You are currently browsing the archives for maj, 2009.
När jag var liten var jag helt övertygad om att mina föräldrar kunde allt, och då menar jag verkligen precis allt. De hade svar på alla frågor, kunde lösa alla uppgifter och jag trodde att det var så alla föräldrar var. När man blev förälder så kom det liksom per automatik. Sedan blev jag äldre och började väl inse att det var inte riktigt så det var, mamma och pappa kunde inte allt och visste inte allt. Kanske var det så att de inte alltid visade sina tillkommakortanden för mig utan låtsades som om de kunde allt, eller så var det min egen föreställning som gjorde att jag inte noterade några svagheter hos dem.
Nu är jag själv mamma och tycker vissa dagar att jag inte kan någonting! Jag har definitivt inte svar på alla frågor som hon kommer med och jag kan inte utföra alla saker så geschwint som min mamma kunde. Nu är t.ex uppdraget att fixa en trollkostym till dotterns trollmusikal. Klippa sönder ett par byxor var inte svårt, det klarade jag. Sedan kom det till att sy fast lite tyglappar på en gammal t-shirt och det kan väl ändå inte vara så svårt. Jo då, för mig blir det det…t-shirten är i stretchkvalitét så den glider omkring, en del lappar likaså, så när jag sytt fast den första insåg jag att det här blir inte bra. Så vad hände…maken fick ta bilen och köra iväg till Coop och köpa textillim – kl 20.00 lördag kväll! Nästa nöt att knäcka blir hur jag ska fästa svansen i byxorna, det är dagens stora utmaning. Sedan kommer jag att sitta och titta på alla de andra barnen i trollmusikalen och tycka att de har fantastiska mammor som säkert på en kafferast slängt ihop de allra mest fantastiska kreationer till sina små barn. Men kanske kanske finns det någon fler än jag som suttit hemma och svurit, rivit upp och till slut fått hitta en enklare lösning…kanske har till och med någon bett sin mamma om hjälp…eller?
Hur som helst – idag är det mors dag och hur lite vi än kan och hur lite vi än vet så är vi bäst när det gäller!
Jag har hittat på två ord som jag nästan borde ansöka om att få in i SAOL – för de är så himla bra. Det ena ordet är färst, en böjningsform av färre. Det går ju bra att säga jag har flest flingor i mitt paket, men vad säger man om man är den som har färre än alla andra? Säger man minst så kan det ju också betyda att de är minst till storleken, men ordet färst skulle bara kunna ha en enda betydelse. Jag är riktigt stolt över just det ordet, faktiskt. Sedan har vi ordet hjärnfrossa, något som i princip alltid uppstår när jag dricker milkshake – drycken är så väldigt kall så man får en plötslig skärande huvudvärk. Också ett fiffigt ord, tycker jag.
Min mormor hade många roliga ord och uttryck, de flesta var väl gammal Arvidsjaur-bondska och några andra var nog påhittade av henne själv. Hon var en rolig gumma, väldigt unik och speciell – omtyckt av alla. Ganska rivig och snabb i käften och ingen kunde sätta sig på henne, försökte man så hötte hon med näven och då blev man spak. Men hon svor aldrig, inte med riktiga svordomar i alla fall. Hon hade hittat på en egen – Knävla. Hon var ofta arg på min kusin Anders, han ställde till en del bekymmer under en period i sitt liv. Så ofta använde hon sin allra värsta svordom om honom ”Anders är så knävla dum”. Två andra ord som jag minns att hon ofta sa var Muntasch (mustasch) och Receft (recept). Det undrar jag om det inte var rena hörfel, i tidernas begynning när hon hörde de orden trodde hon nog att det var så folk sa och så fortsatte hon säga orden felaktigt ända till hon dog vid 93-års ålder. Folk påpekade ofta att hon sa fel, men det sket hon fullständigt i, ville hon säga så så sa hon så – punkt. Min pappa har också två sådana ord, det är migräm (migrän), vilket han ofta säger eftersom min mamma lider av det – och så säger han koklett (kotlett). Nog vet också han att det är fel, men han fortsätter.
