You are currently browsing the archives for september, 2009.
Så himla roligt det är att träffa folk! Jag har insett att en av de saker som ger mig allra mest i livet är just möten med andra människor. Det är skoj att prata om alldagliga ting, stora världsproblem, skvallra lite och bara utbyta tankar och funderingar. Självklart är alla människor inte lika roliga att prata med, en del undviker man helst, men de allra flesta har någonting att säga som är viktigt, roligt, tänkvärt etc.
Mina föräldrar är helt fenomenala på att prata med folk. Bara på en liten shoppingrunda kan de prata med 5-10 människor, det kan vara någon som jobbar i charken, plockar upp varor, den som står bakom i kön, en man på bilparkeringen – ja, precis överallt hittar de någon att byta några ord med. Och sedan inser man hur mycket de fått med sig från dessa små konversationer, för när man träffar dem har de nästan alltid något att återberätta. Mormor var likadan, men de sista åren hon levde kom hon inte ut så jättemycket så samtalen fick ske hemma vid hennes köksbord. Hon hade lantbrevbärare och i flera år hade de sin fikarast hemma hos mormor. Hon gjorde i ordning en termos kaffe och några mackor och bullar och så kom de in och satt hos henne och fikade och pratade – och pratade – och pratade. Mormor var, trots sin höga ålder, en fena på att hänga med i allt som hände i världen, både när det gäller stora och små händelser men också i kändisvärlden. Hon pratade med de yngre killarna om bilar och musik, var en stor dyrkare av Tomas di Leva bl.a. och hon hade förmågan att kunna samtala med alla sorts människor. Nästa stopp på dagen gjorde hemtjänsten, de åt sin lunch tillsammans med mormor, hemsamariterna valde mormors kök i stället för sitt eget lilla kryp in till kontor/lunchrum. Då fick hon också prata och umgås. Roligast var ändå att se när alla hennes 11 syskon och hon var samlade, alla var likadana – diskussionerna var livliga och högljudda och det fanns liksom inget stopp.
Jag har nog blivit litegrann som mina föräldrar och min mormor, jag gillar att prata och konversera. Jag kanske inte går så långt att jag startar en konversation med kassörskan på ICA eller damen som står intill mig på busshållplatsen, men jag tar tillfället i akt när jag t.ex stöter på andra föräldrar på fritids, barnen på fritids, personalen på fritids, andra föräldrar på olika aktiviteter osv. Att diskutera aktuella händelser med arbetskamraterna, med en kompis på telefon eller så är också något som ger mig näring i livet. Jag tycker att det är så himla skoj!
Jag undrar ibland hur det känns att vara tvärt om, en som inte pratar så ofta med andra, som lever lite mer i det tysta – saknar de någonsin samtalen eller tycker de bara att det är skönt att få vara ifred? För mig skulle livet bli så oändligt mycket tristare om jag inte fick de här ”prattillfällena” – de är guld värda för mig.
Antagligen har jag varit sådan ända sedan jag var ganska liten, för jag minns hur vi ofta satt på föräldrasamtalen och lärarna sa ”Det går bra för henne, men hon pratar alldeles för mycket”. Nu går dottern i skolan och då får vi höra detsamma ”Hon är jätteduktig, men hon pratar lite väl mycket på lektionerna”. Och jag vet att det är så, hon är väldigt pratglad och har så varit sedan hon började prata. Munnen kan gå i ett och ibland slutar man nästan höra vad hon säger, för det blir liksom ett konstant ljud bara. Men jag är så glad att hon är sådan, det gör ju att hon öppnar sig och man har liksom så mycket lättare för att veta vem hon är, hur hon tänker, vad hon gör, vad hon vill etc.
Ibland tänker jag på en kompis mamma, hon var så ofantligt pratglad. När man kom hem till dem så hörde man henne prata i ett, det var liksom aldrig tyst runt henne. Men så en dag – när hon var 39 år – tystnade hon. Hon fick en hjärnblödning som tog talet ifrån henne, och sedan dess kan hon inte uttrycka sig längre. Hon är nu snart 70 år, så tystnaden har varit lång – hur mår hon egentligen? Hur känns det när locket liksom bara läggs på och man inte kan förmedla det man vill längre? De gånger jag har träffat henne efter att det hände har hon börjat gråta, jag antar att det kanske beror på att hon inte längre kan ställa alla de där frågorna som hon vill, inte kan tala om hur roligt det är att se mig, inte kan berätta vad hon gjort, hur hon mår, vad hon vill göra. Usch, nästan ett straff värre än döden!
