Jag har reflekterat över hur påverkad jag kan bli av andra människor och deras sätt att vara. Jag uppnår strax den aktningsvärda åldern av 47 år och känner mig emellanåt så barnslig och omogen så det är nästan sorgligt. När jag får den känslan är det tillsammans med en viss typ av människor; präktiga, väldigt kunniga personer som ger uttryck av att veta och kunna precis allt. De finns lite här och var och jag får nästan ångest av att tillbringa min tid med dem.
Nu senast då jag stötte på en sådan människa var under semestern. Det var en gammal bekant här uppifrån som vi sprang på när vi var på Kolmården. Hon är mamma till en flicka som dottern har haft aktiviteter tillsammans med så vi känner bara varandra lite flyktigt, men vi har tillbringat en timme i veckan tillsammans i väntan på att våra döttrar skulle bli klara med sin aktivitet så vi har hunnit pratas vid en hel del. När vi suttit där och samtalat har jag känt mig som en liten fjortis som ingenting fattar, det är nästan så att jag började stamma och jag hörde mig själv prata ett ordfattigt språk innehållande en massa svordomar som jag vanligtvis inte använder. Men denna kvinna gör mig så makalöst nervös och osäker så jag hör hur jag bara vräker ur mig en massa nonsens så fort vi träffas, det känns som att allt jag gör och står för är så helt fel. Hon är alltigenom superpräktig; har ett ”fint” jobb, dansar squaredance (hurv), sjunger barbershop och gör sådana där saker som jag tycker är riktigt riktigt tråkiga. Klagar man över lokaltrafiken säger hon hurtigt ”men man kan ju cykla”, suckar man över vädret så ”finns det inget dåligt väder, bara dåliga kläder” osv. Säger vi att vi under besök i Stockholm varit med dottern på Gröna Lund så kontrar hon så klart med att de varit på Vasamuseet och Naturhistoriska museet, har vi gått igenom en souvernirbutik på Kolmården så har de naturligtvis inte låtit sig luras av turistfällorna medan vi inhandlat diverse krafs till överpriser. Jag får helt enkelt känslan av att allt jag gör är fel och att jag inte ”mognat” ordentligt utan bara är barnslig och mindre vetande. Det värsta är att den här damen är två år yngre än mig, så egentligen borde det väl vara jag som är mer vuxen. Å andra sidan skulle jag ju inte vilja vara som henne – jag avskyr präktighet, squaredance och barbershop och jag går hellre på Gröna Lund än på museum. Men jag förundras över hur man kan påverkas av andra människor och på något vis förminska sig själv bara p.g.a något som de utstrålar.
Men det kanske är så att de allra flesta av oss inte riktigt identifierar oss med den ålder vi har. Jag minns hur min mormor kunde tala om någon ”gammal tant” som hon träffat – och då var mormor över 90 år så med stor sannolikhet var den där ”gamla tanten” kanske till och med yngre än mormor. Samma sak var det när hon vid 88 års ålder bestämde sig för att sluta gå på logdans med kommentaren ”det är ju bara gamla gubbar där”.
Eller så är det så att jag helt enkelt får inse att jag kanske är ganska barnslig och omogen och att det kan få vara så också – livet kanske är lite roligare om man tillåter sig vara sån!
Tags: Relationer, Självkänsla
Kan känna igen den där känslan när man förminskar sig själv och känner sig underlägsen. Det knepiga är nog att det mest ligger hos en själv och inte hos den andra. Alltså att den andra människan har en vilja att hävda sig (nåja ibland kan det nog vara så).