Det är roligt med språk och ord, tycker jag. Språket moderniseras ju hela tiden och när man inte förstår vissa uttryck som de yngre använder idag så inser man att man börjar bli hopplöst omodern och inte hänger med, trots att man vill tro att man fortfarande hör till ungdomarna… Min kompis A-L som har bott i Grekland i ungefär 25 år kan nästan vara lite pinsam ibland. Hon uppdaterar sig ju inte i det svenska språket på samma sätt som vi gör som lever här i Sverige. Visst, hon umgås med några andra svenska kvinnor som också bor där nere, men de har bott där ungefär lika länge som hon har gjort så de är ju också kvar i det gamla. Hon kan prata om någon som är fläng – ursäkta mig, men när använde vi det ordet sist? Någon gång i början på 80-talet kanske… Lika fånigt, om inte fånigare, är det när min pappa, som är född -27 och lärde sig tyska någon gång på 40-talet, ska försöka konversera med en yngling från Tyskland – de fattar ingenting!
Jag har tur som omger mig av personer som har tonåringar hemma, jag får lära mig en del nya ord och uttryck av dem. Jag tänker inte börja använda dem alla, jag får inse att det kanske inte låter så himla coolt om det kommer från en 47-årings mun, men det är bra att veta att de finns i alla fall och vissa kan man ju ta till sig. Ex vis har jag lärt mig att en smiley som görs med näsa är en ”kärringsmiley”, så det har jag genast lagt av med. Vem vill vara kärring??
”Den som har mest prylar när han dör vinner” – så ville en kompis till mig att det skulle stå på hans gravsten när han dör. Han älskade dyra prylar och köpte allt han kom åt, fint hus, flotta bilar, exklusiva klockor – ja, allt man kan tänka sig. Och det gjorde honom faktiskt lycklig.
Jag har inte alls mycket prylar och de jag har är inte speciellt dyra. Hyr lägenhet, har en skruttig gammal bil och näst intill inga fina smycken eller klockor. Om jag hade obegränsat med pengar skulle jag kanske vilja ha allt det där som jag inte har, men jag känner någon form av frihet när jag inte äger för mycket. Skulle jag äga ett hus, ja då skulle jag inte kunna flytta hur som helst. Inte för att det är aktuellt att flytta härifrån, men tidigare i livet – innan jag hade barn – flyttade jag som en galning runt om i Sverige, mest bara på skoj. Och den ”frihetskänslan” sitter nog fortarande i verkar det som, för det känns nästan som att jag skulle få panik om jag ägde ett hus, det skulle kännas som att det var något absolut och för alltid. Sedan hör det väl kanske till saken att jag inte är den mest företagsamma människan som finns, undrar just hur det skulle se ut på min tomt! Inga vackra stenpartier med blommor, fina ansade buskar, krattat och snyggt, nej det skulle nog mer se ut som skrutt och grannarna skulle klaga och ringa ”Grannfejden” när jag inte lyssnar på deras klagomål. Det är så skönt att hyra sitt boende, går något sönder så ringer man bara ett telefonnummer och vips är det fixat, utan att kosta varken svett eller pengar. Vill man flytta, ja då säger man upp sin lägenhet, väntar tre månader och drar vidare – behöver inte tänka på hög- eller lågkonjunktur och oroa sig över om man får tillbaka allt man själv lagt ut eller om det alls finns någon spekulant.
Här uppe i norr betraktas man nästan som ett UFO när man inte har som mål att köpa hus, det verkar som om precis ALLA förväntas gå och bära på en husdröm. Man får nästan be om ursäkt och förklara sig för folk när man berättar att man bor i en hyreslägenhet och ses som mindre bemedlad och lite underlig. När jag bodde i Stockholm och Göteborg var det inte alls på samma sätt, där var man att gratulera för att man hade ett förstahandskontrakt, speciellt om man bodde ganska centralt – man var nästan kung! Husdrömmen var inte alls lika stark och rotad som den är här uppe.