Just nu är det ett väldigt tjatande och gnatande här hemma om att skaffa ett djur. Det tjatet har i och för sig pågått i ganska många år, men nu på senaste tiden har det blivit allt mer frekvent. På önskelistan inför födelsedagen hade dottern skrivit upp alla möjliga tänkbara djur; häst, hund, katt, marsvin, hamster, ödla, orm och till och med fiskar. Och till hennes stora besvikelse blev det varken det ena eller det andra.
För ett par år sedan gjorde vi ett tappert försök och inskaffade en kanin med världens största inomhusbur. Kaninen var söt, visst, men allt annat var bara besvär med den här kaninen. Under den tiden jobbade maken i Sthlm och veckopendlade, vilket gjorde att det var jag som hade huvudansvaret för städningen av den där j*a buren. Eftersom jag tyckte lite synd om kaninen ville jag inte att den skulle ha ofräscht i sin bur och det gjorde att jag städade den i princip varenda dag – och vilket omak det var! Kaninen skulle då tas ut ur buren och stängas in så gott det gick i ett rum där den inte kunde bita på sladdar, ramla ner för trappen osv. Dottern fick sitta där inne med kaninen och försöka leka med den och underhålla den medan jag skottade bajs, baxade in buren i badkaret, duschade och tvagade den, bytte sågspån, fyllde på mat etc. Ett riktigt skitgöra! Till råga på eländet visade det sig att den här kaninen inte var riktigt snäll, så en dag bet den dottern på bröstet och sedan hade hon inte någon större lust att sitta och hålla den längre. När jag sedan upptäckte att jag blev aningen täppt i näsan av höet gjorde vi en deal med dottern och beslutade oss för att sälja kaninen och låta dottern köpa något fint för pengarna. Jag kan villigt erkänna att jag drog en lättnadens suck när den väl var borta och den lärdom jag drog av denna tid var att aldrig mer ha ett djur i bur!
Så nu är vi aningen brända när det gäller husdjur, man vill ju inte heller skaffa djur för att sedan tröttna på dem och gör sig av med dem – det är ju inte så humant. Men å andra sidan längtar jag minst lika mycket som dottern, skulle jättegärna vilja ha en hund. Men det är inte praktiskt möjligt för oss nu då vi jobbar och går i skola och det går inte lämna en hund ensam så många timmar på dagarna. Men jag tycker att hund är det optimala husdjuret, de är trevliga och sympatiska, en extra familjemedlem, dessutom tvingas man ut i skog och natur på långa promenader. Sedan tycker jag ju faktiskt att det är bra för barn att få växa upp tillsammans med ett djur – absolut.
Jag önskar verkligen att jag var en kattvän, för det verkar ju aningen lättare att ha en katt. Speciellt med tanke på att de tycks klara av att vara ensam under längre perioder till skillnad mot för hundarna. Men jag har aldrig haft någon katt tidigare, känner mig inte riktigt bekväm i deras sällskap och förstår inte deras ”språk”. Om en hund tittar på mig så kan jag förstå vad den vill, tittar en katt på mig fattar jag ingenting – undrar om den har tänkt anfalla mig eller något liknande. Jag håller på att försöka bearbeta mig själv och tittar ständigt på kattannonser på Blocket, tittar på de gulliga kattungebilderna och försöker intala mig själv att det skulle vara mysigt med en. Så vi får väl se om jag kan ändra uppfattning när det gäller katter och kanske en dag göra dottern glad. Eller så kanske vi har tur och plötsligt hittar någon som inget hellre skulle vilja än att vara dagmatte/husse åt en liten hund.
Jag undrar jag om det kanske vore läge för mig att gå på någon slags terapi. Jag har en rädsla som jag inte tror att jag delar med så många andra i världen, och som det knappast finns något namn för, jag är nämligen rädd för – nunnor! Nu är ju det här inget större problem, för det vimlar ju inte precis omkring en massa nunnor på gator och torg hur som helst. Nej, de är ganska så osynliga – som tur är för mig. Här i Norrland vet jag inte om jag någonsin sett en enda nunna, men när jag bodde i Stockholm hände det lite nu och då. Och när jag stöter på dem går det kalla kårar utmed min rygg, en olustkänsla väcks i mig och jag mår faktiskt riktigt dåligt.
