Självförtroende och självkänsla kan man väl aldrig få för mycket av, eller? För mig som hör till den skaran som är i nästan total avsaknad av någondera känns det som om man aldrig skulle kunna det, men så är det nog ändå inte. Självklart ska man väl mata i sina barn att de är bra och bäst och allt det där, men gör man dem en björntjänst om man håller på för mycket? Jag tror nog att det kan bli så.
För några år sedan, när Idol var ganska nytt här i Sverige, läste jag en krönika och där skrev krönikören att hon tyckte sig se att det finns en generation som har blivit fostrade att tro att de är bäst på precis allt. Den ena efter den andra som dök upp på audition sjöng värre än värst och när juryn frågade dem om någon verkligen hade sagt att det var någon som tyckt att de sjöng bra blev svaret ofta ”min mamma”. De hade alltså vuxit upp i den tron, trots att de var i princip tondöva. Sedan kom sanningens ögonblick och de blev sågade vid fotknölarna, men de allra flesta tog inte till sig kritiken utan slog det ifrån sig och vidhöll att de minsann kunde och juryn hade fel.
Dessa ”sångares” föräldrar hade självklart de allra bästa avsikter, att uppmuntra och stötta sina barn och tala om för dem hur bra de var och att allting är möjligt. Men sedan då, när man inser att så inte är fallet – blir det platt fall då? Kanske…
Självklart är väl motsatsen mycket värre, de som trycker ner sina barn och talar om för dem att de minsann inte ska tro att de är något och att de ingenting kan och är värdelösa. Men kanske man ska hålla sig någonstans mitt emellan, självkänsla/självförtroende och självinsikt, det måste väl vara en bra kombination?
På något vis verkar det som att vi föds med stora mängder av självförtroende och självkänsla. Små barn verkar tro att hela världen snurrar kring dem, de intar ett rum med säkerhet och ser ut att tänka ”okej, nu kan vi sätta igång – för nu är JAG här”. Det är skönt att se och man undrar när, var och hur det där försvinner. Är det vi vuxna som trycker ner dem eller är det kompisarna? Jag ser hur det är med min dotter och hennes kompisar, de har otroligt svårt att riktigt glädjas åt varandra och uppmuntra varandra. I stället tycks allt vara en tävling. Om någon kommer in på skolgården glad i hågen och berättar att ”jag har fått en ny jacka”, då är det någon som snabbt kontrar med ”men jag har fått nya skor”. Om någon söker beröm för en teckning de gjort är det alltid någon som talar om för dem att den inte var så fin och att de minsann kan rita snyggare. Hela tiden pågår denna kamp och detta nedtryckande av varandra och det är nästan sorgligt att se. Hur en förväntan i deras ögon, när de är glada och vill berätta något, byts till förtvivlan och besvikelse. Varför gör barn så, undrar jag?
Tags: Självförtroende, Självinsikt