Jag minns en blivande kollega till mig som flyttade från Vilhelmina till Stockholm. Hon kom ner till oss i huvudstaden och hälsade på innan hon skulle flytta dit och när vi vandrade omkring på söders gator kommenterade hon i princip varje hus hon såg ”Där skulle jag inte vilja bo, husen ser alldeles för tråkiga ut” och ”Bo så där långt ifrån T-banan kan jag inte tänka mig”, ”Det finns ju inga balkonger på de här husen, aldrig i livet att jag kan klara mig utan det” osv. Till slut var jag tvungen att säga åt henne att sluta klaga och förklara att hon ändå aldrig skulle komma på fråga att få hyra någon lägenhet i något av de husen eftersom det är 10-tals år i kötid. Hon tittade lite snopet på mig och sa ”Ja ja, men jag tänker då se till att få en stor lägenhet, centralt, med stor balkong och låg hyra”. ”Lycka till” blev mitt svar då. Det slutade med att hon hamnade i en liten tvåa i ett skabbigt hus i ett halvskumt område i Handen. Verkligheten i Vilhelmina och Stockholm är två helt skilda världar.
Förresten, han som ansåg att den som har mest prylar när han dör vinner bor i Vilhelmina. Har antagligen köpt sitt hus för samma pris som en kolonilott i Sthlm kostar – så det tror fanken att det blir pengar över till all annan lyx!
Under en mycket kort period av mitt liv jobbade jag som vårdbiträde inom hemtjänsten – hemsamarit som det kallades då. Den tiden tillhör inte någon av mina lyckligaste stunder i mitt annars ganska roliga arbetsliv – ligger nog längst ner på skalan om jag ska vara ärlig. Som vikarie blev man förstås utskickad till de vårdtagare som ingen av de fast anställda ville gå till, sura, bittra gamla människor förpestade varje minut av min arbetsdag – så illa var det faktiskt! Och självklart blev damen med det tunnaste hår någon hade skådat inte gladare av att det kom en orutinerad 20-åring hem till henne och skulle försöka fästa typ tre papiljotter i dessa skrämmande tunna hårtestar och förvandla frisyren till värsta festfrillan. Och inte heller blev jag bästis med den magra lilla skrikan som skulle ha mig att köra ut henne på gården i rullstol och envisades med att jag skulle köra rullstolen så nära en bänk som möjligt för att hon ville ha benen under bänken för att skyla dem mot solen och jag råkade köra henne aningen för långt in så hon skrapade upp ett stort sår på sitt tunna tunna ben. Det var säkert inte roligt för de gamla att få hem oss flicksnärtor som ingenting förstod eller kunde. Men det var sannerligen ingen dans på rosor för oss heller. Hur förnedrande kändes det inte att gå hem till en nikotingul gumma och dammsuga alla hennes väggar och kamma mattfransarna på varenda en av hennes fula mattor medan hon satt och kedjerökte och klagade på hur slöa vi ungdomar var? Eller att behöva balansera på en ranglig pall och polera varje prisma i världens största kristallkrona? Och inte var det vidare skoj att av hustrun till en i princip totalförlamad vårdtagare tvingas smörja in hans snopp med Nivea och linda in den i en näsduk varje morgon – både till hans och mitt förtret! Jag kan säga att den karriären blev kort!
Men umgänget med alla dessa argsinta gamlingar fick mig att tänka att jag nog också ska bli en arg gammal gumma om jag får uppnå en hyfsat aktningsvärd ålder – och jag är nog redan på god väg. Jag märker ibland att jag nästan njuter lite grann av att vara arg. Än så länge håller jag ilskan inom mig, är ju lite för ung än för att släppa ut den, men vänta bara! Jag håller på att öva mig under mina dagliga bussresor, för där finns det mycket att förarga sig över. Den riktiga ilskan sätter in redan när man läser busstidtabellen eftersom man i den här stan har bestämt sig för att ha Sveriges längsta sommar – sommartidtabell mellan slutet av april till mitten av september. Redan där höjs blodtrycket en aning. Sedan höjs det lite mer när man ställer sig och väntar på bussen för här i stan har folk inte fattat att det finns något som heter kösystem. Nej, alla ställer sig lite här och var och när sedan bussen kommer – för sent förstås – så ska alla in samtidigt! Först ska de som över huvud taget inte haft en tanke på att fundera över på vart sjutton de har pengarna in. Väl inne börjas det grävas och letas efter mynt som tycks ha lagt sig på de mest oåtkomliga ställena, medan vi andra snällt får stå kvar och knuffas med alla andra som vill in på