Många skrattar åt mig och undrar vad sjutton jag fått för mig som bär på denna rädsla…eller rättare sagt obehag. Jag har själv ingen som helst aning om varför denna olust väcks inom mig, men det bara är så. Det är ju inte så att nunnor är speciellt onda och störande personer, så jag är så klart inte rädd för att de ska skada mig på något sätt. Nej, det är bara något så mystiskt och skumt omkring dem, som jag inte riktigt förstår. Jag tycker liksom inte att de passar in i vårt samhälle på något vis, kan inte förstå deras sätt att tänka och leva och uppoffra sig för sin tro.
Nu diskuteras det ju hejvilt huruvida man skulle vilja ha en människa iklädd burka eller nikab och den diskussionen tänker jag inte föra här, men en sak är då säker – börjar det jobba en nunna på dotterns fritids, ja då blir det problem för mig!
Jag har två andra fobier också, även de underliga. Den ena är att jag är lite rädd för dvärgar, samma sak gäller där, jag har ingen aning om varför eller varför detta obehag väcks inom mig när jag ser dem – för de är ju inte heller farliga av naturen. Och den andra är människor som har en viss sjukdom som jag inte kan namnet på, men den sjukdomen gör att de ser ut på ett konstigt sätt och går på ett konstigt sätt och dem har jag varit rädd för ända sedan jag var ganska liten. Som tur är är det en mycket ovanlig åkomma, för jag har endast sett en handfull människor med den under hela mitt liv. Så där behöver jag inte heller vara på min vakt och tro att jag ska stöta på dem hur som helst.
Då kan man ju räkna ut resten – mitt värsta scenario är en dvärg som är nunna och dessutom har den där sjukdomen! Sedan är det nog hispan nästa för mig!
Bägge mina föräldrar har förärats med guldklocka på sina arbetsplatser. Båda två har dessutom endast haft en och samma arbetsgivare under hela sitt yrkesverksamma liv – staten. Mamma jobbade på Televerket och pappa på SJ. Båda två började arbeta i tidig ålder, hade inte någon speciell utbildning innan dess utan bara vanlig grundskola. De har kunnat avancera på sina arbetsplatser genom att gå kurser och internutbildningar och har haft riktigt bra arbeten bägge två.
I det här fallet så har äpplet fallit väldigt långt från trädet. Jag kommer aldrig hinna få någon guldklocka, även om jag stannar kvar på mitt jobb tills pensionsåldern så är det kört. Jag har haft 14 olika fasta anställningar sedan jag började mitt arbetsliv, ända tills mitt förra jobb – det jag hade innan det jag har nu – hade jag aldrig stannat längre än 2 år på ett och samma jobb. Men nu har jag liksom changerat, där jag jobbar nu har jag jobbat i 5½ år och jobbet innan dess stannade jag på i nästan 6 år! Man blir väl kanske bekväm med åldern.
Jag har aldrig vantrivts på någon arbetsplats…eller jo, det har jag faktiskt. Jag jobbade en kort seans på försäkringskassan i Luleå och det var nog det mest deprimerande ställe jag varit på. Innan jag fick jobbet skulle jag på den sedvanliga intervjun och det var en man och en kvinna som skulle hålla i den, när jag satt i väntrummet och väntade på att få komma in hörde jag hur de pratade om mig i sitt rum. ”Ja, nu kommer den här N.N. Man ser ju på hennes meritförteckning att hon har hoppat runt en väldig massa mellan en massa arbetsplatser”, på tonfallet gick det inte att undgå att förstå att det var inget positivt i deras ögon. Hur som helst, jag fick jobbet, och de fick vatten på sin kvarn – jag blev endast kvar där i fyra månader! Det var så sorglig mentalitet på det stället så det kändes som om jag hade bly i fötterna varje dag som jag skulle gå dit. Sura, trista, trötta och oengagerade tanter satt vid sina skrivbord och gnällde och klagade och verkade tycka att varenda människa som de hade med att göra var fullkomliga idioter som bara ville lura till sig sjukpenning. Det tog mig inte lång stund att inse att jag skulle bli komplett galen om jag blev kvar där, så jag ringde till min tidigare arbetsgivare och bad att få komma tillbaka – och det fick jag, som tur var!
