden och det var så kul att se att det var precis som förr, när jag började min träslöjd. För gissa vad de håller på att göra? Just det – en smörkniv! Vem har inte stått och figursågat, filat och sandpapprat på en sån där liten träkniv och vem minns inte hur nedrans tråkigt man tyckte att det var för att det liksom aldrig dög för träslöjdsläraren? Precis så var det idag också. Ungarna kämpade och filade, ropade dit läraren som sa att ”Nej, lite till måste du allt fila”, sedan kom de till sandpapperet och samma visa var det där ”Nej, du måste ta mer med sandpapperet, mycket slätare ska den vara”. Tålamodskrävande för en 8-åring…men säkert väldigt nyttigt. Så nu ser jag fram emot att få hem den där kniven och så ska vi använda den i många år och varje gång den tas fram säga ”Den här gjorde E i slöjden i 2:an”.
Det är roligt att vara med i skolan, tycker jag. Ungarna är så himla skojiga och man ser att de uppskattar när det kommer någon förälder. De dras till mig som en sockerbit och visar och berättar och vill gärna vara nära på rasterna, de verkar liksom ha ett uppdämt behov av att få vara tillsammans med vuxna.
På min tid kunde inte föräldrarna komma och gå som de ville på dagarna, som det är helt okej att göra nu. Nej, då hette det ”Åhörardag”. Det kom hem en lapp till föräldrarna att det och det datumet, den och den tiden, var föräldrarna välkomna att hälsa på i klassen. Då hade fröken ställt ut en massa stolar längs väggarna i klassrummet och där fick föräldrarna sitta och lyssna på vad som försegick. Nu uppmuntras man att komma när man själv vill, behöver inte säga till i förväg, och så får jag sitta på en stol vid dottern och vara med i arbetet. Självklart får man också äta lunch med dem, vilket mina föräldrar aldrig fått när de kommit på ”Åhörardag”.
För att återgå till det här med barns behov av vuxna så har en sak slagit mig när jag hämtar dottern på fritids. Jag har förmånen att jobba deltid och därmed ha relativt korta dagar, E har ju heller inget syskon som också ska hämtas på något dagis eller fritids, så jag kan hämta henne ganska tidigt på dagarna. Detta gör att vi i princip aldrig behöver stressa från fritids, jag kommer in, kan slå mig ner och kolla vad E och hennes kompisar gör, prata lite med de andra barnen och personalen och E kan avsluta det hon håller på med i lugn och ro. Flera av hennes kompisar på fritids har reagerat över detta, redan när de gick i 6-års, och jag får ofta kommentarer som ”Är du aldrig stressad?”, ”Varför har du inte bråttom när du hämtar E?”, ”Min mamma brukar aldrig komma in när hon hämtar mig utan hon står bara i dörren”. Även om jag har full förståelse för att folk kanske måste jobba länge på dagarna, har fler barn att hämta på olika ställen och därmed måste stressa, så gör det mig lite ledsen. Det är ju egentligen sorgligt att barn som är 6 år över huvud taget ska känna till ordet ”stress”. Hur har vi egentligen ställt till det för oss nu för tiden? Varför har vi inte tid med våra barn? För både mig och E är det mycket värt att jag kan stanna den där extra lilla stunden på fritids, dels så att hon kan avsluta det hon håller på med i lugn och ro och dels för att jag också får lite insyn i vad de gör där och lär känna hennes kamrater och lärare.
Jag inser dock att den här tiden snart är förbi, det dröjer väl inte allt för länge innan jag förbjuds att komma till skolan och då blir det jobbigt – för mig alltså!
I morgon ska jag följa dottern till tandläkaren och det är inte vilket tandläkarbesök som helst – eventuellt ska de dra två tänder! Hon är lyckligt ovetande om innebörden av detta, stora bedövningssprutor som ska stickas in i munnen, knakande och brakande när de sliter ut tänderna, blödande öppna sår i munnen och förmodligen smärta när bedövningen väl släppt – usch!
Nu är det gjort – min pappa är opererad och det känns som att vi kan andas ut. Visst, det är en lång väg kvar men han har redan kommit en bit på väg. Det är ganska fascinerande att man kan åka hem mindre än en vecka efter en så stor operation. Tre stycken stora kranskärl är utbytta, hans hjärta har varit avstannat och nedfruset i 2½ timmar och här är han nu, på benen, pratar och uppför sig nästan precis som vanligt – helt otroligt! Han är ju ändå snart 82 år, så farhågorna fanns så klart att han inte skulle fixa ett så stort ingrepp. Men det gjorde han – still going strong!
Det finns något som jag upplever som extremt störande – när filmer och böcker inte slutar som jag hade tänkt mig. Jag vill ha ett ordentligt slut, inte att det ska flumma iväg och lämna mig helt förvånad och utan att jag behöver sitta där med en massa obesvarade frågor. Det händer inte så ofta, men lite nu och då har jag råkat ut för det och hela upplevelsen blir liksom förstörd.
Tänk vad man tar vissa saker för givet, eller egentligen nästan allting. Hur ofta stannar man egentligen upp och ser sig omkring och tänker ”Fan vad bra jag har det”? Inte vidare ofta i mitt fall kan jag säga. Det är ju inte ens självklart att leva och vara frisk, ha familj, vänner, jobb etc.
Härom dagen åkte jag bil med mina föräldrar och vid ett övergångsställe fick vi stanna och släppa fram en skolklass med skolelever, kan tänka mig att de gick i 1:an eller 2:an. Då sa pappa ”Tänk, här går framtidens kommunalpolitiker, läkare, lärare, poliser och kriminella”. En ganska lustig tanke egentligen, alla har vi ju varit små. Till och med Krister Pettersson och andra otäckingar har en gång varit små söta bebisar och vem som såg honom då ligga där i sin barnvagn hade kunnat tro att han skulle bli den han blev? Fyllgubbarna och tanterna på bänkarna på Vasaplan har också varit små och söta, men vad hände egentligen? Vad var det som gjorde att just de hamnade där och inte vi andra? Vad var det som gjorde att Zlatan blev en så fantastiskt stor fotbollsspelare? Att Fuglesang blev första människan i rymden?