samma gång. Sedan kommer nästa blodtryckshöjare – barnvagnsförarna! Jag säger då det…ska det vara så svårt att fatta att barnvagnar ska stå på för barnvagnar avsedd plats? Jo då, det är svårt för vissa att förstå, för man kan ju lika väl gå in i framdörren, sätta sig på en av de första platserna och sedan ställa vagnen mitt i gången – skit samma att folk knappt kommer förbi, busschauffören säger ju ändå ingenting utan låter det vara, så varför bry sig? Sedan ska de ut med vagnen också och då kan man ju inte klara av att styra ut vagnen själv, trots att man åker i en buss som är sänkbar och chauffören har sänkt bussen alldeles intill trottoaren – nej då skriker man lite surt ”kan nån hjälpa till här?”! Sen rullar det bara på…mycket att störa sig på; ungdomar som lägger upp fötterna på sätet, folk som slår på högtalarfunktionen på mobiltelefonen så man inte bara måste höra den ena prata utan även ha den i andra ändens ekande röst i hela bussen, busschaufförer som dricker kaffe och pratar i telefon medan de kör, tanter som nästan sätter sig i knäet på en trots att halva bussen är sen…ja listan kan göras lång. Vart är vi på väg kan man undra? Och det ska jag undra när jag blir lite äldre…jag ska bli en sån som skriver arga lappar i tvättstugan, elaka insändare i tidningen och så ska jag knuffa fram mig först i kön till bussen UTAN att ha tagit fram pengarna innan. Visst ja, jag får ju inte glömma bort hemsamariterna – de ska få kamma mina mattfransar, putsa mina prismor och linda in makens snopp i näsdukar - allt medan jag ler i mjugg…
Tänk att man vid första anblicken av en människa placerar den i ett fack, baserat på utseende och kroppspråk. Jag är snar att döma folk, det kan jag erkänna, men jag ändrar mig gärna och blir glad när jag får ändra mig i positiv riktning.
Idag såg jag för första gången ett klipp med Susan Boyle och blev alldeles förstummad. Vilken sagolik röst och ingen, varken publiken eller juryn, tog henne på allvar innan hon började sjunga. Men hon fick sannerligen visa dem.
På en tidigare arbetsplats fick vi en äldre kvinna som var omplacerad från en annan avdelning. Hon var lång och smal, en kvinnlig variant av Papphammar kan man nästan säga (till utseendet alltså). Hon klädde sig tråkigt, hade beige lång rock, en ljusblå basker och var på något sätt allt igenom grå, som grädde på moset bröt hon också på finska. Många på jobbet var yngre, mellan 20-35 år, rörde sig mycket runt Stureplan och tillhörde det ”fina folket”. Ingen var intresserad av att lära känna denna dam, hon såg ju så trist och oglamourös ut. Jag ska tillstå att inte heller jag lade så många strån i kors för att ta någon djupare kontakt med henne, hälsade så klart och pratade lite artigt, men inte mer än så. Men så en dag hamnade jag och min närmaste kollega samtidigt som henne i lunchrummet, vi började prata och sedan ville vi aldrig gå därifrån. Vilken historia hon bar på, vilket spännande liv hon hade haft! Hon berättade om sina resor runt hela världen, olika länder hon bott i etc – jag kan lova att hon hade varit med om fler saker än någon annan på denna arbetsplats. I fortsättningen var det vi som såg till att hamna intill henne på fika, luncher etc, för det fanns alltid något nytt roligt att få höra.
Denna dam hade numera som princip att ALDRIG åka utanför tullarna i Sthlm. Hon bodde på ett fantastiskt läge intill vattnet på Kungsholmen, hade en särbo i en faschionabel lägenhet på Strandvägen och jobbade på Regeringsgatan – hon hade hela sitt liv innanför tullarna. Men så fick jag barn och min lilla tjej blev hennes ögonsten, damen ansåg att böcker var det viktigaste som fanns för små barn och det var också min åsikt så där fann vi varandra direkt. Lite stolt blev jag allt när damen gjorde ett undantag från princip – hon kom och hälsade på oss – utanför tullarna!! Även om vi bara bodde en pyttebit utanför.
Vi flyttade ju från Sthlm och damen gick i pension och flyttade tillbaka till Finland så nu har vi inte kontakt längre. Men jag tänker ofta på henne, ser ibland någon av de böcker hon gett till min dotter, och inser att hon har lärt mig något mycket viktigt – att inte döma hunden efter håren. Jag gör det fortfarande, men försöker då påminna mig om denna bekantskap och ger folk en chans att överbevisa mig – det är en ganska häftig känsla att bli överbevisad i just det fallet.