Vad det beror på att jag bytt jobb så ofta vet jag inte riktigt, det är väl någon rastlöshet som bor inom mig. Jag har som sagt trivts riktigt bra på nästan alla mina arbetsplatser och haft fantastiskt trevliga arbetskamrater nästan överallt, men det har på något sätt blivit så att när jag lärt mig allt som behövts läras och jobbet har blivit lite av rutin – då har jag velat prova mina vingar igen. Men de här två sista arbetena som jag har haft har varit lite annorlunda på så sätt att ingen dag är den andra lik, man hinner liksom inte få in några rutiner utan allt kan kastas om när som helst och hur många gånger som helst under dagen och det har nog passat mig lite bättre.
Men som sagt – någon guldklocka eller medalj blir det inte!
Jag har följt Vimmelmammans blogg ett tag och jag tycker nog att det är nyttigt att ibland ruskas om och inse att svåra sjukdomar och död faktiskt kan drabba vem som helst när som helst.
Tidigare i livet har jag aldrig varit direkt rädd för att dö, har resonerat som så att bara det går snabbt så är det väl ingen större fara. Men så fick jag barn och då förändrades hela mitt resonemang, tanken att dö ifrån henne känns så olidlig att jag knappt vill tänka tanken. Nu och då, när jag ser och hör andra som drabbats av svåra sjukdomar eller dött i relativt ung ålder, blir jag påmind om att ingen är odödlig – inte ens jag.
När dottern var ungefär 1½ år hände en sak som fick mig att tänka till lite grann. Plötsligt upptäckte jag att halva min kropp, från vänster fot upp till brösthöjd hade nedsatt känsel. Jag gick så i några veckor och tänkte att det hela nog skulle gå över efter ett tag, men tiden gick och det fanns kvar. Så jag sökte till slut min vårdcentral och fick därifrån en akutremiss i handen till Huddinge sjukhus. Nyfiken som jag är så kunde jag inte låta bli att öppna kuvertet med remissen för att se vad doktorn hade skrivit och då såg jag att det stod ”MS-debut?” som frågeställning. Det kändes inget vidare, kan jag säga. Till råga på eländet kändes det som en riktig domedag när bussen på väg till sjukhuset krockade – det var som ett omen!
Nåja, väl framme på Huddinges akutmottagning blev det ett himla pådrag, jag fick träffa två neurologläkare som undersökte mig minutiöst och beslutade om att lägga in mig för vidare utredning. Allting kändes som en dålig mardröm som jag hoppades kunna vakna upp ur så snart det bara gick. För den som inte har besökt en neurologavdelning någon gång kan jag säga att det definitivt inte känns upplyftande att bli patient där; de som ligger där är oftast riktigt sjuka, har MS i svårt skede eller någon annan otäck neurologisk sjukdom. Jag tittade mig omkring i dagrummet och funderade över om det var min egen framtid jag kunde se i de andra patienterna som var där.
Jag fick genomgå en massa undersökningar, bl.a ryggmärgsprov och magnetkameraröntgen (något som är bland det otäckaste jag varit med om i livet). Jag dealade till mig nattpermission för att få åka hem och sova då jag längtade något oerhört efter dottern och jag var ju inte sjuk på det viset att jag inte klarade av att vara hemma. Men på dagarna fick jag inställa mig för att genomgå dessa undersökningar. Den dagen som man gjorde magnetkameraundersökningen kom en sköterska till mig och sa ”I natt vill vi att du stannar kvar, för de hittade något på magnetundersökningen och överläkaren kommer hit för att prata med dig i morgon bitti”! (För övrigt måste jag säga att den sköterskan nog måste ha varit ganska nära att begå tjänstefel genom att skrämma upp mig så).
