På www.gb.se kan man se alla glassar som funnits genom åren, vilken nostalgitripp! Vem minns inte Flirt, Alexandra och Super Jet? Storstrut fick man endast vid extra speciella tillfällen, 1971 kostade den 1:65! På affären kunde man köpa förpackningar med en glass som hette Manolito, alla kollade på High Chaparall och Manolito var snyggingen. Oftast köpte vi hem en glass som jag tror hette Saftis, en knallorange isglass där toppen var doppad i choklad – den var supergod! När man kom till mormor och morfar var det mindre trevligt att bli bjuden på glass, de dök ner i den stora frysboxen och letade fram en för länge sedan inköpt ½-liter tresmak…den var så gammal att det var sån där läskig seg hinna på den. Men vi åt upp den ändå, man var ju inte så bortskämd på den tiden.
Läsk fick vi ytterst sällan och då var det oftast sockerdricka. Det var riktig fest att få en hel sockerdricksflaska för sig själv, någon vuxen borrade hål i kapsylen och stack in två tunna sugrör och sedan drack man andäktigt. Godis var också sällsynt hemma, ibland köpte mamma hem en Bridgeblandning som hela familjen glatt mumsade i sig. Hade man tur kunde man också hitta en halväten Bitte i mammas handväska. Hon kunde köpa en sån (storlek som en liten japp ungefär) och så gnagde hon som en liten mus på den, den räckte säkert i en vecka eller så. I samma väska fanns det alltid Sor-Bits-tuggummi, det var små bitar, var och en inpackad i ett litet papper. Mamma tog en halv bit åt gången så de räckte också väldigt länge. På tal om tuggummi så fanns det väldigt många goda sorter, mina favoriter var Jenka, Shake och Spearmint.
Morfar bjöd på mörkgröna Läkerol och ibland Kungen av Danmark. Men på påsk festade de till med lite skumägg. Var man sugen på något gott en lördag kväll hände det att vi gjorde hemgjord Dajm, den skulle stå i frysen och stelna men den hann aldrig bli stel för vi var ju så sugna så vi åt upp den innan. Något annat man kunde göra om man var godissugen var röra ihop kakao, socker och pyttelite mjölk så det blev som en chokladsås – man tager vad man haver.
Jag minns en kiosk i närheten där vi bodde när jag var 6-7 år. Dit gick vi och frågade om de hade några trasiga, tanten i kiosken brukade samla ihop trasiga godisar och lägga i en påse och så fick vi den! Det var en sällsynt snäll tant, måste jag säga.
Chips, ostbågar och sånt vet jag inte ens om det fanns när jag var liten – det är nog först från mellanstadiet jag har något minne av det, då skulle man ju ha med sig lite sånt till klassfesten när killarna satt under borden i matsalen och mumsade medan vi tjejer dansade.
Och tänk vad saft var gott när man var liten! Jag undrar ibland om det är så att de gör saften på något annat sätt nu, eller om det bara är min smak som blivit förändrad. Jag tycker inte alls att saft är speciellt gott nu, speciellt inte hemgjord som ju var den enda saft man drack när man var liten. För några år sedan fick jag för mig att jag skulle koka saft, köpte essens och en faslig massa socker – men fy vad äckligt det var! Som en sockerlag. Jag gav bort allt!
Jag minns den första pizzerian som öppnade i Luleå – Vagabondo hette den. Än idag kan jag komma ihåg hur den första pizza jag åt smakade, det var en helt ny smaksensation. Jag skulle tro att det var ungefär när jag gick i 6:an eller något sådant. För mina föräldrar dröjde det ännu något år innan de vågade prova, de vuxna då tyckte att det var ungdomsmat. När Vagabondo hade öppnat gick det många rykten om de som hade pizzerian. Vi var inte så vana vid invandrare i Luleå då, det fanns kanske en handfull personer med invandrarbakgrund i stan. Det sas att de bakade in knark i pizzor som de levererade till fängelset – och det var alldeles sant. Föräldrarna sa att vi skulle vara försiktiga när vi gick dit och inte prata för mycket med de som jobbade där för de var inte att lita på.
Allt var inte bättre förr, men visst finns det en del att sakna….