Vad är det som gör att det är sån skillnad på tjejer och killar? Kan det bara vara från uppfostran eller har vi det med oss i generna? Jag väljer att tro på båda delarna, en del har vi säkert själva skapat genom att vi uppfostrar tjejer och killar på olika sätt, men en del tror åtminstone jag är genetiskt också.
Under de här snart åtta åren som jag varit mamma till en tjej så har jag i olika situationer märkt skillnad mellan henne och hennes killkompisar. Ändå tycker inte jag att E är någon urtypisk tjej, hon leker glatt med bilar, tåg etc och har aldrig varit speciellt intresserad av dockor och dockvagnar. Men skillnaderna finns. När hon gick i grupp och lärde sig spela piano för några år sedan var olikheten mellan tjejerna och killarna slående. Tjejerna var lugna och stillsamma, lydde lärarens instruktioner. Killarna busade och sprang omkring och flickorna stod snällt och väntade medan fröken försökte styra upp dem. Pojkföräldrarna förfasade sig och skämdes över sina söner medan flickföräldrarna började rannsaka sig själva…uppfostrar vi dem olika, fostrar vi våra tjejer att vara lydiga och snälla medan pojkföräldrarna tycker att pojkarna måste få rasa av sig?
Nu är det tennis som gäller. De är tre flickor och två pojkar i gruppen. Där kan man se en annan skillnad mellan tjejerna och killarna. När de gör övningar med att t ex serva över nätet och killarna klarar av det så skriker de och gör segergester, tjejerna ler lite grann och skyndar sig raskt därifrån. Inga större gester där inte.
Jag tycker att det intressant att fundera över de här skillnaderna, är det vi själva som skapar dem? Hade jag också haft en son hade jag ju kunnat jämföra mina två barn och rannsaka mig själv för att se om vi fostrat dem olika, men nu har vi ju bara ett barn.
I vissa avseenden tror jag ändå att vi vuxna har mer tolerans med pojkar som är högljudda, springer, hoppar och inte lyssnar på tillsägelser. Ett exempel från dotterns dagistid är när hon kom hem och berättade att en kille i gruppen brukade slå henne och dagispersonalen hade sagt att ”du vet hur pojkar är, det är inte något att bry sig om”! Är det så vi ska fostra barnen? En kille som slåss behöver inte stå till svars ”för killar är sådana” och en tjej som blir slagen ska acceptera att så är det, killar slår tjejer? Min dotter ska i alla fall INTE växa upp med en inställningen.
En personal på fritids berättade för mig inför ett lov som nyss var att han har under de år som han jobbat reflekterat över att när det är lovveckor, ex vis höstlov, påsklov, så är det fler pojkar som är där än flickor. Man tar alltså oftare ledigt för flickorna än pojkarna. Vad beror det på? Är det så att man som pojkförälder känner att killarna behöver få vara där och rasa av sig, medan man som flickförälder tycker att lilla gumman måste få vara hemma och vila lite grann? Intressant att fundera över.
Och varför är det så att det verkar tjafsas mer mellan tjejer än killar? Det är ju känt sedan alla tider att tre tjejer ofta inte funkar så bra ihop, medan det verkar gå alldeles utmärkt för tre killar att leka tillsammans. Är det så att vi tjejer hela tiden söker bekräftelse och måste bli sedda och då blir det svårt om man är tre och inte hela tiden har den andras uppmärksamhet?
Hur som helst tycker jag inte att det är något problem att det är skillnad på tjejer/killar, kvinnor/män, men det är intressant att fundera över vad skillnaderna består i och hur de uppstår. Sedan är det ju inte bra om det blir så att det ena könet måste stå tillbaka för det andra. Jag hörde härom dagen att det numera är fler kvinnor än män som söker sig till läkaryrket och att det har inneburit att lönesättningen blivit sämre – och så vill vi ju inte ha det! Att vi ska behandlas lika oavsett kön, religion, etniskt ursprung eller sexuell läggning känns som en självklarhet, men är det fortfarande inte – trots att vi är en bra bit in på 2000-talet!