Jag kan lova att det inte blev många minuters sömn den natten. Tankarna snurrade i mitt huvud och för första gången slog mig tanken att jag, precis som många andra, kan få ett besked som kan rasera hela min tillvaro. Man hade ju faktiskt röntgat både min hjärna och hela min ryggrad och vad är det som säger att jag inte skulle tillhöra den grupp av människor som får veta att de har en hjärntumör eller något annat farligt? Efter världens längsta natt kom så morgonen och överläkaren kom för att lämna beskedet som inte alls visade sig vara något farligt. De hade sett att jag hade en förändring på ryggmärgen, vilket var det som ställde till de här domningsbesvären, men det var ingen anledning till oro. Visst, det skulle kunna vara MS, men eftersom ryggmärgsprovet inte visade något så var den risken ganska liten.
Jag har fått ett par liknande skov några gånger efter den här första gången och genomgått den förhatliga magnetkameraundersökningen med jämna mellanrum, men utan något besked om livshotande eller besvärlig sjukdom. Men jag kan nog säga att det den där klantiga sjuksköterskan sa till mig den där dagen på Huddinge sjukhus gjorde att jag vaknade upp ur min naivitet och fick mig att inse att även jag kan drabbas, precis som vem som helst annars. Man får vara glad så länge man är frisk och försöka förstå att varje dag egentligen är en gåva – definitivt ingen självklarhet. Det kan vara svårt att tänka så, man gnäller och stånkar över småsaker som känns jobbiga och är kanske inte så tacksam som man borde vara.
Ibland känner jag en sådan längtan härifrån så det nästan knyter sig i magen. En längtan att bo någonstans där jag trivdes som allra mest, där jag har mina ”riktiga” vänner, de där som man bara kan ringa och säga ”Ska vi träffas och gå och fika en stund” eller som ringer mig och säger detsamma. De som jag har som mina allra bästa vänner bor långt bort, vi träffas som mest en gång/år och ibland inte ens så ofta. Vi har så klart kontakt på telefon och mejl, men det blir ju inte detsamma. Det skulle vara så skönt att ha dem här, bestämma en träff, sitta tillsammans och prata och skratta så man till slut får ont i magen. Jag saknar att ha någon i min närhet som känner mig innan och utan, som kan min historia, vet vad jag har i bagaget och som det inte behöver bli några konstigheter med. Någon som tänker att det skulle vara roligt att träffa just MIG just den här dan.
Nej, nu blev det lite ”tyck-synd-om-mig-aktigt” här, men för det allra mesta är det inte alls synd om mig. Men just nu känner jag att jag är i en liten svacka och skulle behöva ha lite roligt tillsammans med någon av de där superduperroliga väninnorna. Men jag har ju själv gjort mitt val, flyttat runt som en galning i hela mitt vuxna liv och lämnat en massa människor bakom mig när jag har gett mig iväg. Jag ångrar inte en sekund att jag levt som jag gjort, men ibland, som idag, känns det lite tungt att tänka på att det kunde ha varit annorlunda.
Det är mycket nu! Mitt huvud har liksom varit fullspäckat med en massa måsten och kom ihåg och jag märker att det har blivit lite överhettning. Förvirringen är liksom total emellanåt och jag minns varken det ena eller det andra. Härom dagen hittade jag en lapp i väskan där det stod 28/9 16.30 och jag har inte en aning om vad det handlar om! Sitter någon någonstans och väntar på mig då? Jag lär väl bli varse efteråt om det var så att jag har någon tid inbokad med någon. Igår fick jag veta att jag bokat in mig på två möten samtidigt idag…så kl 12.30 satt två olika gäng och väntade på mig – som tur är var de i samma lokaler så jag kunde springa emellan lite grann.
Jag har alltid upplevt mig som lugnet själv och väldigt stresstålig. Men nu vet jag inte vad som hänt, antingen har jag tagit på mig lite för mycket, eller så har jag blivit personlighetsförändrad. För det är inte riktigt som det ska med mig nu, känner inte riktigt igen mig själv. Det känns som att det rullar runt miljoner tankar i huvudet och jag kan liksom inte koppla bort dem när jag skulle behöva göra det. När jag lägger mig i sängen för att sova snurrar tankarna ännu fortare och jag undrar ”Hur ska det bli med det och det”, ”Ja, det där måste jag komma ihåg till imorgon, det var ju ett bra förslag”.
Förhoppningsvis är detta bara ett tillfälligt tillstånd som senare kommer att gå över. Till stor del beror det på att jag sitter med i en arbetsgrupp som arbetar fram nya arbetsrutiner på min arbetsplats och dessa rutiner ska införas den 1 oktober. Så jag lever på hoppet att när det väl är gjort kommer lugnet att lägga sig över mig igen och jag kommer att bli mig själv igen. Sedan är det en del stress hemma också i och med att vi har så omfattande ombyggnationer hemma och varje dag som jag kommer hem möts jag av ett allt annat än välkomnande hem. Byggarbetarna kliver in och trampar omkring med jordiga skor och byggdammet ligger som ett lager precis överallt, vilket gör att jag innan jag kan sätta igång med något annat här hemma måste ta fram dammsugare och dammtrasa och göra rent. All inredning från tvättstugan står i hallen och vardagsrummet och det är bara en enda röra. Detta medför också att jag när jag har ledig dag, eller jobbar eftermiddag, aldrig kan ligga kvar i sängen och dra mig och ta lite sovmorgon. Nej, jag måste upp i ottan för att hinna göra mig i ordning innan de ringer på dörren och ska in. Sedan är det föräldramöten, aktiviteter, tandläkarbesök osv som ska planeras inför och kommas ihåg – och det är inte någon enkel sak när jag för tillfället är i det närmaste i total avsaknad av minne!
Hur som helst hoppas jag att denna stressade, ostrukturerade varelse med stirrig blick som flyttat in i mig snart ska flytta ut och att allt blir som vanligt igen. En sak som jag i alla fall insett under den här tiden är att jag ALDRIG någonsin skulle vilja ha ett jobb som innebär en massa möten, planering, beslutsfattande, deadlines osv för det skulle sannolikt bli min död. Nej, låt mig sitta under korkeken och lukta på blommorna och bara ha det bra.
Nu har jag gjort det igen – skickat iväg ett åsiktsmejl – den här gången till Umeå kommun! Och jag som nästan hade lovat mig själv att sluta upp med att ha så mycket åsikter om allt möjligt, men det är så svårt att hålla tyst när man tycker att något är fel.
Igår var jag på information på skolan om att man har börjat med en kampanj här i staden för att få ner biltrafiken och som ett led i detta har man infört något man kallar ”Gående skolbussar” här på vår skola. Det innebär att några familjer som bor i närheten av varandra startar en grupp som innebär att man turas om att ta med sig ett gäng barn till och från skolan och går tillsammans. En bra idé, visst, men för alla kanske det inte passar. Det är t.ex inte säkert att man bor i närheten av andra familjer som har barn som börjar samma tid och då blir det problem. Men för de som kan få ihop det rent logistiskt är det så klart en kanonbra grej.
Mina invändningar rör sig inte alls om denna idé utan hur Umeå kommun inte har brytt sig om att säkra trafikmiljön för våra barn. En stor del av alla barn som går på vår skola bor på ”fel” sida av en stor väg som måste korsas för att komma till skolan och där kör många som galningar, vilket utgör en stor risk för barnen som ska över vägen. Att det inte har installerats något trafikljus där är för mig obegripligt, en till synes enkel åtgärd som kan göra allting så mycket säkrare och förmodligen också minska en del av föräldrarnas bilskjutsande till skolan.
Jag och dottern cyklar eller går, varje dag, och än så länge får hon sällskap både till och från skola. Men någon gång har hon fått gå själv och då har det inte känts helt bra för mig när jag vet att hon ska korsa den där vägen. Hon är en ganska klok unge och jag litar på att hon ser sig för osv, men riktigt säker kan man ju aldrig vara. Barn kan missbedöma avstånd eller glömma bort sig, och bilförare kan vara väldigt slarviga och ouppmärksamma och då händer en olycka så lätt.
Under mötet igår fick jag också en annan sak att fundera över – det sades att pojkar promenerar nästan dubbelt så mycket som pojkar! Vad kan det bero på, undrar jag? Tror vi att våra små prinsessor inte ORKAR gå? Intressant reflektion i alla fall.
Det enda jag vill ha runt omkring mig där jag bor är lugn och ro – och självklart trygghet för dottern. Det är väl inte så mycket begärt kan man tycka, men sedan i våras förändrades förhållandena här på gården i samband med att vi fick nya grannar. När man har det lugnt och tryggt omkring sig reflekterar man kanske inte så mycket över det, utan det blir bara en självklarhet, men så händer det som hände oss och vips blir livet här hemma lite mindre angenämt.
Det är inga (vad jag vet) missbrukare som flyttat in, ej heller några partynissar utan en småbarnsfamilj. Problemet med dem är att de verkar vara i total avsaknad av hänsynsfullhet, tar ingen som helst notis om att deras sätt att leva och vara kan bli störande för omgivningen. Tidigare har det ”bara” varit deras störande sätt att leva (skriker och gapar, smäller i dörrar tidigt som sent, kör in bilen på gården och tutar även om det så är mitt i natten, ställer ut sopor som sedan sprids runt i området av alla fåglar, låter 3-åringen springa vind för våg och ”knycka” leksaker från andra barns gårdar, stundom spelar så hög musik att det skakar i väggarna), men igår hände något som skapade en känsla av otrygghet också. Det bonkade och bankade inne hos dem och vi i vår naivitet trodde att de flyttade omkring möbler, ända tills polisen körde in på området och gick in till dem. Då förstod vi att det var något mycket allvarligare än möbelflyttning som pågick, någon slogs där inne!
Goda grannar är underskattade!
Vad är det som gör att vissa människor har en sån stark tro på Gud och andra inte? Har vi som INTE tror någon sorts immunförsvar mot tron och religionen? Eller kan också jag hamna där hän att jag plötsligt börjar tro på Gud? Nej, det har jag nog ganska svårt att förstå.
När jag växte upp funderade jag aldrig över det där med tro och religion och precis som de allra flesta i min klass konfirmerade jag mig när det var dags. Jag reflekterade nog aldrig över varför jag skulle konfirmera mig utan hängde liksom bara på, det var bara något som skulle göras. Många säger att de konfirmerade sig för att få presenter, men det var inte anledningen för mig – jag tror inte ens att jag visste att man brukade få presenter. Nej, det bara blev så att jag gjorde det.
Åren gick och inte funderade jag över det här med kyrkan och tron. Nej, jag hade liksom ingen anledning. Men så ett tag innan maken och jag skulle gifta oss kom den stora debatten huruvida homosexuella skulle få gifta sig i kyrkan eller inte och då kände jag att det var dags för mig och kyrkan att gå skilda vägar. Jag hade liksom ingen lust längre att betala skatt till denna inskränkta instans, så jag – och även maken - gick ur kyrkan. Det är absolut ingenting som jag har ångrat en enda sekund och det fåtal gånger som jag numera besöker kyrkan (för bröllop och dop) så inser jag varje gång hur rätt det var, det ger mig ingenting annat än nästan ett krypande obehag att sitta där och lyssna på prästen, det känns inte äkta för mig.
Dottern har ibland frågat om varför hon inte är döpt och då har vi försökt förklara att det är för att vi inte är med i kyrkan och inte tror på Gud och att vi tycker att det får bli hennes val när hon är stor nog att förstå och bestämma själv. Vissa kanske ser det som att vi tar ifrån henne något, tron på Gud eller så, medan vi tycker att vi ger henne valmöjligheten i stället - att antingen inte tro alls, eller så att välja exakt vilken tro hon vill ha. Det är ju inte självklart att just Svenska kyrkan – som hon i så fall skulle ha döpts in i – är den kyrka som hon vill tillhöra när hon blir stor. Hon kanske vill bli katolik, muslim, buddist eller något annat och då står det henne fritt att välja. Vi tyckte att det skulle kännas som hyckleri att döpa henne i kyrkan och stå där och lova att uppfostra henne efter den kristna tron när vi alls inte tror – vad har man då lovat egentligen?
När det händer hemska saker i ens omgivning, som idag då vi fick veta att en flicka som är lika gammal som dottern (8 år) precis har fått operera bort en hjärntumör – ja då undrar jag hur en som är troende skulle kunna förklara det. För mig är det bara så orättvist att barn ska behöva drabbas av sjukdomar, övergrepp och olyckor och jag finner ingen som helst mening eller förklaring till detta. Om Gud fanns och var så god som han framställs – hur kan han då låta sådana saker hända? Jag bara undrar…